loading


Gilgamesh och Enkidu dödar den himmelska tjuren. Cylinder seal impression. MS 1989, Schøyensamlingen, Norge. Foto: Andrew George
Gilgamesh och Enkidu dödar den himmelska tjuren. Cylinder seal impression. MS 1989, Schøyensamlingen, Norge. Foto: Andrew George
Litteratur

Varför det 4000-åriga ”Gilgamesheposet” fortfarande är aktuellt

Lorraine Ferrier

"Gilgamesheposet" har varit närvarande i Andrew Georges liv sedan han var 15 år; det är ett litterärt verk som han växte upp med och blev äldre med.

– Det är en sådan text som förändras när man går tillbaka till den. Den har så djupa innebörder och så är full av mening att ju mer livserfarenhet du tar med dig till den, desto mer har den att ge, säger George, som undervisar i babyloniska vid University of London’s School of Oriental and African Studies (SOAS).

Georges prisbelönta översättning av Gilgamesheposet till engelska för Penguin Classics år 2000 var höjdpunkten av 15 års forskning för en noggrann utgåva. Han hyllar den populära översättningen genom att läsa det högt för duvorna som passerar hans hotellbalkong i Bagdad.

Eposet skrevs runt 1800 f Kr, och har med tiden utvecklats med andras bidrag, nya rader och episoder.

Här nedan delar George med sig av sin visdom kring detta antika babyloniska verk.

Andrew George, lärare i babyloniska vid School of Oriental and African Studies, University of London. Foto: Privat

Epoch Times: Varför är det viktigt att läsa en antik klassiker nu?

Andrew George: Många texter från antikens Mellanöstern är verkligen främmande, och moderna läsare finner inget större intresse om de inte är intresserade av specifika saker: kulturella saker, mytologi och så vidare.

Men ”Gilgamesh” är ett epos som handlar om en människa. Han är en kung, men poeten är likaväl mycket intresserad av honom som människa och hur han utvecklas från en näsvis tonåring till en vis man med kunskap, och hur han gjorde för att förbättra sig. Det är den vägen alla människor tar. (…)

Man måste reflektera över meningen med livet, och ”Gilgamesh” gör detta, men inte på ett didaktiskt sätt med att säga: ”Detta är meningen med livet”. Den gör det genom att berätta en historia om denna tyrann som måste lära sig hur man är en människa och blir vis. (…)

Grejen med ”Gilgamesh” är att det verkar som om alla får ut något av den, och ju mer du läser ju mer ger den.

Epoch Times: Vad överraskar folk när de läser eposet?

Andrew George: Folk blir överraskade av att ett epos med en sådan lång historia, och som har varit förlorat så länge och återhämtade sig relativt nyligen, fortfarande är något som de kan läsa från början till slut utan svårigheter, och läsa om igen och få ytterligare förståelser av. Den talar till dem på ett sätt som mycket annan antik litteratur inte gör.

Epoch Times: Vilka värderingar är inbakade i eposet?

Andrew George: Att uppskatta vår egen mänsklighet, den ställning man har; åtminstone är det detta jag utläser.

Många antika epos är förstås djupt inbäddade i en religiös kontext. (…) Medan ”Gilgamesh” kommer från den babyloniska civilisationen som var polyteistisk. (…) Det som skiljer ”Gilgamesh” från annan mesopotamisk narrativ poesi, och mycket annan antik poesi i allmänhet, är att den handlar om människans villkor. Den handlar om vad det är att vara människa, och gudarna, de är där; de kommer in i historien och på något vis tar de hand om delar av berättelsen, men de befinner sig i bakgrunden. Eposet handlar inte om gudarna.

Ett fragment av “Gilgamesheposet” från Nineveh, 700-talet f Kr. Foto: Cuneiform Digital Library Initiative, UCLA

Detta fokus på mänsklighet har fått många att kalla ”Gilgamesheposet” för det första humanistiska eposet i människans historia, vilket jag tycker är en träffande beskrivning.

Epoch Times: Vilka spelar huvudrollerna i eposet?

Andrew George: Enkidu skapas av gudarna som Gilgameshs andra halva, för att absorbera [Gilgameshs] övermänskliga energier och stoppa honom [från] att förtrycka sitt folk, precis i början av eposet.

Enkidu föds i det vilda, inte av en moder, men skapas av modergudinnan i det vilda. Han är som ett vilt djur som växer upp med vilda djur, dias av vilda djur och är en del av flocken. Han är helt och hållet ickemänsklig. Han har inga gudar, ingen familj, ingen civilisation över huvud taget.

Det författaren gör med Enkidu, han använder Enkidu som ett sätt att projicera sina tankar kring hur människan blev civiliserad.

Så Enkidu förförs först av en prostituerad kvinna. Detta gör honom medveten om att det finns andra människor, och den prostituerade kvinnan berättar för honom om Gilgamesh, så han förstår att det inte bara finns människor som är kvinnor utan även människor som är män som han själv. Och sexualakten med den prostituerade skapar en splittring mellan honom och hans tidigare vänner, gasellerna i flocken, och de släpper inte in honom mer.

Han är förlorad i sin oskuldsfullhet, som det var, men han har också hittat nytt sällskap, och det gamla sällskapet i det vilda är nu förbjudet för honom; han kan inte springa så fort som han kunde förut. Men samtidigt som han förlorat fysisk kraft har han också vunnit kognitiv kraft, så han kan tänka, han kan förstå språk, och han kan tala. Dessa egenskaper som inte hör djuren till kommer genom samröret med kvinnan.

Den kvinnan leder honom till herdens läger. (..) Omgiven av herdarna, eller djurhållarna om du vill, lär sig Enkidu att dricka öl och äta bröd, och hans päls skrapas bort, och han smörjs in med olja och blir en människa. Sedan får han en klubba för att kämpa mot lejonen och vargarna. Han är inte längre en vän av de vilda djuren; han är faktiskt deras fiende nu.

[När Gilgamesh och Enkidu träffas slåss de, men] Gilgamesh inser att detta är den vilda mannen som han hört berättas om, som kommer att bli hans vän och frälsare. (…) Så han slutar slåss. Och Enkidu förstår att han måste finna sig en plats i människosamhället, och det betyder att han inte kan slåss i staden, utan att ansluta sig till och acceptera en plats i hierarkin i det mänskliga samhället, så han slutar att slåss.

Så då kan de bli vänner.

Epoch Times: Vilka arketyper återfinns i eposet?

Andrew George: Det är inte en arketyp direkt, och han är verkligen inte någon stereotyp. I eposets början är Gilgamesh en tyrann, så här är ett epos som talar om den största hjälten bland de gamla, och han visar sig vara en tyrann. Han förtrycker sitt folk och detta är alltså inte en kunglig arketyp, [i form av] en kung som ser efter sitt folk, som är en herde för dem som flock, och har som plikt att bry sig om folk.

Hjälte, ofta identifierad som Gilgamesh, håller ett lejon. Från en assyrisk palatsfasad i Khorsabad, Irak, 800-talet f Kr. Louvren. 

Hjälten Gilgamesh, (…) han är en människa som vem som helst, och eposet handlar i hög grad om sättet han kommer till rätta med att vara människa. Men han är också en kung, och det intressanta här är att detta är ett epos om en kung – kungen introduceras i början av berättelsen – men kungen presenteras inte som en lyckad hjälte med strålande framgångar på slagfältet, etc, även om Gilgamesh var det. Han var den babyloniska legendens största kung och den babyloniska legendens mäktigaste hjälte. Men detta epos introducerar honom som en man som lider. I och med detta klargörs [intentionen] redan i början: Detta är en man som lider, och detta kommer att vara hans historia. Det är en historia om vånda och bedrövelse.

Det handlar inte om hjältedåd. Det förekommer hjältedåd, men de hamnar i dålig dager eftersom de överskrider gudarnas gränser för vad människor bör göra.

Två hjältar, möjligen Gilgamesh och Enkidu, i en kamp mot Humbaba, cederskogens väktare, 1000-talet f Kr.(Neo-Hittite/Hurritic). Walters Art Museum.

Eposet är så här rakt igenom: sakerna som Gilgamesh och Enkidu gör är saker man förväntar sig att hjältar ska göra, men de gör det på ett sådant sätt att det uppstår problem. De går exempelvis ut i cederskogen, och de hugger ned cederträd, men då har de så att säga brutit mot naturens lagar. De har gjort gudarna upprörda genom att ödelägga denna plats som var en slags gudomligt skyddad resurs, som människorna inte hade tillstånd att gå till. Så denna stora uppgift, att gå och hämta cederträd och göra en dörr till templet… ger dem faktiskt problem.

Det finns ytterligare ett hjältedåd som ger dem problem. Gilgamesh förolämpar gudinnan Ishtar, och hon skickar ned en tjur från himlen för att göra sig av med honom och hans medhjälpare, Enkidu. Men istället för att tjuren från himlen dödar dem, dödar de den.

En gammal babylonisk lertavla som föreställer Gilgamesh och Enkidu som dödar den himmelska tjuren. Foto:  Andrew George

Så återigen, vi talar inte om stereotyper och det ganska tråkiga hjältesagorna som återfinns i en del legender, Men de överträder moraliska gränser, så det uppstår etiska problem med den här kungen och vad han gör. Och naturligtvis, det som händer är att mellan de två, Gilgamesh och Enkidu, som har dödat den himmelska tjuren, beslutar sig gudarna för att en av dem måste dö, och det här är en läxa som Gilgamesh måste lära sig.

De flest människor förstår sig inte på döden förrän den kommer väldigt nära. Förlusten av Enkidu, som är den enda personen på jorden som Gilgamesh älskar, gör honom galen. Han ger sig av på jakt efter odödlighet, för han inser att om Enkidu dör, då kommer han också att dö, och han vill inte det.

Han vet att bortom världens ände finns det någon som en gång var dödlig men som har blivit odödlig. Efter en lång rad med svårigheter, och utan att ha sovit på hela resan, når han världens ände och möter den här gamle mannen som berättar för honom att odödlighetens hemlighet inte existerar. Den här gamle mannen råkade överleva den stora floden som kom för länge, länge sedan, djupt i vår mänskliga historia, och på grund av detta gjorde gudarna honom odödlig. Detta kommer inte att hända med Gilgamesh eftersom floden var en enstaka händelse.

Det är en stor hjälte som lyckas ta sig till världens ände. Men priset han vill ha kan han inte ha, och kan han inte få.

Sedan undervisas Gilgamesh om sina gränser av den här gamle mannen, som förstås är mycket vis eftersom han har levt så länge, ända sedan tiden före översvämningen.

Gilgamesh får några läxor. Den första är, säger flodhjälten: ”Varför försöker du inte att övervinna sömnen?” Tanken är att om du övervinner sömnen så har du en chans att övervinna döden, kanske, eftersom de är relaterade till varandra. Gilgamesh kan inte hålla sig vaken eftersom han har varit på det här stora äventyret och inte sov på hela tiden, så han somnade omedelbart, och när han vaknar igen har han sovit i en hel vecka.

Han börjar inse att om han inte kan övervinna sömnen, kommer han aldrig att övervinna döden, och förstår att döden är densamma [för] alla andra människor, när han sitter på sängkanten och bara väntar.

När han misslyckats med denna uppgift får han möjlighet att visa för sig själv igen, eller demonstrera för sig själv hur mänsklig han är. Han får veta var han kan hitta ungdomens planta, som åtminstone kan vara någon slags kompensation. Den kommer inte att hålla honom vid liv för alltid, men den kommer att göra honom ung igen varje gång han äter den.

På väg hem förlorar han den till en orm, som tar den medan han badar i en göl, och ormen slingrar iväg med ungdomens planta mellan sina käkar. Naturligtvis byter den skinn, bara fr att demonstrera att planen fungerade. Gilgamesh å sin sida har förlorat den och går hem utan någonting.

Det enda han kan göra vid det här laget är att komma hem och säga åt sin kompanjon, Urshanabi, att gå upp på muren och hålla utkik över staden. Och jag tror att hela eposet, rakt igenom, är full av mening. Det som berättas är att livet, även för en individ som Gilgamesh – den största hjälten av alla – är begränsat till en mänsklig livslängd. Men om du observerar mänskligheten i stort, som en gemenskap, genom att titta ned från stadens murar, och du kan se alla aktiviteter som människor har för sig där, då kan du känna uppskattning för att den mänskliga gemenskapen pågår för alltid. Det är individen som dör, och det är det som är i fokus i slutet av eposet. Det är denna distinktion mellan individens tro och mänsklighetens öde som kommer att pågå.

Intervjun har redigerats för tydlighetens skull. Denna version är en översättning från engelska.

“The Epic of Gilgamesh” i översättning av Andrew George. Publicerades första gången 2000 av Penguin. Bilden visar bokomslaget från 2003. Foto: Privat

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mest lästa

Rekommenderat

loading


Gilgamesh och Enkidu dödar den himmelska tjuren. Cylinder seal impression. MS 1989, Schøyensamlingen, Norge. Foto: Andrew George
Gilgamesh och Enkidu dödar den himmelska tjuren. Cylinder seal impression. MS 1989, Schøyensamlingen, Norge. Foto: Andrew George
Litteratur

Varför det 4000-åriga ”Gilgamesheposet” fortfarande är aktuellt

Lorraine Ferrier

"Gilgamesheposet" har varit närvarande i Andrew Georges liv sedan han var 15 år; det är ett litterärt verk som han växte upp med och blev äldre med.

– Det är en sådan text som förändras när man går tillbaka till den. Den har så djupa innebörder och så är full av mening att ju mer livserfarenhet du tar med dig till den, desto mer har den att ge, säger George, som undervisar i babyloniska vid University of London’s School of Oriental and African Studies (SOAS).

Georges prisbelönta översättning av Gilgamesheposet till engelska för Penguin Classics år 2000 var höjdpunkten av 15 års forskning för en noggrann utgåva. Han hyllar den populära översättningen genom att läsa det högt för duvorna som passerar hans hotellbalkong i Bagdad.

Eposet skrevs runt 1800 f Kr, och har med tiden utvecklats med andras bidrag, nya rader och episoder.

Här nedan delar George med sig av sin visdom kring detta antika babyloniska verk.

Andrew George, lärare i babyloniska vid School of Oriental and African Studies, University of London. Foto: Privat

Epoch Times: Varför är det viktigt att läsa en antik klassiker nu?

Andrew George: Många texter från antikens Mellanöstern är verkligen främmande, och moderna läsare finner inget större intresse om de inte är intresserade av specifika saker: kulturella saker, mytologi och så vidare.

Men ”Gilgamesh” är ett epos som handlar om en människa. Han är en kung, men poeten är likaväl mycket intresserad av honom som människa och hur han utvecklas från en näsvis tonåring till en vis man med kunskap, och hur han gjorde för att förbättra sig. Det är den vägen alla människor tar. (…)

Man måste reflektera över meningen med livet, och ”Gilgamesh” gör detta, men inte på ett didaktiskt sätt med att säga: ”Detta är meningen med livet”. Den gör det genom att berätta en historia om denna tyrann som måste lära sig hur man är en människa och blir vis. (…)

Grejen med ”Gilgamesh” är att det verkar som om alla får ut något av den, och ju mer du läser ju mer ger den.

Epoch Times: Vad överraskar folk när de läser eposet?

Andrew George: Folk blir överraskade av att ett epos med en sådan lång historia, och som har varit förlorat så länge och återhämtade sig relativt nyligen, fortfarande är något som de kan läsa från början till slut utan svårigheter, och läsa om igen och få ytterligare förståelser av. Den talar till dem på ett sätt som mycket annan antik litteratur inte gör.

Epoch Times: Vilka värderingar är inbakade i eposet?

Andrew George: Att uppskatta vår egen mänsklighet, den ställning man har; åtminstone är det detta jag utläser.

Många antika epos är förstås djupt inbäddade i en religiös kontext. (…) Medan ”Gilgamesh” kommer från den babyloniska civilisationen som var polyteistisk. (…) Det som skiljer ”Gilgamesh” från annan mesopotamisk narrativ poesi, och mycket annan antik poesi i allmänhet, är att den handlar om människans villkor. Den handlar om vad det är att vara människa, och gudarna, de är där; de kommer in i historien och på något vis tar de hand om delar av berättelsen, men de befinner sig i bakgrunden. Eposet handlar inte om gudarna.

Ett fragment av “Gilgamesheposet” från Nineveh, 700-talet f Kr. Foto: Cuneiform Digital Library Initiative, UCLA

Detta fokus på mänsklighet har fått många att kalla ”Gilgamesheposet” för det första humanistiska eposet i människans historia, vilket jag tycker är en träffande beskrivning.

Epoch Times: Vilka spelar huvudrollerna i eposet?

Andrew George: Enkidu skapas av gudarna som Gilgameshs andra halva, för att absorbera [Gilgameshs] övermänskliga energier och stoppa honom [från] att förtrycka sitt folk, precis i början av eposet.

Enkidu föds i det vilda, inte av en moder, men skapas av modergudinnan i det vilda. Han är som ett vilt djur som växer upp med vilda djur, dias av vilda djur och är en del av flocken. Han är helt och hållet ickemänsklig. Han har inga gudar, ingen familj, ingen civilisation över huvud taget.

Det författaren gör med Enkidu, han använder Enkidu som ett sätt att projicera sina tankar kring hur människan blev civiliserad.

Så Enkidu förförs först av en prostituerad kvinna. Detta gör honom medveten om att det finns andra människor, och den prostituerade kvinnan berättar för honom om Gilgamesh, så han förstår att det inte bara finns människor som är kvinnor utan även människor som är män som han själv. Och sexualakten med den prostituerade skapar en splittring mellan honom och hans tidigare vänner, gasellerna i flocken, och de släpper inte in honom mer.

Han är förlorad i sin oskuldsfullhet, som det var, men han har också hittat nytt sällskap, och det gamla sällskapet i det vilda är nu förbjudet för honom; han kan inte springa så fort som han kunde förut. Men samtidigt som han förlorat fysisk kraft har han också vunnit kognitiv kraft, så han kan tänka, han kan förstå språk, och han kan tala. Dessa egenskaper som inte hör djuren till kommer genom samröret med kvinnan.

Den kvinnan leder honom till herdens läger. (..) Omgiven av herdarna, eller djurhållarna om du vill, lär sig Enkidu att dricka öl och äta bröd, och hans päls skrapas bort, och han smörjs in med olja och blir en människa. Sedan får han en klubba för att kämpa mot lejonen och vargarna. Han är inte längre en vän av de vilda djuren; han är faktiskt deras fiende nu.

[När Gilgamesh och Enkidu träffas slåss de, men] Gilgamesh inser att detta är den vilda mannen som han hört berättas om, som kommer att bli hans vän och frälsare. (…) Så han slutar slåss. Och Enkidu förstår att han måste finna sig en plats i människosamhället, och det betyder att han inte kan slåss i staden, utan att ansluta sig till och acceptera en plats i hierarkin i det mänskliga samhället, så han slutar att slåss.

Så då kan de bli vänner.

Epoch Times: Vilka arketyper återfinns i eposet?

Andrew George: Det är inte en arketyp direkt, och han är verkligen inte någon stereotyp. I eposets början är Gilgamesh en tyrann, så här är ett epos som talar om den största hjälten bland de gamla, och han visar sig vara en tyrann. Han förtrycker sitt folk och detta är alltså inte en kunglig arketyp, [i form av] en kung som ser efter sitt folk, som är en herde för dem som flock, och har som plikt att bry sig om folk.

Hjälte, ofta identifierad som Gilgamesh, håller ett lejon. Från en assyrisk palatsfasad i Khorsabad, Irak, 800-talet f Kr. Louvren. 

Hjälten Gilgamesh, (…) han är en människa som vem som helst, och eposet handlar i hög grad om sättet han kommer till rätta med att vara människa. Men han är också en kung, och det intressanta här är att detta är ett epos om en kung – kungen introduceras i början av berättelsen – men kungen presenteras inte som en lyckad hjälte med strålande framgångar på slagfältet, etc, även om Gilgamesh var det. Han var den babyloniska legendens största kung och den babyloniska legendens mäktigaste hjälte. Men detta epos introducerar honom som en man som lider. I och med detta klargörs [intentionen] redan i början: Detta är en man som lider, och detta kommer att vara hans historia. Det är en historia om vånda och bedrövelse.

Det handlar inte om hjältedåd. Det förekommer hjältedåd, men de hamnar i dålig dager eftersom de överskrider gudarnas gränser för vad människor bör göra.

Två hjältar, möjligen Gilgamesh och Enkidu, i en kamp mot Humbaba, cederskogens väktare, 1000-talet f Kr.(Neo-Hittite/Hurritic). Walters Art Museum.

Eposet är så här rakt igenom: sakerna som Gilgamesh och Enkidu gör är saker man förväntar sig att hjältar ska göra, men de gör det på ett sådant sätt att det uppstår problem. De går exempelvis ut i cederskogen, och de hugger ned cederträd, men då har de så att säga brutit mot naturens lagar. De har gjort gudarna upprörda genom att ödelägga denna plats som var en slags gudomligt skyddad resurs, som människorna inte hade tillstånd att gå till. Så denna stora uppgift, att gå och hämta cederträd och göra en dörr till templet… ger dem faktiskt problem.

Det finns ytterligare ett hjältedåd som ger dem problem. Gilgamesh förolämpar gudinnan Ishtar, och hon skickar ned en tjur från himlen för att göra sig av med honom och hans medhjälpare, Enkidu. Men istället för att tjuren från himlen dödar dem, dödar de den.

En gammal babylonisk lertavla som föreställer Gilgamesh och Enkidu som dödar den himmelska tjuren. Foto:  Andrew George

Så återigen, vi talar inte om stereotyper och det ganska tråkiga hjältesagorna som återfinns i en del legender, Men de överträder moraliska gränser, så det uppstår etiska problem med den här kungen och vad han gör. Och naturligtvis, det som händer är att mellan de två, Gilgamesh och Enkidu, som har dödat den himmelska tjuren, beslutar sig gudarna för att en av dem måste dö, och det här är en läxa som Gilgamesh måste lära sig.

De flest människor förstår sig inte på döden förrän den kommer väldigt nära. Förlusten av Enkidu, som är den enda personen på jorden som Gilgamesh älskar, gör honom galen. Han ger sig av på jakt efter odödlighet, för han inser att om Enkidu dör, då kommer han också att dö, och han vill inte det.

Han vet att bortom världens ände finns det någon som en gång var dödlig men som har blivit odödlig. Efter en lång rad med svårigheter, och utan att ha sovit på hela resan, når han världens ände och möter den här gamle mannen som berättar för honom att odödlighetens hemlighet inte existerar. Den här gamle mannen råkade överleva den stora floden som kom för länge, länge sedan, djupt i vår mänskliga historia, och på grund av detta gjorde gudarna honom odödlig. Detta kommer inte att hända med Gilgamesh eftersom floden var en enstaka händelse.

Det är en stor hjälte som lyckas ta sig till världens ände. Men priset han vill ha kan han inte ha, och kan han inte få.

Sedan undervisas Gilgamesh om sina gränser av den här gamle mannen, som förstås är mycket vis eftersom han har levt så länge, ända sedan tiden före översvämningen.

Gilgamesh får några läxor. Den första är, säger flodhjälten: ”Varför försöker du inte att övervinna sömnen?” Tanken är att om du övervinner sömnen så har du en chans att övervinna döden, kanske, eftersom de är relaterade till varandra. Gilgamesh kan inte hålla sig vaken eftersom han har varit på det här stora äventyret och inte sov på hela tiden, så han somnade omedelbart, och när han vaknar igen har han sovit i en hel vecka.

Han börjar inse att om han inte kan övervinna sömnen, kommer han aldrig att övervinna döden, och förstår att döden är densamma [för] alla andra människor, när han sitter på sängkanten och bara väntar.

När han misslyckats med denna uppgift får han möjlighet att visa för sig själv igen, eller demonstrera för sig själv hur mänsklig han är. Han får veta var han kan hitta ungdomens planta, som åtminstone kan vara någon slags kompensation. Den kommer inte att hålla honom vid liv för alltid, men den kommer att göra honom ung igen varje gång han äter den.

På väg hem förlorar han den till en orm, som tar den medan han badar i en göl, och ormen slingrar iväg med ungdomens planta mellan sina käkar. Naturligtvis byter den skinn, bara fr att demonstrera att planen fungerade. Gilgamesh å sin sida har förlorat den och går hem utan någonting.

Det enda han kan göra vid det här laget är att komma hem och säga åt sin kompanjon, Urshanabi, att gå upp på muren och hålla utkik över staden. Och jag tror att hela eposet, rakt igenom, är full av mening. Det som berättas är att livet, även för en individ som Gilgamesh – den största hjälten av alla – är begränsat till en mänsklig livslängd. Men om du observerar mänskligheten i stort, som en gemenskap, genom att titta ned från stadens murar, och du kan se alla aktiviteter som människor har för sig där, då kan du känna uppskattning för att den mänskliga gemenskapen pågår för alltid. Det är individen som dör, och det är det som är i fokus i slutet av eposet. Det är denna distinktion mellan individens tro och mänsklighetens öde som kommer att pågå.

Intervjun har redigerats för tydlighetens skull. Denna version är en översättning från engelska.

“The Epic of Gilgamesh” i översättning av Andrew George. Publicerades första gången 2000 av Penguin. Bilden visar bokomslaget från 2003. Foto: Privat

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024