Pavel Porubiak brukade vara smärtsamt blyg och plågad av social ångest, men har nu inga problem med att tala offentligt och ha sociala relationer. Han hoppas att hans resa med att bygga upp sin självtillit kan uppmuntra andra som möter en liknande utmaning.

Jag grep tag gitarren. Jag var redo att spela, men kunde inte komma ihåg hur låten gick. Jag kunde inte ens komma ihåg hur den började. Om jag ändå hade haft en till 20 sekunders andhämtningspaus för att hitta tillbaka till mig själv, för jag kunde inte komma ihåg hur jag skulle spela.

Mitt framträdande blev fullständigt förstört på grund av mig själv, och jag var alltid så här. Jag kunde inte ens prata inför min klass under gymnasiet, eller ge ett tal eller en presentation, eftersom jag var så ängslig och rädd.

Jag är tacksam för att sedan dess ha kunnat göra en genomgripande förändring. Min förhoppning är att jag ska kunna hjälpa andra genom att dela med mig av min historia om hur jag övervann min stora blyghet och sociala ångest.

Nederlaget

Den här händelsen ägde rum under 2012. Eftersom jag var en skicklig gitarrist så befann jag mig på scenen när den prestigefyllda ”International Guitar Competition” skulle hållas i Brno, Tjeckiens näst största stad. Jag hade förberett mig för denna tävling i flera månader och gjort den till mitt primära fokus.

Det fanns en bra anledning till det. Det var rätt plats för att visa upp min talang, få det erkännande jag längtade efter och få chansen att vinna ett unikt pris; en japansk gitarr värderad till över 40 000 kronor.

Mitt nederlag den dagen, uppvisat helt öppet inför en viktig publik, var verkligen förkrossande, speciellt då jag hade en stor längtan efter att bli erkänd för att ha gjort en utmärkt prestation. Gitarrspelet var något som jag använde som en säker väg för att uttrycka mig och där jag inte kände mig så utsatt.

Förödande som den här händelsen var så var den bara en av alltför många manifestationer för den stora blyghet och brist på självförtroende som jag hade lidit av sedan jag var ett litet barn.  

Med gitarren som skydd

Jag är en introvert person, växte upp ensam och många gånger drunknade jag i hopplöshetskänslor när det gällde min förmåga att övervinna denna situation. Vid 11 eller 12 års ålder hade jag få vänner, kanske bara en eller två, och jag kände mig hela tiden avvisad och isolerad.

När jag blev äldre kände jag mig obeslutsam och tveksam när det gällde tjejer som jag träffade för första gången. Så snart jag kände dem bättre så kunde jag gå till den andra ytterligheten och utveckla en slags arrogans, och jag hade en inneboende ångest och rädsla över att jag skulle förlora ansiktet. Det var liksom en mask som jag försökte täcka min brist på självförtroende med, och den medförde en känsla av förljugenhet som störde mig väldigt mycket eftersom jag ansåg mig vara en bra person. Jag hade det väldigt jobbigt, det var en svår tid och jag ville verkligen hitta det som skulle åstadkomma en förändring.

Under gymnasiet fann jag en möjlig utväg när jag lärde mig spela gitarr och upptäckte att jag hade en naturlig förmåga för det. Gitarrspelet blev ett sätt att visa upp mina färdigheter på och få andras uppmärksamhet och erkännande. Samtidigt fungerade det som en säker plats för att uttrycka mina tankar och känslor utan att behöva vara med andra människor.

När jag senare gick på universitetet så blev jag seriös vad gällde mitt gitarrspelande och bestämde mig för att göra den till min första prioritet – mitt syfte med livet. Jag var väldigt bra på det och hade en önskan om att uppnå storhet genom en färdighet, så vad kunde bli bättre än det?

 Men det jag gjorde var bara att jag använde mig av gitarren som ett sätt att undvika och ignorera det verkliga problemet. Jag försökte dölja och skydda mig själv genom att utföra något där jag kunde vara mig själv och där jag inte behövde oroa mig över hur att hantera andra människor.

Inte svaret på problemet

Det som hände vid gitarrtävlingen fick mig att känna mig väldigt deprimerad och modfälld. Jag kände att det inte fanns något sätt som saker kunde förändras på. Vad var poängen med att utmärka sig i gitarrspel om jag inte kunde visa upp mina färdigheter och min musik för andra?

Egentligen så njöt jag ju av att visa upp mina färdigheter och var beredd att arbeta hårt för att driva allt till större perfektion. Jag insåg dock att i slutändan, oavsett hur enastående gitarrspelare jag än blev, så skulle det inte lösa problemet med min blyghet och svåra sociala ångest.

Jag behövde hitta ett annat sätt att fixa mitt grundläggande problem på, och jag vände mig till filosofi och andlighet för att finna lösningar.

Hittar min väg

Trots att jag inte kommer från en traditionell religiös familj så introducerade min mamma mig till Gud och andlig tro från tidig ålder. När jag var 5 eller 6 år så hade jag ibland känslan av att jag fick svar på en fråga som jag hade i mitt sinne. Det var väldigt tröstande, men det bleknade gradvis bort.

Senare, vid 8 eller 9 års ålder, blev jag mer medveten om Guds existens men jag visste inte hur jag skulle kontakta Gud. Allt eftersom jag blev äldre så försökte jag verkligen finna den högre kraften som skulle hjälpa mig att ge mening åt mitt liv.

I mitt letande efter en andlig insikt som kunde lösa mina problem så började jag fördjupa mig i filosofi. Efter det provade jag några esoteriska läror. Jag sökte också i många olika skolor där jag trodde man lärde ut "förhöjda" saker. Men ingenting av detta gav mig den hjälp som jag behövde, och några av de lärorna gjorde att jag kände mig bortkopplad från den verkliga världen.

Därefter snubblade jag en dag på en artikel om fördelarna med en traditionell kinesisk metod som heter Falun Dafa. Den väckte omedelbart min uppmärksamhet, för på den tiden läste jag kinesiska och japanska romaner och lärde mig om kampsport och jag var väldigt öppen för kulturer från öst. Jag kunde snabbt förstå kärnan i Falun Dafas lära.

Livets högre sanningar

Falun Dafa, som även kallas Falun Gong, är en metod för sinne och kropp och som förklarar moraliska och andliga principer. Den innehåller också qigongövningar och meditation. Den lär ut de grundläggande principerna sanning, medkänsla och tolerans som ett sätt att uppnå visdom och andlig upplysning på.

Metoden praktiseras av mer än 100 miljoner människor runt om i världen, vilka har gynnats av utövandet på många olika sätt. Jag upplevde snart själv fördelarna. Jag lärde mig övningarna från videos som lär ut övningarna på Falun Dafas hemsida och läste huvudboken "Zhuan Falun", som också den finns tillgänglig gratis på hemsidan.

Jag började regelbundet göra övningarna medan jag läste boken. Efter att ha läst boken tre gånger insåg jag hur djupa lärdomarna var, och ändå så enkla. De var högre sanningar om livet som jag aldrig tidigare hade sett någon annanstans. De hjälpte mig att få en klar förståelse om livet och plötsligt insåg jag att lycka var något som ligger i mina egna händer, inte något från utsidan som jag var tvungen att vänta på. 

Får mod och tillit

Inom några månader hade mitt liv tagit en positiv vändning, och jag började uppleva hur det var att känna hopp och tillit.

Med den förändringen i tänkesättet så hittade jag ett nytt mod i mig själv som gjorde det möjligt för mig att lättare kunna knyta an till och prata med människor. Istället för att tänka på mig själv och fokusera på mig själv så tänker jag först på andra.

Jag upplever att det som gjorde detta möjligt var att studera läran i Falun Dafa och leva efter de vägledande principerna i mitt liv; som att alltid tänka på andra först och leta i det inre efter lösningar på utmaningar i livet.

Med den förändringen i tänkesättet så hittade jag ett nytt mod i mig själv som gjorde det möjligt för mig att lättare kunna knyta an till och prata med människor. Istället för att tänka på mig själv och fokusera på mig själv så tänker jag först på andra.

För första gången i mitt liv så hade jag en tro på framtiden och trodde att jag verkligen kunde förbättra mig själv som en hel varelse och inte bara i någon färdighet eller kunskap. Jag började känna mig mer bekväm med att prata med andra utan att oroa mig för vad de skulle kunna säga eller tänka om mig. Det var som om min ångest hade försvunnit.

Det jag är tacksam över är att jag nu till och med är bekväm med att tala offentligt, vare sig det är i mitt dagliga liv eller i arbetet. Vid ett antal tillfällen gav mitt nya tänkesätt mig även möjligheten att delta i händelser där jag kunde låta fler människor få kunskap om Falun Dafa och hur metoden hade gynnat mig och otaliga andra människor.

Jag delar min historia här eftersom förändringen i mig är något jag inte kunde ha föreställt mig för några år sedan. Jag tror att möjligheterna är sällsynta till att förändra oss själva på ett så genomgripande sätt till det bättre. Det finns inte så många möjligheter till det. Jag hoppas att andra kan relatera till min historia och att den kan uppmuntra andra som jobbar på att övervinna liknande utmaningar.