Jenny Berggrens nya illustrationer till E B Whites tre älskade barnböcker är vilsamma och mjuka i tonen. Att skapa bilder till en berättelse är krävande eftersom de påverkar läsaren mycket. För Jenny tog det ett år att komma fram till den teknik som passade bäst och i processen med bilderna fick hon möta sin spindelfobi.

Att skapa bilder till kapitelböcker är en ansvarsfylld uppgift eftersom man påverkar läsarens uppfattning om bokens innehåll. Jenny Berggren, konstnär i Umeå, använder bilder för att lyfta fram saker i texten som kan vara svåra att förstå annars, eller för att förstärka något som är viktigt i avsnittet.

– För vissa är bilder en hjälp för att klara läsningen, men det är inte alla som vill ha bilder, säger hon.

Det gäller också att följa beskrivningarna i boken så att alla detaljer i texten stämmer med bilden.

Trio i nytryck

Grisen Wilbur och hans vän spindeln Charlotte är välbekanta för många sedan länge. "Charlotte´s web" gavs ut 1952 och året efter kom Britt G Hallqvists översättning på svenska. Sedan dess har den blivit till film två gånger, först "Fantastiska Wilbur" och sedan "Min vän Charlotte". Boken har tryckts i 45 miljoner exemplar.

Musen Stuart Little har också glatt många, både som bok och på film. Lite mindre känd är boken "Svanens trumpet", som kom senare. De tre barnberättelserna är alla skrivna av den amerikanske författaren Elwyn Brooks White och har nu fått nya illustrationer i färg. Tidigare var de illustrerade med tuschteckningar. Texterna har också reviderats, och när det gäller boken ”Min vän Charlotte” så har den fått tillbaka ett kapitel som hade utelämnats i den förra versionen.

Vänskap

I ”Min vän Charlotte” får vi följa grisen Wilbur, den minste i kullen, och hur han försöker slippa undan slaktaren. Boken handlar mycket om vänskap, vilket Jenny har lyft fram i flera av sina illustrationer.

Flickan Fern finns oftast hos Wilbur och hon syns en bit bort i bilden ”Snöret” där hon vilar huvudet mot staketet medan hon ser Wilbur träna på sina konster.

” ’Se på nu allihop!’ skrek han. Och med hela sin styrka kastade han sig ut i luften med huvudet före. Snöret släpade efter honom. Men han hade glömt att fästa andra änden vid något, så det gjorde faktiskt ingen nytta, och Wilbur landade med en duns, mörbultad och tilltygad.”

Blickarna mellan figurerna är viktiga. I bilden ”Adjö” syns inte Charlotte, men man ser hennes nät och Wilburs vänskapliga ögon när han tittar på henne. I boken står det:

”Men när han föstes in i lådan tittade han upp mot Charlotte och blinkade åt henne. Hon förstod att han sade adjö på det enda sätt som var möjligt för honom. Och hon visste att hennes barn var i trygghet. ’Adjö’, viskade hon.”

Det ska kännas rätt

När Jenny har tagit fram de nya bilderna har hon försökt att inte titta på de tidigare illustrationerna. För varje berättelse har hon läst boken flera gånger, tagit vara på detaljerna och funderat på var i kapitlet det behövs bilder. Sedan har hon skissat på dem och arbetat för att få fram figurerna.

Av de två år som Jenny arbetade med illustrationerna till de tre böckerna, så tog förberedelserna ett år. Tekniken var inte given. Jenny berättar att problemet med att använda enbart akvarell är att den flyter ut för mycket.

– Akvarell är svårt, jag vill kontrollera mycket i bilden. Akvarell gör saker själv.

Det var en lång process att prova olika tekniker innan hon hittade rätt. I botten har hon använt blyerts för att teckna bilden med alla skuggor. Sedan har hon lagt färg med akvarell och sist förstärkt detaljer med färgpennor och gouache.

Det blev många små grisbilder i skissblocket innan Jenny hittade den som kändes som Wilbur. För att få varje figur rätt tittade hon på en mängd referensbilder, men processen att ta fram spindeln Charlotte blev speciell – Jenny har nämligen lite spindelfobi.

– Jag har fått bita ihop. Det var lite jobbigt att titta på referensfoton på nätet på spindlar, men det har varit terapeutiskt och det känns som att jag har kommit över det, så länge de inte är väldigt stora.

Klassisk konst

Jenny är klassiskt skolad i måleri och hennes illustrationer till barnböckerna är realistiska och levande. I utbudet av barnböcker i Sverige idag är detta dock ett ovanligt inslag.

– Det är generellt inte så populärt med realistisk konst, det gäller illustration också. Det är ingenting man får lära sig i den statliga utbildningen längre, grunderna i att teckna realistiskt. Det är inte det som är viktigt längre, utan det är uttrycken.

Hon berättar att det är annorlunda utanför Sverige och hon tror att det kan komma en våg. I till exempel Frankrike är det mycket realistiskt i bilderböckerna. Hon hoppas att vi kommer att få fler klassiskt illustrerade barnböcker. Genom förlaget har Jenny möjlighet att hjälpa den utvecklingen på traven och hon säger att det finns idéer.

Mjukt och vilsamt

Hennes bilder är vilsamma och har mjuka linjer och mjuka färger. Det här är inget hon har försökt åstadkomma medvetet, istället har det kommit naturligt.

– Det är min personlighet. Jag försöker göra färgerna skarpare, men det blir inte så, det är inte jag.

Jag tror att det lyser igenom både hur man är som person och hur man känner sig när man gör bilden.

- Jenny Berggren, konstnär

När Jenny jobbar med en bild så får det ta lång tid. För henne är det lugnande att teckna och måla och hon tror att det märks i bilderna.

– Jag tror att det lyser igenom både hur man är som person och hur man känner sig när man gör bilden. Det är genomskinligt, man visar upp sig genom bilden.

I samband med nyutgivningen av böckerna visas Jennys originalmålningar i en utställning som nu finns i Umeå, men som kommer att flyttas även till andra orter. Utställningen på Pilgatans Bokcafé pågår till och med 10 november. Under december finns möjlighet att se den på Hornstulls bibliotek i Stockholm.