Trots ny teknologi möter en ny generation journalister i Kina samma censur
Kinesiska journalister arbetar vid sina datorer under G20-mötet i Chengdu, i västra Kinas Sichuanprovins, den 23 juli 2016. Observatörer säger att journalistikens digitalisering och framväxten av sociala medier har gjort lite för att öka pressfriheten i Kina, då den kinesiska regimen snabbt införde censur på nya plattformar. Foto: Fred Dufour/AFP/Getty Images


Regimen anpassade sig snabbt till mediernas förändringar, med fortsatt strikt kontroll. Enligt observatörer är alla massmedier i Kina fortfarande kontrollerade och censurerade av den kinesiska regimen trots uppkomsten av en ny generation talangfulla journalister och en radikal omvandling till den digitala eran.

Undersökande journalistik, den typ av rapportering som ofta betraktas som en livsnerv i en hälsosam demokrati och i ett öppet samhälle, är fortfarande ett enormt riskabelt företag i Kina och som det finns ett desperat behov av men som praktiseras av få.

"Det dominerande förhållningssättet sedan Mao-tiden vad gäller medier i Kina har verkligen varit ungefärligt detsamma", säger Maria Repnikova, en biträdande professor i global kommunikation vid Georgia State University. "Tanken att medier ska tjäna partiets intresse har inte riktigt förändrats." 

Under ett event vid Center for Strategic and International Studies i Washington den 29 januari började Repnikova med att säga att hennes presentation säkert skulle göra de besvikna som hade hoppats på att få höra något om positiva förändringar eller en öppning i Kinas medielandskap. Det Kinesiska kommunistpartiets regim har ständigt tagit till sig den senaste tekniken och anpassat sina övertalningsmekanismer och sin propaganda för att hålla sig ajour med den och marknaden, sade Repnikova. 

Genom sin dominerande kontroll över digitala medier fortsätter den kinesiska regimen sin intensifiering och centralisering av censur, spridning av propaganda, och en framtvingad indoktrinering av det kinesiska folket med hjälp av partiets ideologi.

På samma sätt, som i andra länder runt om i världen, har de traditionella tryckmedierna i Kina bevittnat en kraftig nedgång de senaste åren tack vare digitaliseringen, med läsare som flyttat till internetplattformar och sociala medier. Enligt Repnikova tog den kinesiska regeringen dock snabbt till subventioner och etablerade kontroll över de nya plattformarna och medieapparna.

Som ett resultat har den radikala omvandlingen av medier i internetåldern bidragit till ett litet, om något, öppnande eller "liberalisering" av Kinas medielandskap. Genom sin dominerande kontroll över digitala medier fortsätter den kinesiska regimen sin intensifiering och centralisering av censur, spridning av propaganda, och en framtvingad indoktrinering av det kinesiska folket med hjälp av partiets ideologi. 

Andra observatörer av Kinas mediamiljö har lagt märke till en lika pessimistisk sak. Sarah Cook, en analytiker hos Freedom House, skrev nyligen i China Media Bulletin att läckta censurdirektiv från år 2017 visar den kinesiska regimens censorers ansträngningar att utöka sin kontroll bortom traditionella medier, webbplatser och nyhetsportaler, för att nå mobilbaserade nyhetsapplikationer och andra metoder för spridning. 

När den kinesiska regimen försöker minska vissa ämnens synlighet för allmänheten, blir ibland även innehåll från kinesiska statsmedier blockerade från att spridas, enligt Sarah Cooks forskning.

Kinesiska journalister i arbete under den tredje sessionen av den 12:e nationella folkkongressen, utanför Folkets stora hall den 9 mars 2015. Foto: Fred Dufour R / AFP / Getty Images

Kina rankas som nummer 176 av 180 länder i världen i World Press Freedom Index 2017, publicerat av Reportrar utan gränser. Övervakningsgrupper har dokumenterat att många kinesiska journalister, bloggare och sociala medier rutinmässigt har censurerats, blockerats och arresterats av myndigheterna när de passerat gränsen för de riktlinjer som gäller för den kinesiska regimens mediepolitik. 

Repnikova påpekade också att undersökande journalistik, en praxis som är högt ansedd i västerländsk medierapportering och som ofta betraktas som yrkets ryggrad, bara existerar inom "utvalda områden" i Kina även om den inte är "helt död". 

Enligt Repnikova tvingas ofta journalister i Kina till ett "flytande samarbete" med partiet och undersöker bara tjänstemän som redan är under utredning och håller på att förlora makten. "Så i stället för att [kinesiska journalister] är de första som får historien, scoopet, är det dem som hjälper till med att expandera scoopet." 

Utländska journalister i Kina har också bevittnat ett fortgående försämrat arbetsförhållande i Kina då många förra året enligt uppgift blivit slagna, fängslade och trakasserade.

Som svar på en fråga som en tidigare journalist i Kina ställde sade Repnikova att det finns faktiskt ett antal kinesiska journalister som från djupet av sina hjärtan vill rapportera för att tjäna allmänintresset och som inte delar regimens vision om att "hjälpa staten", men när de "testar gränserna" så hamnar de fortfarande inom de gränser som censorerna ställt. 

"[De gör det] inte för att de nödvändigtvis tror på eller stöder samarbetet [med regeringen]", sade Repnikova, "men för att det är ett pragmatiskt beslut som de gör då det gäller att överleva i systemet."

Den kinesiska regimens censur begränsar sig inte bara till kinesiska journalister och media. Utländska journalister i Kina har också bevittnat ett fortgående försämrat arbetsförhållande i Kina då många förra året enligt uppgift blivit slagna, fängslade och trakasserade, enligt en rapport från Kinas utrikeskorrespondentsklubb, Foreign Correspondents’ Club of China.