Svensk public service bygger på en fantasi


Janne Josefsson, svensk undersökande journalistiks grand old man, misslyckades nyligen kapitalt att försvara svensk public services existensberättigande i podden ”Hur kan vi?” Josefsson gjorde ett sympatiskt och ärligt försök, men ju mer han pratade, desto värre dager hamnade public service i.

I botten av allt försvar för public service numera ligger tanken på att oberoende, opartisk journalistik är viktigt i en demokrati. Melodifestival och hockey-vm i all ära, men det är inte det som nämns när public services existens kommer på tal. Utan journalistiken är det nog ytterst få som 2019 klarar av att argumentera för att vi behöver public service i dess nuvarande svenska form.

I ”Hur kan vi?” erkände Josefsson villigt att public service inte lever upp till, och egentligen aldrig har levt upp till, den här opartiskheten och oberoendet. För att förklara varför oberoende och opartiskhet är så viktigt nämnde han att stora medier som exempelvis Aftonbladet kan bestämma sig för att driva en ren kampanj mot exempelvis Sverigedemokraterna inför ett val, något som public service inte kan göra. Samtidigt medgav han att det här i praktiken inte fungerat. SD, för att fortsätta på det exemplet, har särbehandlats av public service, ibland på ett rätt häpnadsväckande vis.

Så vi kan kritisera dagens svenska public service för att inte leva upp till den grundläggande föresats som faktiskt utgör dess existensberättigande. Men är det ett rimligt krav de har på sig? Det kanske faktiskt är omöjligt att leva upp till.

Fundera en stund över detta: Hur många sant konsekvensneutrala, stenhårt principfasta och samtidigt drivna journalister tror ni att det finns? Personer som är beredda att i alla lägen aktivt försöka se sin egen bias, söka sina blinda fläckar och bortse från sina egna personliga åsikter. Som alltid är redo att söka sanningen i varje fråga, hur obekväm den än må vara för ens egen världsbild när den kommer fram. Som är helt orädda för all typ av backlash från de egna medarbetarna och den egna ingruppen generellt? Hur många sådana tycker ni att ni har sett i verkligheten? 

Josefsson har ändå genom åren ofta vågat gå emot strömmen. Och hans egna berättelser om hur vissa av hans granskningar mottagits av den egna arbetsgivaren och kollegorna får det sannerligen inte att låta lätt eller välkommet. ”Avhoppare” från public service, som Jens Ganman och Jörgen Huitfeldt, har med sina berättelser förstärkt den här bilden kraftigt.

Och att det ser ut så här är fullt rimligt, menar jag. För det räcker inte med att man är "hyggligt" opartisk och oberoende. Modellen är inte byggd för en verklighet med mänskliga svagheter. Den saknar svängrum. Därifrån jag tittar ser det ut som om man måste vara perfekt i sin opartiskhet för att hela bygget inte ska börja driva iväg åt något håll och bli det som jag menar att svensk public service är i dag: ett problem för demokratin och debatten i stället för dess garant.

Jag tror att en hel organisation som rekryterar, leder och utför journalistiskt arbete, och där det inte endera redan från början finns, eller så småningom uppstår, en tankemässig slagsida åt ett eller annat håll är helt orealistisk. Jag tror aldrig att den har existerat och jag tror aldrig att den kommer att existera. Både normalt mänskligt beteende och det samhällsengagemang som journalistik kräver gör det omöjligt. Jag tror dessutom att det är extra farligt när man, som många företrädare för svensk public service gör, går omkring med en ganska hög tanke om sig själv att man är oberoende och opartisk. Det gör det ännu svårare att se sin slagsida.

Jag tror att det är betydligt bättre att man vet var man står politiskt, moraliskt och värderingsmässigt, agerar utifrån det, och sedan får det finnas andra kanaler som ser saker ur andra perspektiv. Det är den här falska självbilden/propagandan, den dominerande ställningen, och att vi alla tvingas betala för det som gör dagens svenska public service till ett sådant problem på den svenska mediemarknaden. Ta bort de tre faktorerna och kasta in SR och SVT på en mediemarknad med politisk och ideologisk mångfald, så skulle de vara helt okej aktörer.

Min slutsats efter att ha jämfört det amerikanska och svenska medialandskapet (jag har varit verksam en del inom båda) är att jag faktiskt tycker att det amerikanska är betydligt sundare. Där har man en mångfald av aktörer som representerar ett mycket brett spektrum av åsikter – låt vara inte jämnt fördelat över de olika medierna, som tv, webb, "talk radio" och papperstidning. Det är sannerligen inget vackert landskap; det är lika stökigt och bråkigt och snårigt som USA självt. Likväl: Den som verkligen är hugad kan ägna sig åt att jämföra de olika vinklingarna och budskapen för att bilda sig en egen uppfattning kring en händelse eller story. Det är inte lätt, och det ställer stora krav på mediekonsumenten. Krav som de flesta säkert varken kan eller vill leva upp till.

Men möjligheten finns där, i verkligheten. Vad som inte finns i verkligheten är den där enhörningen, den perfekta svenska tjänstemannen till journalist som jag hävdar är ett slags underförstådd grundbult i argumentet för den svenska public service-modellen.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna.