Så vill Joe Biden hantera Kina
Demokraternas presidentkandidat och före detta vicepresident, Joe Biden, lyssnar till den amerikanska nationalsången tillsammans med den kinesiske ledaren Xi Jinping, dåvarande vicepresident, under en välkomstceremoni i Folkets stora sal i Peking den 18 augusti 2011. Foto: Peter Parks/AFP/Getty Images


Det senaste året har präglats av försämrade relationer mellan världens två stormakter. Även om detta till stor del givetvis beror på utvecklingen i Kina under Xi Jinping, så är det främst den amerikanska regeringen som på senare tid har stått för de konkreta handlingar som fört länderna längre ifrån varandra.

Bara den senaste dryga veckan har USA tillkännagivit ett förbud mot kinesiska sociala medier, infört nya sanktioner som kan innebära den slutgiltiga dödsstöten mot Huawei, samt skrotat sitt utlämningsavtal med Hongkong.

I Peking har man dock suttit relativt stilla i båten. Under de senaste månaderna har man från regimens sida undvikit att svara alltför kraftfullt på drag från Donald Trumps administrations som med största säkerhet upplevs som provocerande. Exempelvis har man inte avfärdat utrikesminister Mike Pompeos regelbundna brandtal med samma ilska som tidigare.

Ett mer konkret exempel kunde ses när USA beordrade stängningen av det kinesiska konsulatet i Houston. Kina kunde då med enkelhet ha stängt ner USA:s konsulat i Hongkong, samt rättfärdigat en rad andra åtgärder mot vad man upplever vara en alltmer besvärlig amerikansk diplomatkår.

Istället nöjde man sig med att “bara” stänga det amerikanska konsulatet i Chengdu. Detta enligt flera analytiker sannolikt för att undvika en negativ spiral där USA ger igen för vedergällningen.

Detta beror i sin tur på att Kina vill avvakta det amerikanska presidentvalet i november, då man hoppas kunna återgå till en mer “normal relation” mellan länderna om Joe Biden vinner. Därför ligger det i Pekings intresse att minimera skadeverkningarna i den pågående kraftmätningen med Trumps administration.

Statliga kinesiska medier vet enligt ovan vilka knappar man ska trycka på. Klimatsamarbete och Iranavtal i att ära, men med en så kallad normal relation är kinesiska myndigheter främst ute efter en liknande relation som den då Joe Biden var Barack Obamas vicepresident.

Med detta menas, i grova drag, en relation där Kinas tilltagande brott mot mänskliga rättigheter och alltmer aggressiva utrikespolitik inte hindrar ett fortsatt ekonomiskt och teknologiskt samarbete där man kan dra nytta av USA.

Mot denna bakgrund är det många som frågar sig hur Joe Biden har tänkt att hantera Kina. Den senaste veckan har flera aningar om detta framkommit, främst tack vare den 90 sidor långa “plattform” som Demokraterna går till val på, och som ska antas vid denna veckas partikonvent.

I detta valmanifest förkastas Donald Trumps politik gentemot Kina å det grövsta, rapporterar bland andra South China Morning Post:

"The Democratic platform, crafted as a statement of the agenda of the party and its presidential nominee, Joe Biden, “lambasts the Trump administration’s handling of China in all issue arenas: trade, human rights, national security, public health and so on”, said Allen Carlson, director of Cornell University’s China and Asia-Pacific studies programme."

Särskilt hårt går demokraternas valmanifest åt handelskriget med tillhörande strafftullar mot Kina, som man menar har försvagat USA ekonomiskt. I synnerhet sägs jordbrukare och arbetare ha förlorat på handelskriget, men även amerikanska konsumenter då många produkter blivit dyrare.

Därför lovar Demokraterna att agera omedelbart för att reparera de skador som Trumps “vårdslösa” och “konfrontativa” politik på detta område orsakat amerikanska bönder och anställda inom produktionssektorn.

Men trots att man vill se ett slut på handelskrig och motsättningar, är det inte mycket som tyder på en fullständig tillbakagång till den relativa eftergiftspolitik som Obamas administration bedrev gentemot Kina. För valmanifestets innehåll skiljer sig inte nämnvärt från Republikernas beskrivning av ett Kina på uppgång som utgör ett stort hot mot USA, understryker analytiker som South China Morning Post intervjuar.

Kort sagt så finns en liknande misstro mot den kinesiska regimen hos Joe Biden och inom Demokraterna. Dock skiljer sig metoderna man vill hantera denna situation på betydligt.

Demokraternas valmanifest vill skapa en “enad front” med allierade länder, vilka man menar Trump har alienerat genom att agera konfrontativt även mot dem. Genom samarbete med allierade länder i syfte att “stå upp” emot Kina, ska USA skaffa sig ett så bra förhandlingsläge som möjligt.

Och detta gäller inte enbart handelskriget. I valmanifestet uttrycks även ambitionen att “samla omvärlden” för att fördöma de politiska fånglägren för etniska minoriteter i Xinjiang.

De sanktioner som Trumps administration drivit genom i form av Uygur Human Rights Policy Act och Hong Kong Human Rights and Democracy Act ska fortsätta användas för att visa den kinesiska regimen att repressionen i Xinjiang och Hongkong inte kan bedrivas ostraffat.

Demokraternas valmanifest ger alltså vid handen att Joe Biden som president inte kommer vara lika inställsam och kravlös mot kinesiska myndigheter som han var under Barack Obama. Det visar dock även att han planerar att inte vara lika konfrontativ mot Peking som Trump har varit. Han kommer istället förlita sig på att sätta press på Kina med hjälp av en bred allians av demokratiska länder.

I den bästa av världar låter ju detta mycket klokt. Det finns dock bara ett problem med en sådan strategi; den förutsätter att också andra demokratier är redo att konfrontera den kinesiska regimen.

Och som jag tidigare har skrivit flera gånger här på InBeijing, så har framför allt EU:s medlemsländer av ekonomiska skäl visat sig ovilliga att så göra. Vad händer då om Bidens taktik slutar med vare sig konfrontation eller allians?

De flesta bedömare gör analysen att Biden inte kommer gå lika hårt fram mot Kina som Donald Trump, men heller inte vara lika naivt inbjudande som Richard Nixon eller för den delen Barack Obama.

Men för många analytiker har Biden mer att bevisa när det kommer till Kina. Inte bara på grund av sitt agerande som vicepresident, utan även med anledning av mer nyligen gjorda uttalanden. Bland annat NBC News rapporterade om när Biden förra våren bagatelliserade utmaningarna från Kina på följande vis:

"Democratic presidential candidate Joe Biden said Wednesday night that China was “not competition” for the U.S., prompting blowback from prominent members of both political parties.

At an event in Iowa City, Biden was explaining why he believes concerns that China could eventually surpass the U.S. as a world superpower and economic force are overstated.

“China is going to eat our lunch? Come on, man,” the former vice president said.

“I mean, you know, they’re not bad folks, folks. But guess what? They’re not competition for us,” he added."

Att valmanifestet nu låter diametralt annorlunda än de uttalanden som Biden gjorde förra året, beror sannolikt delvis på att den amerikanska opinionen – såväl bland befolkningen som i båda partier – blivit alltmer negativ gentemot Kina.

Ytterligare en av anledningarna till detta är att Joe Bidens Kinapolitik delvis utarbetas av Jake Sullivan, tidigare nationell säkerhetsrådgivare till Biden som vicepresident och Hillary Clinton som presidentkandidat, som av Forbes beskrivs som en Kinahök jämförelsebar med Donald Trumps handelsrådgivare Peter Navarro.

Sullivan har tidigare varnat för otvetydiga tecken om att Kina nu växlar upp för att utmana USA:s globala ledarskap.

Sammanfattningsvis går det med säkerhet att säga att Demokraterna under Joe Biden knappast över en natt kommer återgå till den Kinapolitik som bedrevs under Barack Obama. Det är faktiskt tveksamt om Bidens administration ens kommer avveckla de strafftullar som under Trump införts på kinesiska varor, i alla fall inte utan betydande eftergifter.

Därmed är det på sin plats att ifrågasätta hur framgångsrik en strategi att skapa en slags allians mot Kina egentligen kommer vara. En av anledningarna till att Trumps administration valde att agera unilateralt, var just svårigheterna att få med andra demokratier på båten.

Oavsett vilket så kommer den iskylan som nu råder mellan Kina och USA sannolikt att töa något om det blir maktskifte i vita huset efter valet senare i år. Frågan är bara vem som i så fall kommer att tjäna på det.

Denna text publicerades först på nyhetsbloggen InBeijing. Den återges här med författaren Jojje Olssons tillstånd. Åsikterna som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Jojje Olsson är journalist och författare bosatt i Taipei sedan 2016. Han levde tidigare i Peking i åtta år, men är nu svartlistad från Kina på grund av sitt arbete. Jojje har skrivit för över 100 svenska tidningar och jobbar nu på sin sjätte bok om Kina. Han har sedan 2010 drivit bloggen InBeijing, som är Sveriges största nyhetssida om Kina. Här finns också InBeijings nyhetsbrev.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.