Så kan vi acceptera det vi inte vill acceptera
Därför är acceptansen den svåraste och viktigaste av alla vanor
Ibland tar livet oss på en resa som vi inte vill göra, men att förneka att vi gör den kommer bara att göra det svårare att lösa. Foto: Alisa Anton


I mitt liv just nu pågår det någonting riktigt svårt. Jag önskar verkligen att det inte var en del av mitt liv och ändå är det tydligt att min önskan inte har kunnat förändra det. Som alltid: Slåss mot verkligheten så kommer verkligheten att vinna.

Och så slog det mig (som från en klarblå himmel) att det här kan vara ett bra läge att träna på acceptans.

När jag undersöker en idé eller en vana brukar jag börja med vad det här inte är. I det här fallet, vilka är myterna och missuppfattningarna om acceptans som står i vår väg för att vi ska kunna göra det?

Myt nummer 1: Vi tycker att det som sker är okej och kan hålla med om det.

Den största missuppfattningen om acceptans är att det innebär att vi tycker att det är okej med det vi accepterar, att vi på något vis har gått med på den här situationen som vi inte vill ha.

Verklighet: Acceptans kräver inte att vi är okej med det vi accepterar.

Acceptans innebär inte att vi nu vill det vi inte vill. Det omfattar inte att må bra över eller känna sig tillfreds med det vi accepterar. Det betyder inte att vi nu håller med om det.

Myt nummer 2: Acceptans innebär att vi slutar försöka ändra på det.

Vi tror att acceptans är synonymt med att gå med på att passivt lägga ner alla ansträngningar att ändra på saker och ting. Acceptans är att säga att vi går med på att den här situationen kommer att pågå för alltid. Det är att bestämma att vi kryper in under en filt.

Verklighet: Acceptans betyder inte att ge upp alla ansträngningar för att förändra det som är.

Acceptans betyder inte att vi ger upp om att verkligheten ska förändras. Acceptans handlar helt om nuet och har ingenting att göra med framtiden. Dessutom är acceptans inte en passiv handling utan snarare något som kommer ur visdom. Det innebär att gå med på att börja våra ansträngningar från där vi faktiskt är och att fundera på vad det egentligen är.

Myt nummer 3: Acceptans är misslyckande.

I vår kultur är acceptans för de veka, för förlorarna. Det är det vi gör när vi har misslyckats att göra allting annat. Vi ser acceptans som ett val utan alternativ, ett kraftlöst och deprimerande slut på ett förlorat slag.

Verklighet: Acceptans är inte ett misslyckande.

Acceptans kan, med rätt förståelse, upplevas som en modig handling. Det krävs styrka att möta sanningen och sluta att förneka den. Det kan vara första steget i en process av genuin framgång och rörelse.

Så om det inte är de här myterna, vad är då det här vi kallar acceptans?

Det kan hjälpa att använda ett annat ord. Istället för att fråga ”Kan jag acceptera det här?” så föredrar jag ”Kan jag vara avslappnad med det här?” eller ”Kan jag vara med det här så som det är?” eller ”Kan jag hålla med om att det är på det här viset just nu?” De här frågorna känns mer praktiska med tanke på vad vi associerar med acceptans. För faktum är att någonting inom oss kommer aldrig fullt ut acceptera eller bli okej med vad vi inte vill och den delen av oss behöver också finnas med i den här processen.

Att vara avslappnad med det som är innebär att vi även slappnar av med den del av oss själva som skriker ”nej” till situationen.

Det betyder att vi gör plats för ogillandet inom oss. Vi accepterar situationen, men samtidigt också det starka avståndstagandet. Vi ber oss inte att släppa motståndet, det motståndet är vår vän. Det finns där för att skydda oss från det vi inte vill. Så vi accepterar och tillåter den negativa situationen och även vår avsky mot den.

Acceptansens främsta beståndsdel är att ta in verkligheten så som den är, inte hur vi känner för den.

För det andra handlar acceptans om att erkänna att just den här situationen faktiskt sker. Det är inte att säga att vi gillar det, håller med om det, eller kommer att sluta försöka ändra på den; det betyder bara att vi accepterar att den är som den är. Acceptansens främsta beståndsdel är att ta in verkligheten så som den är, inte hur vi känner för den.

I mitt fall, med den situation som jag befinner mig i, tränar jag på att vara avslappnad med den verklighet att jag inte har något svar på den här svåra situationen. Jag accepterar den här situationen även om jag vill att den är annorlunda och jag inte vet nu hur jag ska kunna få det att hända.

Det komiska är att vår vägran att acceptera en situation oftast innefattar en kamp mot verkligheten. Vi vägrar att tillåta det som redan har tillåtits. Sett i det här ljuset har vår vägran att acceptera verkligheten ett drag av vansinne i sig.

När vi accepterar så säger vi bara ”ja, det här händer.” Det är allt. Och paradoxalt nog så frigör det oss att börja förändra situationen eller att förändra oss själva i relationen till det.

Som en god vän sade: situationen kommer att förändras eller du kommer att förändras, men det kommer att ske en förändring.

Vi lägger så mycket energi på att kämpa mot verkligheten att vi inte lägger vår energi och avsikt på vad vi kan göra åt det. Vi sitter fast i en argumentation med universum. Acceptans låter oss åtminstone börja göra det vi kan från där vi är.

Det kräver mod att vara ärlig om var vi befinner oss. Acceptans kräver beslutsamhet att känna vad som är sant.

Acceptans är ett kraftfullt och djupgående steg i vårt växande och vår utveckling. Det kräver mod att vara ärlig om var vi befinner oss. Acceptans kräver beslutsamhet att känna vad som är sant. Det här kan vara plågsamt, men är till långt större nytta än att undvika sådana känslor genom att förneka verkligheten.

När vi accepterar, vilket inkluderar vårt ”nej” från början, så ger vi oss själva tillåtelse att vara med i vårt liv, att uppleva det ögonblick som är just nu precis så som det är. Vi tillåter oss att sluta kämpa med verkligheten, vilket är uttröttande och lönlöst.

Acceptans går emot intuitionen, men är ändå överraskande klokt. När vi är villiga att säga ”ja, det är som det är oavsett om jag vill eller inte”, då slappnar något av inom oss. Vi kan andas ut; spelet vi har spelat är äntligen slut.

Det lustiga är att vi nästan alltid vet vad som är sant och att vi bara lurar oss själva med vår icke-acceptans. Att acceptera ger oss tillåtelse att slutligen vara uppriktiga med oss själva, att vara med i vårt eget företag.

När vi kan säga jag accepterar att det är som det är – även om jag avskyr det och inte vet vad jag ska göra åt det – då kan jag åtminstone vara i det sanna, vilket ultimat är den plats som är den mest kraftfulla, modiga och självälskande utgångspunkten för att skapa vårt liv.

Nancy Colier är psykoterapeut, författare, föreläsare och leder workshops. För mer information se NancyColier.com.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.