Regissör Leif Stinnerbom: Tradition är i ständig rörelse och utveckling
Vargskogen med Unga Västanå, 2020. Nea Staxhammar som flickan i Vargskogen (mitten). Berättare från vänster: Moa Nilsson Jahr, Nova Karlsson, Arwin Strandberg, Freja Larsson. Foto: Håkan Larsson.


I den här intervjun möter vi Leif och Inger Stinnerbom vid värmländska Västanå Teater. Det är intressanta och spännande frågor om konstens och kulturens möjligheter, utmaningar och sprängkraft som diskuteras. Historiska tillbakablickar skapar perspektiv på samtiden och ger en språngbräda för framtiden. 

Att det skapas ofantligt mycket scenkonst och kultur i vårt avlånga land är ingen fråga, men hur många känner till att vi har en av Sveriges mest populära regionteatrar i en väldig lada vid Frykens strand i hjärtat av Värmland? Just där i sagans landskap, inte långt från författarinnan Selma Lagerlöfs vackra Mårbacka, ligger Västanå Teater.

Att förmedla en berättelse är som att väva en magisk bonad med trådar av fascinerande människoöden och spännande äventyr. Leif och Inger Stinnerbom, regissör respektive kostymskapare vid Västanå Teater är mästare i att skapa suggestiva berättelser för scen.

Hit vallfärdar turister från hela Norden och publiksiffrorna slår rekord från år till år; ändå är ekonomin kärv med landets lägsta regionteaterbidrag. Att Västanå Teater ändå är en konstnärlig och publik framgångssaga beror mycket på arbetslagets genialitet, envishet och mod. Största orsaken är kanske ändå teaterskaparnas kärlek till scenkonsten och respekten för människan som skapande och andlig varelse. Har man sett någon av deras föreställningar vill man se dem igen – det är lätt att bli beroende av Västanå Teaters uppsättningar.

Långt innan premiären på midsommarafton bokas biljetterna till någon av sommarens femtio föreställningar, och vill man hinna få plats bör man vara ute i god tid.

Västanå Teater, Berättarladan, Sunne. Foto: Per Johansson

Värmländska rötter

Vilka är då Leif och Inger Stinnerbom?

Leif har rötter både i Värmland och den samiska kulturen, och har därigenom rika källor att ösa ur. Som barn utövade han olika former av idrott, men upptäckte folkmusiken under tonåren. Med stor målmedvetenhet och många timmars övande på fiol blev han på kort tid riksspelman. Hans specialområde är musiken runt Arvika, Jösse härad.

Tillsammans med vännen Mats Edén började han senare studera musikvetenskap i Göteborg för legendaren Jan Ling som också blev Leifs mentor. Han forskade i många år i Värmlands regionala musikprofil och det var genom Inger som han upptäckte och utvecklade sin kunskap om den folkliga dansen.

Inger som också är hemmahörande i Värmland, tillbringade mycket av sin tid i familjens skrädderi och lärde sig sömnadskonst genom ”learning by doing”. Vid sidan av klädskapandet upptäckte hon dansen och gick med i Torsbys folkdanslag, och där i virvlandet och musicerandet mötte hon Leif. Det mötet genererade på lång sikt Västanå Teater.

Utan allt åkande i bygden hade vi aldrig gjort det vi gör idag. Utan det hade vi inte haft kontakt med folkmusiken och dansen. 

Inger Stinnerbom, kostymskapare

Så hur växte allting fram? Tillsammans med en grupp unga människor åkte Leif och Inger runt i Klarälvsdalen och träffade äldre personer som kunde vidareförmedla folkmusik, sånger, texter och dansbeskrivningar. Utifrån det materialet kunde de rekonstruera polskor från olika delar och tider i Värmland.

– Det är den ryggsäcken som gör att vi kan göra det vi gör nu. Utan allt åkande i bygden hade vi aldrig gjort det vi gör idag. Utan det hade vi inte haft kontakt med folkmusiken och dansen, berättar Inger.

Paret Stinnerbom blev senare tillfrågade under 80-talet av regissör Peter Oscarsson att medverka i föreställningen Den stora vreden. Den byggde på Peters vision om en svensk form av det indiska eposet Mahabharata. Under två års intensivt utforskande växte en ny unik teaterform fram inspirerad av Pekingoperan, teatern i södra Indien, Commedia del Arte i Italien och Shakespeares tradition i England.

– Det var ett gemensamt projekt och ingen hade en aning om hur det skulle se ut. I och med Den stora vreden började vi undersöka en riktning som skulle kunna kallas en folkkulturinspirerad teater, säger Leif.

Leif och Inger Stinnerbom är regissör respektive kostymskapare vid Västanå Teater i Värmland. Foto: Västanå Teater

Han berättar också att det som är typiskt för de folkliga traditionerna är att de innehåller flera konstnärliga uttryck såsom teater, dans, musik, mim, mask och rekvisita.

Den erfarenheten och spelstilen tog Leif och Inger med sig till Värmland och utvecklade den vidare i samarbete med Yvonne Rock och Björn Söderbäck. Nu har många år gått och spelstilen har blivit ett signum för Västanå Teater.

Dansen och musiken är vacker och suggestiv i teaterns uppsättningar och har ett underliggande budskap som berör det tidlösa och allmänmänskliga. I teaterrummets förtrollande värld kan allt skapas och uttryckas, och många lockas att komma. Vilken roll har då den folkliga musiken och dansen i dagens samhälle?

– De kan ha olika roller, utövar jag för mitt eget höga nöje eller vill jag framträda för en publik? Om man är utövande musiker och söker en publik, då måste man kommunicera med publiken annars har man ingen chans att klara sig som musiker. Musiken och dansen får den roll och det värde som man lyckas skapa, säger Leif.

På bred värmländska tillägger Inger att det också handlar om de vanliga människornas musik som också är värd att förmedlas vidare, och att det säger mycket om våra rötter, vilken tonalitet vi haft i olika områden.

Något som Leif vill lyfta fram och som tydligt framgår i Västanå Teaters uppsättningar är att tradition är i ständig rörelse och utveckling, och som Leif uttrycker det:

– Tradition är inte att göra som man gjorde förr, utan tradition är i utveckling. Det finns trender i traditionen också.

Ansvar för scenkonsten

I Västanå Teaters föreställningar vävs äldre berättelser samman med nutida scenteknik och konstnärligt uttryck. Det finns ett underliggande stråk av frågeställningar som berör de stora existentiella frågorna som liv, död och kärlek. Att välja att lyfta de här frågorna är ett ställningstagande.

Vilket ansvar och vilka möjligheter har konstnären i processen att skapa och framföra scenkonst?

– Får man bidrag från skattepengar har man ett ansvar, för det är våra gemensamma pengar. Vi har en samhällsstödd verksamhet och publikansvaret är viktigt. Vi kan inte bara säga att det är konstnärligt nyskapande om ingen vill se på det, säger Leif.

Leif beskriver utifrån hur det kan se ut inom scenkonsten och framförallt i storstadsregionerna att det kan skapas en elitistisk hållning. Människor ska inte ens försöka förstå det som visas för det är på en sådan hög intellektuell nivå, att det bara är de få utvalda inom den exklusiva kretsen som förstår. Den hållningen har Leif väldigt svårt för eftersom det blir som Kejsarens nya kläder.

Hanna Kulle som Anna Stjärnhök (hö) tillsammans med Edith Nilsson som Herrgårdsfröken (vä) i Gösta Berlings Saga. Västanå Teater, julen 2019. Foto: Thor Hauknes

Inger för in samtalet på vad som faktiskt händer på scenen och lyfter fram vikten av att skådespelaren upplever att kostymen förstärker scenkaraktären.

– När skådespelarna kan gå ut på scenen och vara trovärdiga i sin roll, då har jag lyckats. Det är mitt ansvar som konstnär och min skyldighet mot historien. Det handlar inte om att ge valuta för pengarna eller att vara så genial som möjligt, säger Inger.

Hon beskriver också att det ibland kan vila ett tungt ansvar på axlarna för att verksamheten ska överleva trots rådande storstadsfokuserad kulturpolitik. Det finns en samhällstrend där landsbygden urvattnas och tynar bort, och frågan om landsbygden överhuvudtaget ska få finnas i Sverige oroar Inger.

Som en motvikt mot den trenden har Leif och Inger köpt en stor, gammal Värmlandsgård med skogsdungar och gärden runt husknuten. Där bor de och på nedre botten har de inrett en stor dans- och musiksal där vänner och grannar kan träffas.

Skådespeleri – en förvandlingskonst

Mitt i det här kulturlandskapet, vad tänker de om konstarterna som bärare av historia?

– Historia har alltid intresserat mig, och att kunna gå tillbaka till en annan tid, ett annat tänkesätt och andra värdesystem är väldigt viktigt. Etnologen i mig vaknar till, berättar Leif.

Inger utvecklar resonemanget och knyter an till teatern. Hon menar att det tar lång tid att lära sig en scenkonst som har en lång tradition.

– Det var det första vi märkte när vi kom från folkmusiken och dansen och hamnade i teatern. Vi har sett att tradition är något man lär sig under ett liv. Inte genom att gå en kurs, utan man måste införliva det i sig själv, och det tar lång tid att bli en traditionsbärare.

Om du bara kan vara dig själv som den moderna människa du är och inte har en förståelse för och kan förvandla dina tankar, känslor och handlingar enligt berättelsens tidsepok, då kan du bara spela en viss sorts historier. 

Leif Stinnerbom, regissör

För skådespelare är teater en konstart som inte har genrer, förklarar Leif. Har du gått skådespelarutbildning förväntas det att du ska bemästra olika spelstilar från olika tidsepoker, såväl antika dramer som Norén. Det är inte så i musiken.

– För att jag är duktig på att spela polskor från västra Värmland så räknar ingen med att jag även kan spela en violinkonsert av Beethoven. Det förväntas dock av skådespelare att kunna allt. Skådespeleri är för mig förvandlingskonst. Om du bara kan vara dig själv som den moderna människa du är och inte har en förståelse för och kan förvandla dina tankar, känslor och handlingar enligt berättelsens tidsepok, då kan du bara spela en viss sorts historier, säger Leif.

Livslång process

För att kunna arbeta på lång sikt startades Unga Västanå för några år sedan. Verksamheten följer Västanå Teaters tradition och har fokus på berättande, folklig dans och musik, och erbjuder kurs- och föreställningsverksamhet för barn och ungdomar från 8 upp till 18 år. Unga Västanå riktar sig inte enbart till teaterintresserad ungdom, utan har också en mobil verksamhet som åker ut till grund- och gymnasieskolor för att låta fler få möta levande teater.

Vad innebär det att arbeta med och utbilda sig inom konstarterna?

– Om man håller på med ett hantverk är det en livslång process; du blir ju aldrig fullärd. Du måste hela tiden hålla på att lära dig och bli bättre på det hantverk du håller på med, säger Leif.

Det gamla systemet med mästare och lärling används som en del i Västanå Teaters verksamhet. Under året som gått har det varit fyra personer från Unga Västanå som lärt sig genom att vara med i teaterproduktionen. På det här sättet förs traditionen vidare på ett naturligt sätt genom deltagande i en kreativ process. Det handlar om den skapande människan som en del av ett historiskt sammanhang. Det handlar också om vad konsten och kulturen gör med människan.

– Jag tycker självklart att det är otroligt berikande för en människa att lära sig behärska sin kropp, lära sig använda rösten och våga stå inför människor, oavsett vad du än kommer att arbeta med, säger Leif.

Här tycker han att skolan har en del att lära.

– Skolan har inte förstått det här ett dugg; de tror att det är teorin som sitter i huvudet som är det viktigaste. De som blir ledare i samhället fattar det här, för de går på ledarprogram och betalar massor av pengar till konsulter som ska hjälpa dem med kroppsspråket och hur man kommunicerar bra. Dessa ledare måste börja förstå att det här ska byggas från att man är liten och implementeras i skolan. Då skulle vi få ett mycket rikare och bättre samhälle i stort, säger han.

Berättarladans nya scen Loftet. Foto: Västanå Teater

Västanå Teater har nu möjlighet att bjuda in en ännu större publik i och med sin nya året-runt-scen Loftet. Här kan unga samsas med äldre, noviser med ledare och inspireras av det gemensamma kulturarvet.

– Kultur och scenkonst är det närmast självförverkligande, ordet självförverkligande, man kan komma. Man kommer närmast sig själv i sin själ på något sätt, säger Inger.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.