Recension: Han förlorar allt men ger inte upp

Huvudtemat i filmen är allmängiltigt. Detta är en film om längtan efter frihet och fred. Russell Crowe i en stark rollprestation som general Maximus, som tvingas slåss för sitt liv som gladiator.


Gladiatorn Maximus vet att den enda chansen att utkräva hämnd mot den som förstört hans liv, är att bli den främste gladiatorn i Rom. Och det är också det han lever för, stark i tron att rättvisan en dag kommer att segra.

Året är 180 e.Kr. i det romerska riket. Den framgångsrike generalen Maximus Decimus Meridius (Russell Crowe) återvänder hem efter att ha segrat mot de germanska trupperna. Kejsar Marcus Aurelius (Richard Harris) är mäkta imponerad och berättar att han önskar se Maximus som sin efterträdare. Kejsaren anser att Maximus är bättre lämpad att ena det allt mer splittrade riket, än vad hans egen son är.

När sonen, Commodus (Joaquin Phoenix), får reda på planerna dödar han sin far, och när Maximus vägrar erkänna Commodus som sin nye kejsare döms han till döden tillsammans med sin familj. Han skadas svårt, men lyckas fly. När han återvänder hem, hittar han sin hustru och son mördade. Han plockas upp av en slavhandlare och tvingas slåss för sin överlevnad. Maximus svär att hämnas sin familj. Varje strid blir för honom ett steg närmare den slutgiltiga uppgörelsen med Commodus.

Gladiator är en hyllning till äldre Hollywoodfilm inom svärd- och sandalgenren, det vill säga historiska äventyrskrigsfilmer som ofta har mytologiska eller bibliska moment. Filmen var ett sätt att uppdatera denna genre och anpassa den för en ny generation biobesökare. Regissören Ridley Scott och manusförfattaren David Franzoni inspirerades bland annat av Romarrikets fall (1964), Spartacus (1960) och Ben-Hur (1959).

Angående Spartacus och Ben-Hur har Ridley Scott sagt: ”Båda dessa filmer såg jag på bio som ung. Men nu vid början av det nya millenniet, fann jag det idealiskt att återvända till den tid som måste ha varit den viktigaste epoken under de senaste tvåtusen åren – höjdpunkten samt början till slutet för den största militära och politiska makt som någonsin har funnits på jorden.”

Målet att introducera en bortglömd genre för en ny publik föll väl ut. Gladiator ledde till ett stort uppsving för äventyrskrigsfilmer som försökte efterlikna Gladiators visuella stil, dock med skiftande resultat. Exempel är Troja (2004), som utspelar sig under det trojanska kriget så som det beskrivs av Homeros Iliaden, samt Kingdom of Heaven (2005), också den regisserad av Ridley Scott och som utspelar sig under korstågen på 1100-talet.

Gladiator tilldelades fem Oscarsstatyetter 2001, för bästa film, bästa manliga skådespelare (Russell Crowe), bästa specialeffekter, bästa ljud och bästa kostym. Musiken, komponerad av Hans Zimmer, har blivit ett av de bäst säljande soundtracken genom tiderna.

På många sätt är Gladiator en minst sagt obehaglig film. Den handlar om den klassiska kampen mellan gott och ont, om ondskan i världen och om de som tvingas lida. Den är blodig och våldsam, med närgångna, svettiga, oförskönade stridsscener.

Vi får följa Maximus under hans fruktansvärda vedermödor, under alla hans steg på vägen mot sitt slutgiltiga öde. Crowe är superb i varje scen som den plågade Maximus. Hans skådespel ger en särskild tyngd till karaktären, som på något sätt, mitt i allt det hemska han utsätts för, lyckas vara stabil, lugn och behärskad. Han är okuvlig och håller fast vid det han vet är rätt.

Filmens manus lämnar en del övrigt att önska, men innehåller samtidigt några grandiosa, minnesvärda citat, vars budskap alltid kommer att vara aktuella just för att de syftar på den eviga kampen mellan gott och ont.

Ett exempel är när Maximus, efter en strid inne på arenan, möter Commodus som berömmer honom för hans styrka och beordrar honom att ta av sig hjälmen och visa sitt ansikte. Öga mot öga med Commodus proklamerar Maximus då: ”Mitt namn är Maximus Decimus Meridius, kommendöröver de norra arméerna, general över Felixlegionerna och lojal bundsförvant till den sanne kejsaren, Marcus Aurelius. Far till en mördad son, make till en mördad hustru. Och jag kommer att få min hämnd, antingen i detta liv eller i nästa.”

Kejsar Commodus är lätt att avfärda som en helt igenom ond människa, som en fullblodspsykopat, nyckfull och oförutsägbar, helt enkelt mycket otäck. Men Phoenix lyckas ändå göra honom till något mer än en karikatyr. Vi får en känsla av att Commodus någonstans inne i den djupaste ondskan också är mänsklig, frustrerad och osäker.

Gladiator är en film som går att analysera på många olika plan: angående demokrati, fascism, religion, livet efter detta, vad det innebär att vara en hederlig man, kampen mellan det goda och det onda. Men framför allt säger den mycket om hur det är att bli helt tillintetgjord, men ändå finna kraften att resa sig igen för att man har något att tro på. För att man har ett högre mål och rättesnöre som man finner en mening i att sträva efter.

Kanske drivs huvudkaraktären Maximus främst av lusten efter hämnd, men huvudtemat i filmen är allmängiltigt. Detta är en film om längtan efter frihet och fred. Och om att känna hopp, ett tema som alla kan känna igen sig i på olika sätt och som alltid kommer att vara aktuellt, oavsett om vi lever under antiken eller i dag, tvåtusen år senare.

Kontakta journalisten: [email protected]