loading
Opinion

Om farsoter, profetior och bortglömd sanning

Ryan Moffatt

Smärtsamt medveten om vår dödlighet har människan alltid försökt skydda sig mot den naturliga världens existentiella hot. Den här instinkten har lett till att vi överlämnat oss till olika metoder för självkontroll och samhällsorganisation. Vårt tillstånd idag är ett resultat av ett hundraårigt experiment där vi försökt nå mänsklighetens gynnsammaste sätt att leva. Ibland har vi utfört mirakel och ibland har vi misslyckats kapitalt.

Under tidens gång har civilisationer uppstått och fallit. Historien visar gång på gång att när en civilisation gått under, har det nästan alltid föregåtts av en period av omoral, dekadens och tyranni.

Vid en tillbakablick kan vi se att allt, från det grekiska imperiets undergång och Roms fall, till det kommunistiska östblockets kollaps, har handlat om moraliskt förfall antingen hos medborgarna eller hos ledarskapet. Grekland övergav successivt sin strävan efter kunskap för hedonism, Rom förföljde de kristna, och Sovjet brutaliserade och svalt godtyckligt sitt eget folk. Även i Kina föregicks nästan varje dynastis fall av ett korrupt ledarskap. 

Under vår isolering i ensamhet har covid-19-pandemin fått oss att fundera över varför vår värld nu tvingats ner på knä. Beror det enbart på pandemin eller har det djupare orsaker? Instinktivt vill vi förstå mekanismerna bakom världens till synes tillfälliga händelser genom att reflektera över både de materiella och metafysiska verkligheterna.

Ur det här perspektivet är det värt att ta en titt på hur pandemier och profetior är kopplande till oföränderliga principer för moraliskt beteende som går bortom endast teorier.

Moral och det metafysiska

Sedan urminnes tider har mänskligheten fått varningar genom profetior. Nostradamus är kanske den mest citerade på grund av sina kusliga förutsägelser om olika världshändelser – från Hitlers uppkomst till terrorattacken 9/11 i New York. Som i alla profetior är språket poetiskt, vagt och öppet för tolkning, men ändå tillräckligt specifikt för att kännas trovärdigt. Mayakalendern är ytterligare ett föremål för fascination som höll ett stort antal människor på spänn 2012, det år då kalendern plötsligt slutade. För kristna har uppenbarelseboken länge varit en ödesdiger varning för konsekvenserna av människans moraliska svagheter.

Det ligger i människans natur att söka vägar för att förutspå framtiden i osäkra tider. Det gäller lika mycket idag som i det förflutna. Ett exempel är den storm som nyligen bröt ut på twitter över Sylvia Brownes bok “End of Days: Predictions and Prophecies About the End of the World”, där hon skriver: ”Omkring 2020 kommer en allvarlig sjukdom liknande lunginflammation att spridas över världen; den attackerar lungor och bronker och står emot alla behandlingar.”

Efter virusutbrottet blev den relativt okända boken en bästsäljare.

Det här sökandet efter en kompass för framtiden kommer ur en instinkt av självbevarelsedrift och ett behov av att tro på att det finns en väg ut ur pandemin och det kaos den fört med sig.

Sanning – den främsta dygden

Den grundläggande orsaken till covid-19-pandemin kan helt skyllas på dagens moraliska förfall – att förkasta sanningen som den främsta dygden för att upprätthålla civilisationen – vilket inte bara ledde till virusutbrottet utan också ökade spridningen över hela världen. Pandemin tjänar som en smärtsam och tydlig påminnelse om den absoluta nödvändigheten av sanning, pålitlighet och öppenhet.

Sedan utbrottet, som startade i Wuhan och ursprungligen doldes av den kinesiska regimen, har många regeringar och organisationer bidragit till att öka Pekings inflytande och maktanspråk, och har låtit sig blidkas på grund av egenintressen eller rädsla. Trots tydliga bevis för motsatsen är få villiga att göra något annat än att ta regimens propaganda som fakta; en propaganda som nu till och med försöker lägga skulden för pandemin på USA.

Världshälsoorganisationen har prisat Kinas nonchalanta hantering av utbrottet, utan något som helst ifrågasättande av det officiella narrativets trovärdighet. Även när det blev alltmer uppenbart att viruset kunde leda till en pandemi kritiserades de som föreslog reseförbud eller obligatorisk karantän för resenärer från Kina, för att vara utlänningsfientliga och de tystades snabbt på Kinas befallning. Det fanns en allvarlig brist på öppen diskussion kring dessa saker till och med när det blev tydligt att det fanns en välgrundad risk för folkhälsan.

Regeringarnas eviga bugande för Peking, drivna av ekonomiska fördelar, har gjort dem till villiga medspelare i regimens bedrägeri. Och för detta betalar de ett högt pris.

Vårt nuvarande, omvända förhållande till sanningen, tillsammans med vår tolerans för dubbelspel, beskrivs bäst i Elena Gorokhovas bok om sovjettiden, "A Mountain of Crumbs." Hon beskriver statens politiska bedrägeri så här: ”Reglerna är enkla: de ljuger för oss, vi vet att de ljuger, de vet att vi vet att de ljuger, men de fortsätter att ljuga för oss, och vi fortsätter att låtsas tro dem.”

Moralens nyanser kan diskuteras i oändlighet, men sanningens självklara överlägsenhet kan inte helt frigöras från dess metafysiska grund eftersom dess värde, särskilt i kristider, är ovillkorligt. Det finns inget substitut. Utan sanning och pålitlighet finns inte någon handel, fred, demokrati, eller varaktig framtid. Det tog århundraden för oss att ställa det här förhållandet tillrätta, och vi är i allvarlig fara om vi förlorar det.

Världen behöver återgå till idéerna om öppenhet, pålitlighet och ärlighet innan det är för sent. Regeringar måste erkänna sina misstag och rätta till sin kurs, och folket måste kräva det, samtidigt som de måste komma till rätta med sina egna förvillelser styrda av rädsla. Vi måste vara orubbliga i vårt svar, ihärdiga i vår strävan och lojalitet till sanningen – annars kan vi omedvetet bli den mörka profetians arvtagare.

Det finns utrymme för optimism i allt detta. Om vi kan väckas av bedrägeriets hot, och följa en hög moral, kanske vi kan befrias. Och kanske kan det rent av mildra nästa pandemi.

Åsikter i artikeln är författarens egna.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading
Opinion

Om farsoter, profetior och bortglömd sanning

Ryan Moffatt

Smärtsamt medveten om vår dödlighet har människan alltid försökt skydda sig mot den naturliga världens existentiella hot. Den här instinkten har lett till att vi överlämnat oss till olika metoder för självkontroll och samhällsorganisation. Vårt tillstånd idag är ett resultat av ett hundraårigt experiment där vi försökt nå mänsklighetens gynnsammaste sätt att leva. Ibland har vi utfört mirakel och ibland har vi misslyckats kapitalt.

Under tidens gång har civilisationer uppstått och fallit. Historien visar gång på gång att när en civilisation gått under, har det nästan alltid föregåtts av en period av omoral, dekadens och tyranni.

Vid en tillbakablick kan vi se att allt, från det grekiska imperiets undergång och Roms fall, till det kommunistiska östblockets kollaps, har handlat om moraliskt förfall antingen hos medborgarna eller hos ledarskapet. Grekland övergav successivt sin strävan efter kunskap för hedonism, Rom förföljde de kristna, och Sovjet brutaliserade och svalt godtyckligt sitt eget folk. Även i Kina föregicks nästan varje dynastis fall av ett korrupt ledarskap. 

Under vår isolering i ensamhet har covid-19-pandemin fått oss att fundera över varför vår värld nu tvingats ner på knä. Beror det enbart på pandemin eller har det djupare orsaker? Instinktivt vill vi förstå mekanismerna bakom världens till synes tillfälliga händelser genom att reflektera över både de materiella och metafysiska verkligheterna.

Ur det här perspektivet är det värt att ta en titt på hur pandemier och profetior är kopplande till oföränderliga principer för moraliskt beteende som går bortom endast teorier.

Moral och det metafysiska

Sedan urminnes tider har mänskligheten fått varningar genom profetior. Nostradamus är kanske den mest citerade på grund av sina kusliga förutsägelser om olika världshändelser – från Hitlers uppkomst till terrorattacken 9/11 i New York. Som i alla profetior är språket poetiskt, vagt och öppet för tolkning, men ändå tillräckligt specifikt för att kännas trovärdigt. Mayakalendern är ytterligare ett föremål för fascination som höll ett stort antal människor på spänn 2012, det år då kalendern plötsligt slutade. För kristna har uppenbarelseboken länge varit en ödesdiger varning för konsekvenserna av människans moraliska svagheter.

Det ligger i människans natur att söka vägar för att förutspå framtiden i osäkra tider. Det gäller lika mycket idag som i det förflutna. Ett exempel är den storm som nyligen bröt ut på twitter över Sylvia Brownes bok “End of Days: Predictions and Prophecies About the End of the World”, där hon skriver: ”Omkring 2020 kommer en allvarlig sjukdom liknande lunginflammation att spridas över världen; den attackerar lungor och bronker och står emot alla behandlingar.”

Efter virusutbrottet blev den relativt okända boken en bästsäljare.

Det här sökandet efter en kompass för framtiden kommer ur en instinkt av självbevarelsedrift och ett behov av att tro på att det finns en väg ut ur pandemin och det kaos den fört med sig.

Sanning – den främsta dygden

Den grundläggande orsaken till covid-19-pandemin kan helt skyllas på dagens moraliska förfall – att förkasta sanningen som den främsta dygden för att upprätthålla civilisationen – vilket inte bara ledde till virusutbrottet utan också ökade spridningen över hela världen. Pandemin tjänar som en smärtsam och tydlig påminnelse om den absoluta nödvändigheten av sanning, pålitlighet och öppenhet.

Sedan utbrottet, som startade i Wuhan och ursprungligen doldes av den kinesiska regimen, har många regeringar och organisationer bidragit till att öka Pekings inflytande och maktanspråk, och har låtit sig blidkas på grund av egenintressen eller rädsla. Trots tydliga bevis för motsatsen är få villiga att göra något annat än att ta regimens propaganda som fakta; en propaganda som nu till och med försöker lägga skulden för pandemin på USA.

Världshälsoorganisationen har prisat Kinas nonchalanta hantering av utbrottet, utan något som helst ifrågasättande av det officiella narrativets trovärdighet. Även när det blev alltmer uppenbart att viruset kunde leda till en pandemi kritiserades de som föreslog reseförbud eller obligatorisk karantän för resenärer från Kina, för att vara utlänningsfientliga och de tystades snabbt på Kinas befallning. Det fanns en allvarlig brist på öppen diskussion kring dessa saker till och med när det blev tydligt att det fanns en välgrundad risk för folkhälsan.

Regeringarnas eviga bugande för Peking, drivna av ekonomiska fördelar, har gjort dem till villiga medspelare i regimens bedrägeri. Och för detta betalar de ett högt pris.

Vårt nuvarande, omvända förhållande till sanningen, tillsammans med vår tolerans för dubbelspel, beskrivs bäst i Elena Gorokhovas bok om sovjettiden, "A Mountain of Crumbs." Hon beskriver statens politiska bedrägeri så här: ”Reglerna är enkla: de ljuger för oss, vi vet att de ljuger, de vet att vi vet att de ljuger, men de fortsätter att ljuga för oss, och vi fortsätter att låtsas tro dem.”

Moralens nyanser kan diskuteras i oändlighet, men sanningens självklara överlägsenhet kan inte helt frigöras från dess metafysiska grund eftersom dess värde, särskilt i kristider, är ovillkorligt. Det finns inget substitut. Utan sanning och pålitlighet finns inte någon handel, fred, demokrati, eller varaktig framtid. Det tog århundraden för oss att ställa det här förhållandet tillrätta, och vi är i allvarlig fara om vi förlorar det.

Världen behöver återgå till idéerna om öppenhet, pålitlighet och ärlighet innan det är för sent. Regeringar måste erkänna sina misstag och rätta till sin kurs, och folket måste kräva det, samtidigt som de måste komma till rätta med sina egna förvillelser styrda av rädsla. Vi måste vara orubbliga i vårt svar, ihärdiga i vår strävan och lojalitet till sanningen – annars kan vi omedvetet bli den mörka profetians arvtagare.

Det finns utrymme för optimism i allt detta. Om vi kan väckas av bedrägeriets hot, och följa en hög moral, kanske vi kan befrias. Och kanske kan det rent av mildra nästa pandemi.

Åsikter i artikeln är författarens egna.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024