”We are still young. We are invincible”. Sjunger Charlotte Perrelli i melodifestivalen. Det är fint, men det är dubbelt, något i mig skaver.

Att vara ung. Just detta känns det som att vi bygger mycket av vår kultur på, ungdom, odödlighet, du kan bli vad du vill. 

Det som dyker upp i mitt sinne är en gammal bild som cirkulerade på Facebook av vänner för några år sedan. Den föreställer en ung tjej inlindad i en matta med undertexten: ”De sade att jag kunde bli vad jag ville, så jag valde att bli en vårrulle”. Den uttrycker för mig väldigt mycket. Att kunna bli vad man vill innebär inte bara stora möjligheter, det lägger också på oss enorma krav. ”Du kunde bli vad du ville och vad hände?”, ”Vad har du gjort med ditt liv?”.

Perrellis låt är som en hyllning till att vi fortfarande kan skapa, vara vid liv och göra vad vi vill även när vi är äldre. Jag är osäker på om det är en hyllning till ungdomen eller till ålderdomen och det är kanske just denna schism som skaver. Jag vill nämligen inte hylla ungdomen, jag vill hylla ålderdomen!

Jag vill bli gammal! Jag vill känna min visdom växa. Jag vill vara med i skiftningen där min fysiska styrka byts mot visdom, där mitt arbetssätt blir mer rationellt samtidigt som jag lär mig sätta gränser för det jag inte kan hantera. Det är så mycket positivt och underbart i åldrandet som vår kultur helt glömmer bort. Från och till i min process av åldrande hoppar det upp en dikt från diktsamlingen ”Kineser”, översättning Hwang Tsu -Yü och Alf Henrikson, i mitt huvud. En gammal man har återvänt till byn där han vuxit upp, barnen omkring honom är nyfikna och en av stroferna går: ”Var har du vunnit ditt gråa hår?”

Var har du vunnit ditt gråa hår? Detta uttryck pekar för mig på något viktigt, något om vad det handlar om att bli gammal som vi glömt. Vi vinner vår ålder. Hur vi än lyckas eller misslyckas i livet så har vi framåt slutet vunnit vår ålderdom. Vi är alla på väg dit! Låt oss omfamna vårt åldrande istället för att sky det ifrån oss. Förr i tiden hade samhällen övergångsriter mellan olika stadier i livet, från barn till vuxen, från vuxen till gammal, livet var indelat i stadier och varje stadie hade sitt värde och sina uppgifter. Detta är ganska förenklat beskrivet men det finns någon typ av visdom i stadieindelningen.

Främst så är det ett accepterande. Vi måste acceptera vår ålderdom, vi kommer liksom inte undan. När vi har accepterat vårt åldrande så kan vi börja arbeta med det. Vad innebär det att bli gammal? Vad blir jag bättre på och vad blir jag sämre på? Vad har jag gjort i livet och vad vill jag göra nu? ”There aint no dream. Too far to reach for you and me” sjunger Perelli. Denna del känns uppmuntrande samtidigt som den känns överväldigande. En del av mig vill flyga samtidigt som en annan del vill rulla in sig i en matta.

När jag var yngre fick jag ofta höra att jag hade hela livet framför mig. Att jag kunde bli vad jag ville. Äldre människor tittade lite förundrat på mig med en saknad av sin egen ungdom i blicken. Där kommer jag nog också att hamna, men dom var ju mina förebilder, jag såg bara visdomen och lugnet i åldrandet. När saker var gjorda och man kunde släppa kampen om att bli något. När man kunde gå från att bli till att vara, som Evola skulle sagt.

Vi tappar något i ungdomskulturen. Det är nämligen alltid något vi är på väg bort ifrån. Vi blir aldrig yngre men vi kan alla bli gamla. Vad händer när vi bara pratar om vår framtid som något med lägre status, något som vi är rädda för? När fokus ligger på att förgylla platsen vi varit på men aldrig på att lära oss att älska dit vi ska gå? Jag tror inte jag är ensam i att känna en skräckfylld förtjusning över att jag en gång ska bli pensionär. Låt oss förgylla dessa övergångar så att barn kan längta efter att bli vuxna och vuxna kan längta efter att bli gamla! Längta efter den tid då vi faktiskt inte kan bli vad vi vill.

För vi är inte odödliga. Vi är snarare sjukt sårbara varelser som stärker oss genom att skapa sociala sammanhang där vi tillsammans kan läka alla de fruktansvärda fasor som finns i vår omvärld. Tanken på oövervinnerlighet är på ett sätt en omogen tanke som behövs i den tid av vårt liv där vi inte stadgat oss tillräckligt för att förstå vår oändliga sårbarhet.

Vi lever nu i pandemins tidsålder. En osynlig kraft har ryckt tag i våra rädslor. Vår sårbarhet som samhälle och som människor syns på något vis än mer. Vad som främst har skärrat mig i denna situation är de brister vi tydligt ser i vårt pensionssystem och på våra ålderdomshem. Kanske hade dessa inte funnits om vi hedrat ålderdom istället för ungdom? Kanske borde vi sjunga ”Jag vill få vara gammal”, ”Jag vill få vara sårbar”.

Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information