När sanningen gör dig fri
Att hitta ditt ”nej” kan förändra hela din värld
När vi hittar vår egen uppriktiga önskan och tar till oss den så kan vi frigöra oss från andras åsikter.


Jag har haft en pågående konflikt med en släkting i åratal. Det är en konflikt som jag tror att många av oss kan känna igen oss i. Det handlar om att den här personen tror att jag borde ge henne någonting som hon tror att jag inte ger henne. Och, hon tror att eftersom jag inte ger det till henne så betyder det att jag är en dålig person och någon som hon inte kan lita på.

Under en lång period arbetade jag hårt för att ge henne vad hon ville ha, det hon krävde, inte nödvändigtvis för att jag ville utan för att jag kände att jag borde. Men oavsett hur mycket jag gav så var det aldrig nog och hon upplevde mig aldrig som någon som erbjöd henne det hon behövde.

Jag brukade försvara mig och säga varför hon hade fel om mig, varför hon skyllde på mig. Jag fortsatte att berätta för henne hur mycket jag gjorde och varför hon borde uppskatta mig. Men det gjorde aldrig någon skillnad. Det kändes som att jag var fast i rollen som en som inte ger henne det hon verkligen behöver.

Jag började känna att jag inte borde vara tvungen att ge henne det hon krävde av mig och kände att hon hade rätt till. Jag började resonera med mig själv och började tänka om vad jag kunde tänka mig att ge.

Efter vad som kände som evigheter av att ge och ge och hela tiden få höra och uppleva det som att jag inte gav så började jag känna annorlunda. Jag började känna att jag inte borde vara tvungen att ge henne det hon krävde av mig och kände att hon hade rätt till. Jag började resonera med mig själv och började tänka om vad jag kunde tänka mig att ge. Jag började också resonera med henne om det var rätt eller rättvist av henne att förvänta sig den här servicen av mig.

Därför fastnade vi de kommande åren i en ny kamp; det vill säga vem som hade rätt om ifall jag borde ge henne den hjälp hon krävde eller inte. Jag sade att jag inte borde det och hon sade att jag borde det. Vad var egentligen rätt?

Tiden gick, men vi behöll våra ståndpunkter, var och en än mer fast i vår position, övertygade om att vi hade rätt. Uppifrån och ner genomsyrades vår relation av ilska.

Jag vet att det har öppnat upp ett oändligt utrymme inom mig, en djup acceptans och styrka. Det har verkligen förändrat min verklighet.

Men sedan hände någonting för mig som var riktigt oväntat. Det var någonting enkelt men verkligt djupgående. Jag vet inte vad det kommer att ha för betydelse för vår relation, men jag vet att det har öppnat upp ett oändligt utrymme inom mig, en djup acceptans och styrka. Det har verkligen förändrat min verklighet.

Det som hände var det här: jag insåg att i botten av den här livslånga kampen med den här kvinnan fanns en enkel sanning, en sanning som hade legat dold, ignorerad och aldrig varit tillåten uppe på bordet. Nu kan jag säga det högt, ropa ut det genom fönstret och så här låter det: jag vill inte vara ansvarig för att ge henne det hon behöver.

Det är inte det att jag inte borde vara tvungen (det är en sanning som beror på ens inre universum), det är inte det att jag har varit ansvarig och att det inte har fått erkännande; det är mycket enklare än så. Jag vill inte – det är allt.

Den här sanningen hade förnekats tillstånd att få höras eller till och med existera.

”Jag vill inte” kräver ingen vidare dialog, förklaring eller rättfärdigande. Det låter som en liten sak, som någonting jag redan visste om, men det var ett avslöjande. Det var en sanning som i årtionden hade tvingats gömma sig i skuggorna av borde och borde inte; begravd under all ansträngning, tusentals ord, argument och tsunamis av rädslor och skuld. Den här sanningen hade förnekats tillstånd att få höras eller till och med existera.

Så länge jag fortfarande använde argumentet att jag inte borde vara tvungen så var jag fortfarande beroende av henne och alla andra för att känna mig trygg i mitt val. Styrkan i min egen sanning tillhörde mig inte än. Det var fortfarande en samförståndets sanning; en som krävde att andra var införstådda och alltså något som hennes avvisande skulle kunna rycka bort.

Det som frigjorde mig var den enkla, men skräckinjagande vändningen i medvetenhet och perspektiv, att den verkliga sanningen trädde fram – ”Jag vill inte”-verkligheten. I det ögonblicket när jag vaknade upp till sanningen att jag inte ville så insåg jag att det här hade varit den icke erkända nyckeln till att lösa hela knuten. Det handlade inte om att få uppskattning för det eller om att vinna kampen om att jag inte borde vara tvungen. Det handlade bara om att upptäcka det enkla ”Jag vill inte”.

Anmärkningsvärt nog kan man inte diskutera ”Jag vill inte” och det krävs inget samförstånd. Det är helt och hållet min egen sanning, och till viss del är den inte förhandlingsbar. När jag hittade mitt ”Jag vill inte” så hade jag mina egna två fötter stadigt på marken. Jag hittade klarhet och därmed frihet. Den här andra personen hade inte längre makten att tillåta eller neka mig min sanning.

Sedan jag upptäckte det här har jag lagt märke till att jag lättare kan se på den här personen utan att känna ilska.

Sedan jag upptäckte det här har jag lagt märke till att jag lättare kan se på den här personen utan att känna ilska. Det som är är och jag behöver inte försvara det längre. Samtidigt känner jag inte samma rädsla; rädsla för skulden som kommer ur hennes tro på vad jag skulle vilja offra, rädsla för att bli anklagad för att vara dålig.

Konstigt nog så känns det som att jag dessutom kan trivas mycket bättre med henne. Sanningen låter mig se den här personen i ögonen och stå i ljuset av vad som är sant, för mig. Jag har ingen aning vart det här kommer att föra vår relation, men oavsett vad som händer så har ”Jag vill inte” visat sig vara min nyckel för att låsa upp fängelsedörren och kliva ut i friheten.

Nancy Colier är psykoterapeut, författare, föreläsare och leder workshops. För mer information se NancyColier.com