Mammabloggen: Vi hjälper de små djuren – tror vi
Välkomna alla törstiga bin! Foto: Eva Sagerfors


Välviljan är stor och får man ett gott tips så är det förstås roligt att göra något för att hjälpa till. Förra året blev det bad till bina så det stod härliga till. I år pratade vi om att göra bihotell. Men det är inte alltid vi lyckas göra det som passar de små djuren själva bäst har vi märkt.

– Åh, mamma det är så underbart! Det är två bin, eller getingar, som dricker vatten, utropar 11-åringen förtjust.

Vi har förstås hört och läst att våra pollinerare kan behöva lite stöttning, till exempel med extra tillgång på vatten så att de kan dricka. Vi hämtade kameran för att ta kort på dem, och de var fortfarande kvar. Där var flera som drack samtidigt, och nya kom och flög hela tiden medan vi tittade på dem.

– Och så gulligt de viftar på rumpan när de dricker!

Ja, det var fint att stå och titta på dem där de drack ur vattensamlingen i presenningen på släpet bakom vårt hus. Redan förra året hade jag tänkt att vi skulle få glädjen att se dem dricka och vippa på rumpan, men i vår fina bivattnare i trädgården.

På plastpresenningen, bland barren har naturen ordnat en bivattnare som passar våra pollinerare. Foto: Eva Sagerfors

En enkel insats

Jag tyckte att det var en fin sak för bina, och för barnen att vara med om – en enkel men god insats. De kunde hjälpas åt att vattna i pajformen under sommaren hade jag tänkt.

Det här kändes som en så god sak att jag handlade bivattnare både till oss och till förskolefröknarna som vi sade hejdå till förra sommaren när vår då 6-årige son slutade förskolan. Pajformar hittade jag på second hand, liksom begagnade glaskulor som vi köpte för en slant per skopa.  

Jag var nöjd med presenten som även kan användas i köket under vintertid. Det hoppas jag att fröknarna har gjort.

Hur det gick för dem med bivattnarna vet jag inte, men vår var det ingen endaste som verkade intresserad av. Inget bi hittade dit. Jag fyllde på vatten, men såg inga törstande gäster. Kanske var det för tidigt då i mitten av juni.

Med förra årets goda gärning i minne tänkte jag inte alls på att ställa ut någon bivattnare den här sommaren. Jag pratade istället med maken om att göra bihotell med barnen. Det skulle de gilla. Särskilt 9-åringen är mycket förtjust i små djur. Han kan verkligen få en sådan värme i blicken (och ibland en tår) när han berättar om något djur eller någon insekt som var så gullig.

Hur som helst så försvann tiden och det blev inget bihotell den här sommaren. Kanske blir det nästa sommar.

Bästa hjälpen

Jag minns en gång för många år sedan när jag skulle vara så snäll och rädda en fjäril som hade hamnat i vattnet. Jag fiskade upp den med en liten spade och lade den på land för att torka. Kanske skulle den ha blivit mat åt någon om den hade fått ligga kvar i vattnet.

 

Men det gick inte bra för den på land. När jag tittade till den senare så hade den dött. Det skar i hjärtat och jag tänkte att min goda gärning kanske hade gett den mer lidande. Det kändes som att det hade varit bättre att låta naturen ha sin gång i det fallet.

Det är inte alltid så lätt att veta hur man ger den bästa hjälpen.

Experten uttalar sig

Med bina var det nu inte fullt så illa, de var ju bara inte där alls där jag hade tänkt att de skulle vara. Jag har en bekant som är biodlare och jag passade på att fråga honom om han visste varför bina inte kom till vår bivattnare. Han rådde oss att istället gå och vattna i naturliga skogspölar.

En nöjd besökare. Foto: Eva Sagerfors

Efter att ha sett bina på presenningen bakom huset fick jag i alla fall ny gnista. Den vackra bivattnaren är iordninggjord – det tog inte många minuter – och står nu i pallkragen bakom huset. Nu är de välkomna – igen!

 

Vildhundarna vill ta elefantungen men mamman ingriper – otrolig urkraft

Den här förföljelsen har pågått i 19 år – känner du till den?