När vi minst anar det kan de där obehagskänslorna dyka upp; rädslor som vi kan vinna mycket på att våga möta. En solig söndag på utflykt med familjen visar sig bli ett bra tillfälle för att möta ett par av dem.
– Är det premiär för dig? undrar 11-åringen som står lite framför mig med ett leende.
Jag förstår vad han menar.
– Tycker du att jag ser lite stapplande ut?
Ja, säger han och skrattar. Själv har han åkt skridskor de flesta dagar sedan skolan började och vi upptäckte att det finns is både på skolans fotbollsplan och vid idrottshallen intill oss.
Jag har inte åkt alls i år så jag får känna mig för de första stegen. På den stora sjön är det fullt med folk som åker skridsko eller spark på den plogade isbanan. Det gör mig ingenting att det märks på mig att jag inte är van. Inte ens när jag kommer igång känns det som att det spelar någon roll om jag ser ut som ett friluftsproffs eller inte.
Kyla
Här har vi bara varit en gång förut. Då blåste det småspik och var bitande kallt. Då var det bara vi och någon familj till, inte alls som den här soliga dagen, som nästan är vindstilla och med mängder av friluftsnjutare ute. Men det som gjorde att vi då inte kom längre än kanske 100 meter var inte mest kylan, utan att isen på sina ställen plötsligt gick sönder, som ett skärsår, och skridskon fastnade och knäna fick ta emot. Aj, vad det gjorde ont.
Det här var det minne vi hade av att åka skridskor på den här sjön. Men redan vädret på hemmaplan, med strålande sol och några minusgrader, gjorde oss villiga att omvärdera platsen. Jag ska dock erkänna att jag var lite orolig för att frysa. Det är ju inte alltid lätt att klä sig perfekt. När man rör på sig blir man varmare, men om barnen inte har gott humör och åker på, så är det lätt hänt att fötterna blir kalla, även om man har mer kläder på sig.
Det var jag själv som hade föreslagit utflykten, men jag märkte att jag såsade lite med att göra mig i ordning. Hemma är det ju lagom varmt. Jag ville ha det bekvämt helt enkelt. Även om jag inte önskade bli frusen så påminde jag mig om hur det faktiskt brukar bli när det händer. Det är inte farligt om jag skulle frysa. Jag har frusit förut och kan jag inte göra något åt det så är det bara att strunta i det; jag vet ju att jag blir varm igen sedan. Så, jag tar en extra väst med mig och så åker vi iväg.
I glatt sällskap
Vi har just påbörjat vår skridskotur på banan. Halva familjen är långt framför mig, men jag har sällskap av 11-åringen. På ett ställe varnar han mig för att isen är dålig. Det ser inte roligt ut och jag vill inte ramla. Här har antagligen varit ett ställe med porös is, som har blivit söndersmulad av alla vassa skridskor. Inte alls så att det blivit hål rakt igenom isen, mer som ett stort skrubbsår. Åka vill jag inte, men det går ganska bra att gå över området, som är en till två meter långt.
Jag kan ha spänt mig och hållit andan, men ser också att andra tar sig över den dåliga isen utan att se ut att reagera på något särskilt sätt. Över hela sjön är faktiskt mängder med folk och de här skrubbsåren på isen verkar inte hindra dem. Ja, kan de så borde jag också kunna, tänker jag och hoppas att isen blir bättre framöver. Men ganska regelbundet återkommer de här skrubbsåren och det känns obehagligt att ta sig över dem.
Jag märker att när de där skrubbsåren kommer så kan jag bara tänka på att komma över dem. Jag önskar att de ska ta slut någon gång. För 11-åringen bredvid mig är det inga problem alls. Han är bara glad och jag tycker att det känns synd att jag inte kan småprata med honom utan istället behöva vara upptagen med min utmaning.
– Det här är ett bra tillfälle att släppa sina rädslor, förklarar jag.
Han undrar vad jag menar och jag berättar om hur jag tycker att det är obehagligt att frysa och att jag är rädd för att ramla och få ont. Han har inte alls de rädslorna och tipsar mig om hur han gör för att komma över skrubbsåren i isen. Det är bäst att ha fart, säger han. Då går det bra att ändå skära med skridskorna, eller att småspringa.
– Man lyfter mycket på fötterna bara, säger han glatt.
Det ger styrka, liksom att jag ser hur alla andra som är ute och åker inte verkar bry sig alls om de där ställena. Även om jag inte tar fart så blir jag lite modigare och märker också att det här inte är den sortens isskada som tar tag i skridskon. En gång ramlar jag, men bara så där att jag tappar balansen och hinner tänka ”Oj, nu ramlar jag visst”. Inte som förra året när jag slog i isen innan jag hann blinka.
Vad kan hända?
Nej, det är inte farligt och efter ett tag går det riktigt bra. Jag kan börja småprata och intressera mig för mitt sällskap. Men medan jag åker passar jag på att känna in den där rädslan, nu när den visat sig. För många år sedan snubblade jag när jag gick på gatan. Det gick snabbt och eftersom jag hade händerna djupt i fickorna hann jag inte ta emot mig. Jag slog av framtänderna och fick skrapsår i ansiktet. Så när jag ser en risk för att falla framstupa med knän eller ansikte först blir jag rädd.
Jag åker vidare och tänker på vad som skulle kunna hända. Jag skulle få åka till tandläkaren. Det är ju faktiskt ingen fara med det. Och ont i knäet har jag ju fått ett par gånger och jag vet att det går över, så inte är det så farligt heller.
Efter några kilometers åkning på sjön bestämmer vi oss för att det är dags att vända. Solen ligger nu alldeles bakom trädtopparna och färgar de närmaste molnen i vackert guld och rosa. Över sjön ligger ett vitt snötäcke på en eller par decimeter. Luften känns skön och hela familjen gillar åkningen. Vi vänder om och när vi är nästan framme får jag möta det där första skrubbsåret igen. Tänk att det kändes så otrevligt när vi åkte där första gången.
Nästa gång vi ska åka på sjön ska vi åka dit tidigare så att vi hinner åka hela varvet och ha picknick med oss.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
