Lotta Gröning: (S)verige kan bättre?

Rikspolitik ur ett landsbygdsperspektiv

Efter åtta år vid regeringsmakten gick Socialdemokraterna till val på devisen ”Sverige kan bättre!”. Här ses Magdalena Andersson tala på Almedalsveckan. Foto: Bilbo Lantto


Jag ser ett tydligt mönster i Socialdemokratins valförlust, den förlorade kontakten med de människor de säger sig representera och talet om demokrati som mest handlade om central styrning utan inflytande för folket.

Efter åtta år vid regeringsmakten gick Socialdemokraterna till val på devisen ”Sverige kan bättre!”. Det är en oerhört talande beskrivning av partiets regeringsinnehav och de svårigheter som det tvingats tackla i riksdagen gentemot oppositionen. SD som fällde deras budget, Vänsterpartiet som fällde Stefan Löfven, Miljöpartiet som dikterade villkoren för vindkraftsexploateringen, bensin- och elskattehöjningar. Centern som tvingade dem att driva marknadshyror. Sverigedemokraterna som raderade ut dem precis som många andra partier på landsbygden.

Vi kan fråga oss vad som egentligen var socialdemokratisk politik i allt detta förutom det övergripande målet att inneha regeringsmakten? Det absolut tydligaste politiska budskapet genom åren har varit att SD är rasister, men det har knappast varit framgångsrikt, inte för regeringsmakten och inte för de traditionella socialdemokratiska väljarna. I valrörelsens eftermäle heter det i medierna att Socialdemokraterna gjorde en stark valrörelse, de ökade med två procentenheter. Det bästa valresultatet på decennier. Men var det egentligen så bra?

Socialdemokraternas valförlust var behövlig, nu har de chansen att hitta sin roll i politiken.

Jag ser likheter mellan årets val och valrörelsen 1976 då slaget stod om löntagarfonder och kärnkraft. Det var också det året som Socialdemokraterna blev ett parti som alla andra. 1968 hade de haft över 50 procent av rösterna för att 1976 erhålla 42,7 procent och inte ens samarbetet med vänstern hjälpte, det blev en borgerlig majoritet.

Det socialdemokratiska maktinnehavet som funnits i 40 år var nu till ända. Valrörelsen 1976 torde ha varit en skräckliknande upplevelse för Olof Palme och hans ministrar. Ingmar Bergman hade i januari hämtats av skattepoliser under en repetition, misstänkt för skattebrott. Han frikändes, men oerhört kränkt lämnade han landet under våren och flyttade till Tyskland. Astrid Lindgren kritiserade Gunnar Sträng och Socialdemokraterna i Expressen med sagan Pomperipossa i Monismanien, om en häxa i en enpartistat, ett angrepp på 44 års socialdemokratiskt skattetryck. Orden skakade om Gunnar Sträng: ”Vet du om att i år är din marginalskatt 102 procent … Så många procent finns ju inte”, skrev Astrid Lindgren.

Det var sex månader kvar till valet. Men det ”socialdemokratiska skräckväldet” förstärktes av kravet på löntagarfonder. Trots att Olof Palme gjort allt för att undvika dem i valrörelsen hjälpte det inte, LO ville något annat. Arbetarrörelsen splittrades av interna stridigheter, samtidigt som de borgerliga partierna enades och tillsammans med näringslivet tog gemensam strid mot fonderna. Förslaget om fonderna aktualiserade frågan om socialism samtidigt som Olof Palme beredde vägen för den starka staten.

På 1970-talet befann sig också landet i en ekonomisk kris. Tillväxten upphörde, arbetslösheten ökade och industrier lades ner. Oljekrisen 1973 skapade börsnedgång och hög inflation. Men också kärnkraften satte käppar i hjulet för Socialdemokraterna. När Torbjörn Fälldin, Centerpartiets ledare, lovade i valrörelsen att kärnkraften skulle vara avvecklad senast 1985 förlorade Socialdemokraterna stort på det beslutet, de var för kärnkraft.

2022 lämnar Socialdemokraterna regeringsinnehavet i en ekonomiskt svår situation, inflationen slår rekord, räntorna stiger snabbt, matpriserna ökar. Regeringens avveckling av kärnkraften och sedermera deras luddiga besked om de trots allt skulle satsa på kärnkraft blev ett problem. De skenande elpriserna som hotar både hushållens och företagens ekonomi är alarmerande. Magdalena Andersson talade ofta om en kommande krigsvinter. Givetvis hade kriget i Ukraina betydelse, men en stor del av ansvaret för landets problem vilade på regeringen Andersson och dess samarbetspartier. Lägg till de stora problemen med den ökade kriminaliteten. Flera ministrar som misslyckats i sitt uppdrag sattes i karantän under valrörelsen, både Annika Strandhäll och Morgan Johansson.

Det märkliga är att inga genomgripande idéer presenterades. Den stora frågan var motståndet mot vinster i välfärden och framför allt att demokratin skulle återtas. Socialdemokratins demokratikrav blev nästan obehagligt; i ett läge där staten centraliserats och lämnat stora delar av landet; när friskolor är den enda möjligheten för landsbygden att behålla sin skola; när regeringen genom olika förordningar och bidrag till kommuner har sett till att människor har oerhört svårt att påverka sin livsmiljö när det gäller vindkraftsetableringar. Jag ser ett tydligt mönster i partiets valförlust, nämligen den förlorade kontakten med de människor de säger sig representera, och talet om demokrati som mest handlade om central styrning utan inflytande för folket.

Socialdemokraternas valförlust var behövlig, nu har de chansen att hitta sin roll i politiken. Vilka är deras ideologiska riktlinjer, har de några röda linjer? Vilka representerar de? Valförlusten bör partiet se som en hjälp att hitta sig själva. Som sagt, Sverige kan bättre! Eller som Olof Palme konstaterade efter valförlusten 1976: ”Man ska inte drabbas av svårmod, man ska så fort som möjligt komma igen.”


Lotta Gröning -  Journalist och politiker

Kontakta journalisten: [email protected]