Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Splittringen som regeringen skapade med el-kompensation till söder men inte till norr är en dålig ingång för sammanhållningen. I söder är det många som kan göra sina röster hörda, befolkningen på 59 procent av Sveriges yta hörs nästan inte alls. Det är ett stort demokratiskt problem som kan förvärras av polariseringen.
55 miljarder, mer än biståndsbudgeten, till befolkningen i södra Sverige ger en tydlig bild av det polariserade Sverige, en bild av hur politiker prioriterar människors värde utifrån folkmängd och sitt eget ansvar. Alla förstår att människor som behöver ha 50 000 på banken till elräkningen måste få hjälp. Vad alla däremot inte förstår är att hur mycket än människor i norr vädjar om drägliga levnadsvillkor och rättvis och jämlik politik i hela landet är det absolut ingen som lyssnar. Politiker väljer på område efter område att inte ta ansvar.
I grunden handlar inte ilskan om att människor i södra Sverige ska få hjälp att klara sin försörjning, den solidariteten finns. Men finns någon solidaritet med människor i norr?
I det kollektiva Sverige är Norrland in´t nå! De nordligaste nio landskapen utgör 59,6 procent av Sveriges yta. Men de fast boende är bara 11,4 procent av Sveriges befolkning. De är så få så de räknas inte, de försvinner i storstadskollektivet. De har liten, för att inte säga minimal möjlighet att påverka politiken och försvara sin livssituation. Norrland är också en landsdel som genom årtusenden präglats av mångfald, med olika befolkningsgrupper och olika språk, samiskan och meänkieli är numera minoritetsspråk.
Sedan Axel Oxenstierna på 1600-talet insåg den stora potentialen som fanns i Norrland och slog fast: ”I Norrland hafva wi ett Indien” har staten tagit över makten. När Storbritannien, Spanien och Portugal seglade ut över världshaven och koloniserade stora delar av världen åkte den svenska regeringen mest norrut. Sveriges behandling av samerna tillhör vår skamliga historia och än i dag pågår rasism och förtryck och konflikterna är stora mellan svenskar, samer och staten. Det är utan tvekan staten och politiska beslut som försatt Norrland i denna situation.
Genom åren har Norrlands tillgångar förstatligats och exploaterats och precis som i andra kolonier har tillgångarna tillförts staten. Huvudkontor har inte fått stanna i Norrland utan de har till största del placerats i Stockholm. Befolkningen har fått rätta sig därefter. Flyttlasspolitiken gäller inte bara från norr till söder utan den har också i högsta grad styrts inom Norrland till de orter där industrialiseringen ägt rum.
I dag är Norrland återigen i blickpunkten för gigantiska industrialiseringar i grön el. Alla partier jublar, regeringar pekar på möjligheter och kommunpolitiker ler lyckligt när hoppet tänds om att 100 000 nya invånare kan flytta norrut. Det exploaterade Norrland vill bli mer exploaterat. Det är i Norrland som elen finns, det är Norrland som ska göra Sverige till världens mest fossilfria och tekniskt framstående industriland. De lokala tidningarna kallar projektet för Framtidsfabriken. De förmedlar att det krävs en gemensam front och att industriprojekten och samhällsomvandlingen förvandlar tillvaron för människorna som bor där. Men de storskaliga projekten och miljarderna som satsas blir inte till guld, och hittills har inte tidigare industrisatsningar varit till särskilt stor nytta för människorna och kommunerna som berörts.
Vi kan följa historiens lopp. När Jokkmokk industrialiserades för vattenkraften och elförsörjningen levde samhället. När den stora dammen i Messaure byggdes växte det upp en stad där alla vattenrallare hade sina liv. Dammbygget var då ett av de största i världen, en 105 meter hög jorddamm som tog sex år att bygga. När bygget var färdigt och Messuare blivit ett hem och ett samhälle, tvingades alla att flytta. En stor del dränktes i vatten, vissa hus flyttades och nu finns en enstaka skylt kvar i tallskogen.
Samma historia finns för Harsprånget, då en levande bygd, nu en stoppskylt kvar. Harsprånget som stod färdigt 1952 hade kostat 105 miljoner kronor att bygga, Vattenfall fick tillbaka pengarna inom loppet av tre år. Jokkmokk med sina elva kraftverk som en gång var sinnebilden för industrialismen i norr är i dag en av Sveriges fattigaste kommuner. Vattenfall tar föga ansvar och kommunen har drabbats hårt av statens och bolagets hänsynslösa politik.
Gruvorna levererar också miljarder till statskassan, folket som bor i närheten har liten betydelse. I Kiruna har staden flyttats och i Malmberget har snart alla hus rivits. I Skellefteå vid batterifabriken hopas problemen. De stora projekten som skulle locka nya människor att flytta till Norrland har utvecklats till fly in-fly out-ekonomier. Kommunerna är fattiga och företagen ser till att arbetarna som pendlar kan bo och skatta någon annanstans. Bostäder finns inte, infrastrukturen är under all kritik och sjukvården går på knäna. Människor i små företag och inom vården flyr till industrin där de får bättre betalt.
Ilskan över att människor i Norrland inte finns med när 55 miljarder ska delas ut till människor som kompensation för höga elpriser är uppenbar i norr. I grunden handlar inte ilskan om att människor i södra Sverige ska få hjälp att klara sin försörjning, den solidariteten finns. Men finns någon solidaritet med människor i norr? Svaret är nej. Som minoritetsbefolkning har de liten chans till rättvisa och likvärdighet trots uppenbar platsbunden diskriminering. Människor känner sig oerhört diskriminerade, många knyter näven i fickan, andra visar sin ilska. Det är en upprördhet som bygger på statens 100-åriga exploatering.
Aftonbladet har i en nyhetsartikel lyft fram arga inlägg från Facebookgrupper i norra Sverige. En norrbottning som vill vara anonym skriver: ”Är så arg på nya regeringen! De ska införa lika elpriser i hela landet trots att vi i Norrland fått vår natur förstörd redan för 100 år sedan tack vare vattenkraften. Om vi vänder på detta, när ska vi här uppe få bättre vägar och billigare mat, tåg, lika sjukvård samt flygförbindelser till samma pris som de?”
Men i det här ligger också ilskan från Skåne där många röster har höjts om att norrbottningar ska ha lika höga elkostnader som i södra Sverige. En röst från min egen Facebooksida skriver: ”De flesta eldar med ved för värme och varmvatten i elområde 1 och 2 samtidigt som de betalat 50 öre kwh. Varför i hela friden skulle de ha kompensation?”
Regeringen har ansvaret för att hålla ihop landet. Splittringen mellan norr och söder är en dålig ingång. Vi i norr ska inte öka några klyftor men det kräver också att ni i söder ser hur den förhållandevis lilla befolkningen behandlas i Norrland. Ni är många och kan göra era röster hörda, befolkningen på 59 procent av Sveriges yta hörs nästan inte alls. En västerbottning från Åsele skriver på min Facebooksida: ”Det är in´t lätt å förklar för en som in´t begrip, ni kan komma upp till oss och vara här from okt tom april så ska vi lära er hur det går till att leva under de förhållanden vi har…”
Lotta Gröning - Journalist och politiker
Kontakta journalisten: [email protected]
