Ledare: Många utmaningar för Moderaternas eventuella högerblock

Partiernas positioner talar emot Moderaternas regeringsalternativ. Illustration: Jens Almroth


Moderaterna har en framträdande roll i denna valrörelse av flera anledningar.

Partiet är i skrivande stund det näst största partiet enligt opinionsmätningarna sedan en tid tillbaka. Man är även oppositionsledare för en möjlig koalition som förväntas kunna utmana socialdemokraternas fortsatta maktinnehav.

Det mest troliga regeringsalternativet anses generellt bestå av åtminstone Moderaterna och Kristdemokraterna, som tar stöd av Sverigedemokraterna. Liberalernas roll är lite mer osäker på grund av efterspelet vid valet 2018. Partiet riskerar att falla ur riksdagen och därtill finns även ett internt motstånd inom partiet mot SD.

Om L inräknas i detta regeringsalternativ är opinionsläget relativt jämnt mellan de två blocken för tillfället. Frågetecknen kring L är dock endast en av Ulf Kristerssons utmaningar rörande en eventuell regeringsbildning. Kristersson har gjort klart att det fortfarande är otänkbart att SD ska ges plats i en regering. Han förväntar sig i stället att SD är villiga att ge sitt stöd till en M- och KD-ledd regering i utbyte mot ett visst genomslag av partiets politik.

Frågetecknen kring L är dock endast en av Ulf Kristerssons utmaningar.

SD har dock ännu inte meddelat hur man ställer sig till detta, mer än att det i så fall kommer att "kosta". Vid händelse av att SD säkrar ett större stöd än M i valet, lär detta krav bli svårt att acceptera av Sverigedemokraternas väljare. Vilket i så fall skulle kunna äventyra hela samarbetet såvida Kristersson är orubblig i sin position att SD bör hållas utanför.

Ännu en utmaning är att en betydande andel av de potentiella väljarna bakom denna koalition vill benämna detta som ett "konservativt högerblock". Detta är en reaktion på att många väljare upplever att det rådande politiska klimatet domineras av en vänsterliberal agenda. Därav efterfrågas en stark opposition som kan förse Sverige med ett politiskt alternativ till det nuvarande, vilket anses i alltför stor utsträckning präglas av bland annat fortsatt hög immigration, identitetspolitik samt globalism.

Huruvida Ulf Kristerssons Moderaterna faktiskt utgör denna konservativa motpol som efterfrågas av denna grupp väljare, är dock inte en självklarhet. Kristersson satt i regeringen under Reinfeldt och hade under den tiden inga reservationer angående partiets migrationspolitik. Moderaterna är trots allt inte ett konservativt högerparti, utan snarare ett liberalt parti. Man är inte nödvändigtvis höger annat än i det marknadsliberala hänseendet.

Skillnaden mellan M och till exempel MP är inte alltid så stor i praktiken som många förväntar sig, utan kan många gånger främst vara en fråga om retorik. Till exempel deklarerade Kristersson i DN nyligen att människors liv bör fortsätta som vanligt "så långt det är möjligt" trots klimatförändringarna. Ett budskap som troligtvis även MP står bakom, dock hade säkerligen MP precis som Kristersson, anpassat retoriken till sin målgrupp.

Det finns emellertid indikationer på att detta regeringsalternativ uppfattas som trovärdigt av många högerväljare. Man kan observera en övertygelse på många håll om att detta är det mest gångbara alternativet för att "ruska om" etablissemanget och visa att väljare efterfrågar ett alternativ till de rödgröna. Vilket för övrigt är det ett grundläggande budskap i den borgerliga valrörelsen.

De inneboende motsättningarna skulle dock kunna sätta stopp för detta. Om samarbetet med SD brakar ihop eller om L hamnar under spärren, kan det i stället bli aktuellt med ett samarbete kring mitten där sannolikt åtminstone S, M och C kan komma att ingå. Detta är trots allt ett alternativ som på flera sätt står Moderaterna närmre politiskt än en ren högerkoalition. Med tanke på Socialdemokraternas politiska flexibilitet så länge man tillåts regera, framstår detta inte helt otänkbart.

Detta samarbete hade troligtvis resulterat i vissa eftergifter vad gäller migrations- och kriminalpolitik. Inte minst då dessa i många fall är behövliga, men även för att tillmötesgå de väljare som röstat S och M efter löften om ordning och reda samt hårda tag mot kriminaliteten. Men utöver dessa eftergifter lär högerväljarna dock återigen uppleva att det vänsterliberala etablissemanget lyckats behålla makten och att saker och ting fortsätter mer eller mindre som förut.

Hur Moderaterna väljer att agera och vilket av ovan alternativ som är det mest sannolika, beror dock i mångt och mycket på hur mandaten faller ut under valdagen. Ännu ett alternativ som ligger på bordet är att M undviker att sätta sig i en situation likt C och L 2018, genom att hänvisa till att man misslyckats med att samla egen majoritet och med det överlämnar regeringsbildningen till de rödgröna i stället. Detta må inte ge pluspoäng för att man agerar handfast opposition, men det ligger i linje med hur partiet agerat de senaste åren.