Under valrörelsen gick många ledande socialdemokrater hårt på Sverigedemokraterna och utmålade dem som ett hot mot demokratin. Nu när väl Tidöavtalet och den nya regeringen är på plats är dock tonen tämligen försiktig från partiets ledning. Kan man redan nu ana en förskjutning i S relation till det näst största partiet?
Magdalena Andersson har väckt viss uppmärksamhet med en intervju i Expressen där hon vägrade att uttala sig om förslagen på kriminal- och migrationspolitikområdena i Tidöavtalet, som SD uppenbart haft stort inflytande över. Hon sade återkommande att man skulle kommentera de konkreta lagförslagen när de kom, och att det viktiga var att de var rättssäkra.
Förutom detta var hon noga med att upprepat betona att såväl omläggningen av migrationspolitiken som en hårdare kriminalpolitik, särskilt mot organiserad brottslighet och gäng, var något som kom under S styre.
Det är svårt att släppa känslan av att Andersson nu känner vartåt vindarna blåser och justerar seglen. Även om S gick fram i valet så är det tveklöst så att de politiska idéer som SD drivit på dessa två nämnda områden har segrat stort de senaste två mandatperioderna. Nu kom även betalningen i form av en ny regering med inflytande för SD.
Om man nu vill börja måla fram ett historiskt narrativ om att denna nya linje är S förtjänst lär man dock få räkna med mothugg från flera håll.
Migrationspolitiken lades som de flesta ännu minns om på ett kaotiskt vis i samband med den så kallade flyktingkrisen, där Stefan Löfven ena veckan trotsigt förklarade att hans Europa inte bygger några murar, och nästa fick stå med en gråtande Åsa Romson och leverera en variation på det återkommande temat "vi har varit naiva".
Dessutom har den omläggning som då gjordes inte stoppat ett fortsatt mycket högt inflöde av människor till Sverige, bland annat genom anhöriginvandringen. Man åtgärdade den akuta situationen, men väljarna tycks ändå inte ha varit helt nöjda med utfallet sedan dess.
Kriminalpolitiken lär inte heller enkelt kunna skrivas om till en socialdemokratisk paradgren 2014–2022. Det beror troligen delvis på att uppgiften var svår, samt delvis att man ännu i stora delar höll fast vid en tidigare linje i kommunikationen.
Dessutom har den stridbare Morgan Johansson inte direkt gjort sig populär utanför det egna partiet med sitt twittrande och aggressiva debattstil. Hade man haft en mer konventionellt folkkär minister på posten hade det kanske varit lättare att påverka historieskrivningen.
Vi får dock se över tid hur S politik under dessa år på dessa områden kommer att bedömas. Det lär säker också färgas av vart man går nu.
För är det något man redan kunnat ana i Tidöavtalets svallvågor ute i kommunerna så är det att de sista gränserna mellan möjliga och omöjliga samarbeten allt mer suddas ut. Det är inte alltid till SD:s fördel, som deras oväntade maktförlust i skyltfönstret Sölvesborg visade – där gick S och M samman.
Samtidigt har Lund stått och vägt om man ska bli den första kommunen där en koalition med S i ska göra sig beroende av SD som vågmästare.
Det är långt ifrån självklart var alla bitar kommer landa till nästa val. Många menar att S nu på sitt pragmatiska vis kommer att triangulera de andra två stora partiernas politik, och att man på sikt kommer att närma sig åtminstone ett av dem för samarbete. Anderssons stora försiktighet just nu tas gärna som intäkt för detta, liksom LO:s mjukare linje mot SD.
Man bör dock komma ihåg att en sådan rörelse kommer att mötas av intensivt motstånd från den ideologiska vänsterflygeln inom partiet, som exempelvis Arenagruppen, Reformisterna och profiler kopplade till Tro och Solidaritet. Andersson har redan mötts av kritik och besvikelse från somliga av de egna för att hon inte går till storms mot den nya regeringen.
Den här mandatperioden kommer så klart att handla om huruvida det nya politiska samarbetet till höger fungerar. Men parallellt med detta kommer även Socialdemokraternas agerande i opposition att vara synnerligen intressant att följa.
