LEDARE: När att delta är att vinna
Författaren och journalisten Ethan Gutmann i Washington DC. Foto: Lisa Fan/Epoch Times


Det sägs ibland inom idrott att det viktiga inte är att vinna, utan att kämpa väl. En modernare, ännu snällare variant på det lyder att huvudsaken är att man alls deltar. Det här kanske låter som lite väl låg ribba när det gäller tävlingsidrott, men i vissa andra sammanhang känns det desto mer korrekt.

I veckan nominerades journalisten och författaren Ethan Gutmann till Nobels fredspris. Om han faktiskt skulle tilldelas det skulle det vara en skräll i klass med att engelsmannen ”Eddie the Eagle” Edwards faktiskt hade vunnit backhoppningen i OS i Calgary 1988. Med detta menar jag dock inte att Gutmann inte skulle förtjäna priset – tvärtom. Låt mig förklara:

När Norska Nobelkommittén gav fredspriset till den fängslade kinesiske demokratiförespråkaren Liu Xiaobo 2010 ledde det till en diplomatisk härdsmälta mellan Norge och Kinas regim. Det spelade liksom ingen roll att Norge förklarade att Nobelkommittén fattar sina egna beslut, oberoende av vad regeringen tycker (något som förmodligen är svårt att tro på om man representerar en diktaturregim där ”oberoende” är ett helt främmande begrepp). Först helt nyligen, efter ett förödmjukande diplomatiskt kryperi från Norge, verkar relationerna ha återställts till något slags normalitet.

Kommittén må vara hur oberoende som helst – det känns ändå lite osannolikt, i ljuset av de politiska vedermödor och ekonomiska förluster som priset till Liu orsakade Norge, att man nu när relationerna precis förbättrats skulle agera på ett sätt som skulle få kommunistregimens raserianfall 2010 att likna en munter tebjudning.

Ethan Gutmann är nämligen en av de oberoende utredare som i ett årtionde kämpat för att väcka världens uppmärksamhet kring den kinesiska regimens dolda massmord – de systematiska organstölderna från samvetsfångar för profit, något som rimligen måste utgöra ett brott mot mänskligheten.

Kommunistregimen förnekar så klart att det här alls förekommer, men man har aldrig försökt att i sak bemöta någonting i det växande berget av bevis för den här ohyggliga verksamheten, och man tillåter inte att saken undersöks i Kina. Varje internationellt erkännande av att det här faktiskt har pågått, och troligen fortfarande pågår, är så klart extremt genant och problematiskt för Peking. Och att Gutmann nu nomineras till fredspriset är troligen mer av ett sätt att hålla frågan högt på dagordningen än att man faktiskt tror att han ska få det.

Gutmann själv tar saken med ro. Han sade att han hade ett ”outtalat kontrakt” med de vittnen till Kinas organstölder som han intervjuat för sin undersökande reportagebok ”The Slaughter” att berätta deras historia.

– Jag har uppfyllt det. Det är därför jag sover gott om natten, inte för att jag nominerats till något pris, sade han.

Situationen är inte helt olik den kring Miss World Kanada, Anastasia Lin, som inte ens var i närheten av att bli Miss World vid finalen i USA i fjol. Lin, som också arbetar för att väcka uppmärksamhet kring organstölderna och kring förföljelsen av falungong i Kina, släpptes inte ens in i Kina 2015 för att delta i finalen. När hon sedan tilläts delta året därpå i stället var det väl inte många som på allvar trodde att hon skulle vinna, med tanke på vilka stora ekonomiska intressen Kina har i tävlingen.

Men även i det fallet var ju själva poängen den att hon faktiskt deltog och spred sitt budskap, och att det här enorma brottet åter kom in i nyhetscykeln. För varje gång det sker har det visat sig att det blir ännu lite svårare för världens medier och regeringar att ignorera det.

På så vis blir faktiskt själva nomineringen av Ethan Gutmann en seger. Inte därmed sagt att det skulle skada om han mot alla odds tilldelades Nobels fredspris. Om inte annat skulle det ligga ett visst mörkt underhållningsvärde i att se exakt hur upprörd världens mest lättkränkta diktatur hitom Nordkorea faktiskt kan bli.