Kulturrevolutionen kommer till västländerna
Artikelserie: Hur kommunismens spöke styr världen  Del 7
Studenter kastar sten mot säkerhetsstyrkor på Rue Saint-Jacques i Paris, Frankrike, i maj 1968, ett år då det var upplopp i ett flertal stora städer i USA och Europa. Foto: AFP via Betty Images


Del 7.  (Läs del 6 här.)

60-talet var en vattendelare i nutidshistorien, och ett aldrig tidigare skådat flöde av ”motkultur” svepte in över västerlandet. Den här motkulturen var i vissa stycken inspirerad av marxistiskt tänkande som utvecklades på västerländska universitet, och i andra stycken direkt styrd och påverkad av kommunistregimerna i öst.

De unga deltagarna i 60-och 70-talens motkultur i USA och Västeuropa motiverades av olika saker. Somliga var emot Vietnamkriget, andra kämpade för medborgerliga rättigheter. En del propagerade för feminismen, och återigen andra kämpade för homosexuellas rättigheter. Dessutom fanns det ett spektrum av olika rörelser som motsatte sig tradition och auktoritet och som hyllade sexuell frihet, hedonism, droger och rockmusik.

Den här västerländska kulturrevolutionens mål var att förstöra den kristna civilisationen och dess traditionella kultur. Detta internationella kulturella skifte tycks oordnat och kaotiskt på ytan, men det kommer från kommunismen.

Många unga deltagare i denna motkultur hade tre idoler, ”tre M”, nämligen Marx, Marcuse och Mao Zedong.

Herbert Marcuse var en av de viktigaste medlemmarna av Frankfurtskolan, en grupp marxistiska intellektuella med koppling till Samhällsvetenskapliga institutet på Goetheuniversitetet i Frankfurt. Skolan grundades 1923, och dess medlemmar använde så kallad kritisk teori för att angripa den västerländska civilisationen och applicera marxism på kulturens område.

En av grundarna var den ungerske marxisten György Lukács. 1919 ställde han den berömda frågan: ”Vem kan rädda oss från den västerländska civilisationen?” Han utvecklade tanken med att säga att västerlandet begått folkmord mot alla civilisationer och kulturer det har stött på. 1935 flyttade Frankfurtskolan till USA, och etablerade sig vid Columbiauniversitetet i New York. Det gav den en öppning för att sprida sina teorier på amerikansk mark. Med hjälp från andra vänstertänkare korrumperade de flera generationer av amerikanska ungdomar.

Marcuses teorier blev en katalysator för den sexuella frigörelsen. Han menade att förtrycket av människans natur i det kapitalistiska samhället hindrade frigörelse och frihet. Därför var det nödvändigt att motsätta sig alla traditionella religioner, moral, ordning och auktoritet för att omvandla samhället till en utopi av gränslös och okomplicerad njutning.

Att sträcka ut sin hand i fredens hälsning är det bästa sättet att dölja att man snart kan starta krig. 

Marcuses berömda verk ”Eros och civilisationen” har en viktig plats bland de många verk som Frankfurtskolan producerade, av två specifika skäl: För det första kombinerar boken tankar från Marx och Freud, och förvandlar Marxs politiska och ekonomiska kritik till kulturell och psykologisk kritik. Boken byggde också broar mellan Frankfurtteoretikerna och de unga läsarna, vilket banade väg för det kulturella upproret på 60-talet.

Marcuse sade: ”[Motkulturrörelsen kan kallas] en kulturrevolution, eftersom protesten riktas mot hela kulturetablissemanget, inklusive moralen i det nu existerande samhället. […] Det finns en sak som vi kan säga med fullständig säkerhet: Den traditionella idén om revolution och den traditionella strategin för revolution har nått vägs ände. Dessa idéer är gammeldags […] Vad vi måste genomföra är ett slags diffus och utspridd förintelse av systemet.”

Det var få av de upproriska ungdomarna som verkligen kunde greppa de avancerade teorierna inom Frankfurtskolan, men Marcuses recept var enkelt: var antitraditionell, antiauktoritär, anti-moralisk. Sex, droger och rock’n’roll, ”make love, not war.” I och med detta blev det så lätt att vara en revolutionär att det inte är svårt att förstå att så många unga människor lockades till det.

Det måste påpekas att fastän många av ungdomarna agerade på eget bevåg så var många av de mest radikala amerikanska studentledarna i rörelsens framkant tränade och manipulerade av utländska kommunistiska krafter. Till exempel tränades ledarna för Students for a Democratic Society (SDS) i Kuba, enligt FBI. En extrem utbrytarfraktion ur SDS, den så kallade Weather Underground, som begick terrordåd, citerade direkt Kinesiska kommunistpartiets näst högste ledare Lin Biao, och var öppet emot USA.

Precis som kulturrevolutionen ledde till irreversibel skada på den traditionella kinesiska kulturen, så ledde motkulturen till enorma omvälvningar i väst. Den normaliserade många subkulturer som tidigare hört till samhällets ytterkanter. Sexuell frigörelse, droger och rockmusik nötte snabbt ner ungdomarnas moralvärderingar.

För det andra så skapade motkulturen en mall för kaotisk aktivism, vilket i sin tur beredde marken för den revolution på gatan som man tänkte sig skulle komma.

Efter att de som var ungdomar på 60-talet avslutade den aktivistiska delen av sina liv, så kom de in på universitet och forskningsinstitut, tog examina och doktorerade, och uppgick i det amerikanska samhällets huvudfåra. De tog med sig sin marxistiska världsåskådning och sina värderingar in i utbildningssystemet, media, politik och affärsliv, och främjade på så vis en ickevåldsrevolution över hela landet. Liknande utvecklingar skedde i andra delar av västvärlden.

Medlemmar av den radikala svarta organisationen Svarta Pantrarna formerar sig vid en manifestation i Oakland, Kalifornien, USA 1969. Foto: AFP via Getty Images  

Fredsrörelsen

I George Orwells bok ”1984” heter ett av Oceaniens ministerier Fredsministeriet, och det har hand om partiets militära angelägenheter. Den omvända meningen i själva namnet visar på en strategi som kommunister ofta använder: När ens styrka är underlägsen fiendens är den bästa strategin att uttrycka en önskan om fred. Att sträcka ut sin hand i fredens hälsning är det bästa sättet att dölja att man alldeles snart kan starta krig. Sovjetunionen och andra kommunistländer var, och fortsätter att vara, skickliga utövare av den här strategin, vilken man använder för att infiltrera väst.

Världsfredsrådet grundades 1948, och dess första ordförande var den franske fysikern Frédéric Joliot-Curie, en medlem av Franska kommunistpartiet. Andra världskriget hade just tagit slut och USA var fortfarande det enda land som hade tillverkat och testat en atombomb.

Sovjetunionen, som hade lidit enorma förluster i kriget, drev energiskt frågan om världsfred, som en strategi för att avleda det tryck som man utsattes för från väst. Världsfredsrådet kontrollerades direkt av Sovjetiska fredskommissionen, en organisation kopplad till Sovjetunionens kommunistparti. Den drev ett världsomspännande narrativ som gick ut på att Sovjetunionen var ett fredsälskande land, och fördömde USA som en hegemonisk krigshetsare.

Sovjetunionen sponsrade ett stort antal internationella organisationer och grupper för fackföreningar, ungdomar, kvinnor, journalister och vetenskapsmän för att backa upp Världsfredsrådets påståenden. ”Världsfred” blev en frontlinje i det kommunistiska PR-kriget mot den fria världen.

Den kände sovjetiske dissidenten Vladimir Bukovsky skrev 1982 att ”medlemmar av den äldre generationen kan fortfarande minnas marscherna, stormötena och petitionerna på 50-talet.

[…] Det är knappast en hemlighet längre att hela kampanjen organiserades, genomfördes och finansierades från Moskva, genom den så kallade Fredsfonden, och det Sovjetdominerade Världsfredsrådet.”

Den här västerländska kulturrevolutionens mål var att förstöra den kristna civilisationen. 

Sovjetunionen drev sin ”kamp för fred” i tre vågor under kalla kriget, med början på 50-talet. Den andra höjdpunkten inträffade under antikrigsrörelsen på 60- och 70-talet. Enligt vittnesmål från Stanislav Lunev, en före detta GRU-officerare (den sovjetiska militära underrättelsetjänsten) som hoppade av till USA 1992, så lade Sovjetunionen dubbelt så mycket pengar på antikrigspropaganda i väst som man lade på militärt och ekonomiskt stöd till Nordvietnam. Han sade att ”GRU och KGB finansierade nästan alla antikrigsrörelser och grupper i USA och andra länder”.

Den tredje stora antikrigsrörelsen kom i början av 80-talet, när USA placerade kärnvapenbestyckade medeldistansmissiler i Europa. Fredsdemonstranter krävde att både Sovjetunionen och USA skulle begränsa sina kärnvapenarsenaler, men Sovjetunionen följde aldrig några internationella avtal.

En studie som den amerikanska senatens justitieutskott genomförde 1955 visade att under de 38 år som då hade gått sedan Sovjetregimen bildades, hade den skrivit på nästan 1 000 bilaterala eller multilaterala avtal med olika länder världen över, men brutit nästan alla löften och överenskommelser som ingåtts. Studiens författare noterade att Sovjetunionen troligen var den minst pålitliga större nationen i världshistorien.

Medborgarrättsrörelsen i USA

Kommunister försökte även kapa den amerikanska medborgarrättsrörelsen, som kämpade för jämlikhet för svarta. På 20-talet upptäckte det kommunistiska Worker’s Party den stora potentialen för revolution bland svarta amerikaner. De ville se en sovjetisk ”svart republik” mitt i den amerikanska södern, där en stor del av den svarta befolkningen bodde. En kommunistisk propagandahandbok som publicerades 1934, ”The Negroes in a Soviet America” framförde tanken på en kombinerad rasrevolution i södern med en proletär revolution i hela landet.

Delar av medborgarrättsrörelsen i USA på 60-talet fick stöd från kommunistpartierna i både Sovjet och Kina. De mest våldsamma organisationerna inom rörelsen för svartas rättigheter, såsom Revolutionary Action Movement och de maoistiska Svarta pantrarna, var alla stödda eller under direkt påverkan av Kinesiska kommunistpartiet.

Svarta pantrarna tog, från sin form till sina läror, Kinesiska kommunistpartiet som sin förebild. Maos ”lilla röda” var obligatorisk läsning för alla medlemmar. Precis som Kinesiska kommunistpartiet förespråkade Svarta pantrarna våldsam revolution. En av dess ledare, Eldridge Cleaver, förutspådde 1968 en våg av terror, våld och gerillakrig. Vid många möten viftade deltagarna med Maos lilla röda. Det röda hav som bildades var slående likt de scener som kunde ses i Kina under samma period.

(Läs del 8 här)

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.