Den essentiella marxistiska metodiken består i att polarisera två grupper, att förstärka underliggande antagonismer, hat, avund, såväl som andra negativa känslor, och att eliminera medelvägen. Hur kommer detta till uttryck i skolan i dag?

Under inverkan av en ideologi av radikal progressivism och en socialistisk föreställning om den permanenta revolutionen, har västerlandets rika intellektuella arv alltmer kommit att betraktas som föga mer än ett museum med arkaiska, omoderna idéer, vilka bör nedmonteras och ersättas med wokehetens perspektiv. Religiöst kursmaterial, kristna högtider, skolavslutningar och julpsalmer marginaliseras och problematiseras i skolorna. Kravet på konformitet fostrar en ängslig lärarkår, som inte tillåts agera likt starka ledare, och de som klagar på den rådande ideologiska riktningen porträtteras ideligen som religiösa fanatiker, fascister eller högerextrema. Gudstro, konservatism och traditionella värderingar nedvärderas om de kommer på tal, medan hbtq-värden, radikal identitetspolitik, abort, ateism, samt könskorrigering av tonåringar, tas emot med entusiasm.

Det första ses som regressivt, det andra som progressivt.

I dagens klassrum övergår radikal skepticism i nihilism, vilket leder elever till att agera alltmer hämningslöst. Många lektioner i grundskolan påminner om psykoterapeutiska sessioner eller politisk indoktrinering, där lärare, ofta manade av ateism och vänsterideologi, främjar moralrelativism med motton som: ”Gör vad som än känns bra”, och elever uppmanas att följa sina emotionella infall. Emellertid, då barn saknar ett utvecklat omdöme leder detta högst troligt till en korrupt livsföring. Bakom utopin och retoriken om jämlikhet gömmer sig ett mörkt, nihilistiskt system, utan positiva värden.

Få är klara över rötterna till den moderna, progressiva pedagogiken i dagens skolsystem. Som den konservative författaren Trevor Loudon sade till NTDTV 2022: ”Marxism är verkligen den modell, den huvudsakliga politisk-ekonomiska paradigm, som vi lever inom i dag. Men de flesta känner inte igen den, på grund av att de alltjämt tänker på den gamla klasskampen från 1840-talet.” I samma anda ska allting vara jämlikt i svenska klassrum: flitiga elever måste vänta in de senfärdiga, eller trakasseras om de överpresterar, och initiativtagande avråds.

Den långa marschen genom skolinstitutionerna tog sin början med Georg Lukács, en marxist som introducerade den moderna sexualpedagogiken i den Ungerska sovjetrepubliken 1919. Men den tidens människor kunde inte tolerera vad Lukács lärde deras barn. En av Frankfurtskolans företrädare, Herbert Marcuse, blev sedermera en andlig guru för 1960-talets ungdomsrörelse i väst, som förespråkade ett frigörande av ungdomlig libidinös energi. Störst inflytande på skolpedagogiken i väst har emellertid den brasilianske marxisten och postkolonialisten Paulo Freire haft. Han representerar länken mellan Frankfurtskolans kritiska teori och den samtida wokeheten.

Freire lade grunden för den kritiska pedagogiken som för närvarande är normgivande i grundskolor och på många universitet, där Freire förblir en av de mest citerade författarna inom humanioran. I De förtrycktas pedagogik från 1968 skriver Freire: ”Ju mer radikal en person är, desto mer träder hon in i verkligheten, så att hon genom bättre insikt blir bättre i stånd att förändra den.” Freire ansåg att utbildning borde vara en politisk inskolning, och i stället för 1950-talets stränga, föråldrade katederundervisning borde lärare och elev, i Freires ögon, placeras på samma nivå, för att utforska livet tillsammans genom dialog.

Den sortens plötsliga makt göder narcissism hos en ungdom som ännu inte har kommit underfund med sin egen identitet.

Enligt Freire upprätthåller samhällets status quo sin hegemoni över medborgare genom förväntningar på läskunnighet, språkkrav och formell utbildning, där de obildade skjuts åt sidan och förtrycks av den borgerliga ordningens kunskapskrav. Den breda sociala mytologi, som har ackumulerats under två och ett halvt tusen år av europeisk kultur och akademiskt arv, måste därför förkastas i sin helhet, menar Freire, då den är en förlängning av den borgerliga maktapparaten. I den dialektiska kampen med två steg framåt och ett steg bakåt, leds människor med varje successivt steg allt längre bort från traditionen, tills de inte längre vet vad traditionen är, och varje generation driver än längre bort från universella standarder.

Den långa marschen är fullbordad, och ungdomsaktivisterna i 1960-talets nya vänster har sedermera fått professurer runt om på universitet och högre lärosäten och har omsider tagit kontroll över fakulteterna. Vänsterextremism är den dominerande trenden, och lärare har till stor del ersatts av aktivister, som förespråkar radikal aktion för klimatet, antirasism, eller ännu mer antisociala aktiviteter. Akademiker som tänker annorlunda blir endera marginaliserade i fråga om var de kan undervisa, eller hindras från att uttrycka sina synsätt. Deras argument möts aldrig utifrån faktiska meriter, utan med ideologisk iver, och de anklagas för att ha dolda avsikter eller fel klassbakgrund.

En revolutionär pedagogik som manar till kamp är invävd i den dialektiska metoden. Med en förtroendeingivande, mild ton förhörs elever om sin religiösa tro, politiska hemvist eller värderingar – de ges uppmuntran om de omfamnar den rätta värdegrunden, och tilldelas höga betyg om de kommer till rätt ideologisk slutsats. Om de emellertid främjar konservativa värden, eller gör sig skyldiga till något annat feltänk, justeras de med nedvärdering, understött av grupptryck.

När verkligheten väl har böjts och sanningen har förvridits, kan det fria ordet inte längre tolereras.

Den akademiska nivån har sjunkit kraftigt, det svenska språket har förlorat sin glans, och då marxismens spöke inte tolererar att någon är bättre än någon annan, ska alla dela på förstaplatsen. När lättkränkta elever gör utspel för att de inte får som de vill, på grund av andan av gränslös frihetlighet, är lärare som tillämpar lågaffektiva arbetsmetoder hopplöst vanmäktiga. Allt som då återstår är att göra allt fler eftergifter, och att ge alla i klassen samma omdöme för att inte uppröra – vilket successivt leder till betygsinflation, vilken eroderar akademisk trovärdighet. En lärobok i matematik eller retorik från en nivå motsvarande mellanstadiet i mitten av 1800-talet är på samma nivå som vad vi i dag skulle beteckna som högskolenivå.

Under fanan av wokehet, antirasism eller hbtq-ideologi, jagar aktivistiskt sinnade lärare efter hjärnspöken. Klassiska litterära verk lusläses genom en identitetspolitisk lins, i avsikt att upptäcka latent rasism, sexism eller förtryckande strukturer. När väl någon har blivit besatt av det marxistiska spöket är det svårt att lösgöra sig igen, och elever blir blinda för storheten eller den djupa visdomen i det västerländska tankegodset. Blotta antydan om att en vit, heterosexuell man skulle ha producerat någonting av värde väcker en antagonistisk glöd, och ju mer en individ har radikaliserats av wokeideologin, desto mer oförsonlig blir denne.

I en intervju med Epoch Times 2022, anmärkte James A. Lindsay: ”Så, med andra ord, om du läser definitionen av mental sjukdom eller psykisk sjukdom, så är det en uppsättning psykologiska infall som har blivit så allvarliga att de påverkar din förmåga att leva ett normalt liv. Och jag tänkte, wow, kritisk teori är utformad för att framkalla psykisk sjukdom, och vilket sätt är bättre än att justera människor på nivån av identitet?”

Unga människor får i dag lära sig att genom att hävda sin tillhörighet till en av samhällets förtryckta grupper, så får de en rad sociala fördelar: de blir automatiskt dygdiga, utan någon egen prestation, och om någon motsäger dem kan den personen skuldbeläggas, tystas och diskvalificeras – enbart utifrån sin identitet. Den sortens plötsliga makt göder narcissism hos en ungdom som ännu inte har kommit underfund med sin egen identitet.

De radikala vänsterprojekten får unga människor att ifrågasätta sitt eget sunda förnuft och de frågar sig själva: ”Är det jag som har fel?” medan klasskamraterna blir slavar under det röda marxistspöket, som kontrollerar dem och främjar kampattityder riktade mot traditioner och de konservativt sinnade. Det är förstås en enastående simplistisk och moraliskt tacksam världsbild där skulden för allt elände i tillvaron förs över på en viss förtryckare. Och om verkligheten inte passar den marxistiska teorin, trycks verkligheten helt enkelt ner i teorin, med skohorn, eller hammare om så krävs.

Emellertid, när verkligheten väl har böjts och sanningen har förvridits, kan det fria ordet inte längre tolereras. 

Kontakta skribenten:
[email protected]