Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Vänsterpartiets nya kulturborgarråd i Stockholm Torun Boucher är uppenbart glad över sin nya post som högsta chef för kulturen i Stockholm. Men vad kan den fria scenkonsten hoppas på, den som tidigare sades utveckla svensk scenkonst i stort? Boucher menar att Stockholm har alla förutsättningar som kulturstad, men att läget just nu är miserabelt. Det är både tragiskt och sant, menar regissören Max Lundqvist.
Men det beror inte på pandemin och kommande lågkonjuktur, som Boucher hävdar, utan på vänsterns fördelningspolitik som under flera decennier motarbetat långsiktig hållbarhet, inkludering och konstnärlig utveckling.
Från mitt arbete på Calle Flygare Teaterskola vet jag att det finns unga scenkonstnärer som vill, vågar och kan bilda fria grupper, för att förverkliga sina drömmar. På de konstnärliga högskolorna finns en liknande lust att utforska sina möjligheter, och inte genast parkera sin talang i institutionernas mera färdiga hjulspår. Men hur ska jag besvara dessa förhoppningar när jag vet att det inte finns några möjligheter att överleva som ny fri teatergrupp i Stockholm?
Vänstern har en fördelningspolitik förankrad i 1700-talets adelssystem.
Boucher säger i SvD att "det offentliga stödet till det fria kulturlivet måste vara starkt”, men vänstern pratar aldrig om fördelningspolitiken av stödet. Att ordna en egen scen är en ekonomiskt omöjlighet i dag och de existerande mindre scenerna är knutna till några få individer. Samma fördelningsmodell gäller anslagen som finns att söka. När vänstern har en fördelningspolitik förankrad i 1700-talets adelssystem, där allt går i arv, så måste vi ställa en avgörande fråga: Menar Boucher att alla andra skall skaffa sig en mecenat för att kunna göra scenkonst?
2011 infördes i Stockholm en efterlängtad kulturreform kallad Kulturstödet. Den tycktes innebära ett återupprättande av kulturpolitiska mål från 1970-talet: en stimulans av produktivitet, konstnärlig förnyelse och kvalitet. Huvudarkitekt 1974 var kulturminister Bengt Göransson (S). Särskilt fokus sattes på den fria scenkonsten som nödvändigt avantgarde. Satsningen på den fria teatern gav resultat och åstadkom en blomstring som varade under några decennier, och den fick världsrykte.
Men det som brinner, kommer också att slockna med tiden. Det är närmast en naturlag. Vitala och egensinniga grupper som Jordcirkus, Galeasen och Orionteatern upplöstes för tjugo–trettio år sedan. Det etablerade teaterrummet blev kvar, liksom varumärket. En regissör eller en producent står ensam, i tomma lokaler, inför omöjligheten att ständigt producera nya egna projekt. Några krav på publikintäkter finns inte, eftersom de fasta kostnaderna och den egna lönen är finansierade av bidrag.
Orionteatern hade länge Vänsterpartiets Per Sundgren (kulturborgarråd i Stockholm 1988–1991) i sin styrelse och i dag är teatern något mer dynamiskt organiserad än tidigare. Galeasen däremot, är fortfarande liktydigt med en producent som gör projekt ibland. 2019 hände ingenting och Dramaten hyrde periodvis in sig och använde scenen som repetitionslokal. Bidrag på flera miljoner och hyresintäkter från Dramaten, men ingen scenkonst.
Orionteatern och Galeasen är två scener som de senaste tjugo–tjugofem åren hade kunnat vara navet i ett levande och intressant fritt teaterliv i Stockholm. I stället har de i stor utsträckning stått uppvärmda och oanvända, samtidigt som den fria teatern inte har haft någonstans att ta vägen. I detta slumrade fria teaterliv kom 2011 års reform som en energispruta. Hoppet återkom, och antalet bidragssökande fördubblades på ett år. Nu skulle åter konstnärlig aktivitet och kvalitet premieras. Samtliga partier i kulturnämnden röstade för reformen – utom Vänsterpartiet.
2014 återfick vänstersidan makten i Stockholms kulturnämnd och Bengt Göransson (S) höll ett så kallat förankringsmöte på ABF-huset på Sveavägen. Där beslutades till min förvåning att socialdemokraterna skulle avveckla idéerna med Kulturstödet. Själva namnet behöll man, och branschen har aldrig fått veta att deras anslag togs bort av vänstern. I Göranssons panel fanns bland andra Aftonbladets Claes Wahlin, Teatercentrums Rolf Nielsen och Birgitta Sundberg från Fria Teatern. Sundberg basunerade ut mötets syfte: ”Lås in alla bidrag!” Göransson såg skamsen ut, men förklarade inte varför han nu plötsligt ansåg att han hade haft fel på 1970-talet. Om han nu tyckte det. Möjligheten finns ju att vänstern egentligen aldrig varit intresserad av den fria teaterkonsten. I salongen satt Teaterförbundets representanter. De hade tidigare haft ett eget offentligt möte på Dramatens lilla scen, med förespeglingen att man intresserade sig för den fria teaterns överlevnad och välmående. Vad man då inte berättade för de närvarande kom i stället ut i hörsalen på ABF: Lås in bidragen till några få personer för alltid.
Varför hålls de nya krafterna så effektivt borta? De ses snarare som konkurrenter än som kollegor och framtidens inspiratörer. Vi med erfarenhet och kunskap skall agera mentorer åt de yngre, inte hålla dem ute i kylan så att de tvingas söka jobb på institutionerna. Boucher säger att hon ska prioritera att motarbeta nedskärningar. Men att politiker vurmar för några personers särintressen och deras "fria institutioner”, är inte samma sak som att försvara den fria scenkonsten. Det kan till och med betyda tvärtom.
Det finns väldigt lite anslag till den fria teatern för vuxna totalt sett, cirka 17–18 miljoner per år. Av dessa utgör 2–4 miljoner en rörlig del, resten är fasta bidrag – utan krav på motprestation. Varför den kommunala kulturförvaltningen skall ha en stor och kostsam administration, när man i praktiken knappt har några medel att fördela, övergår mitt förstånd. Detta gäller i än högre grad Statens kulturråd. Kostnaderna för administrationen överskrider anslagen som fördelas av dem.
Några år senare var det dags för nytt möte i ABF-huset. Det var boksläpp för "Har kulturpolitiken lyckats?" av Carl-Johan Kleberg och Torbjörn Forsell. I boken analyseras vad som hänt med de kulturpolitiska mål som riksdagen antagit. "Dessa mål fungerar dock inte, de har helt enkelt kollapsat. Läget är väl känt men inget av de tongivande partierna vågar ens beröra det faktum att kulturpolitiken därmed är ur funktion", skriver Kleberg och Brändström. Slutsatsen är enligt författarna: "Målen har pinsamt nog numera inte alls någon betydelse för den kulturpolitiska verkligheten."
På mötet diskuterades vad som skulle kunna göras och alla var överens om att kulturpolitiken behöver reformeras, för omstart. När jag berättar om Göranssons och Socialdemokraternas nedläggning av just en progressiv reform några år tidigare, så svarade Calle Nathanson (socialdemokratisk kulturdebattör): ”Du är välkommen in i politiken.” Nathanson gav där och då vänsterns kulturpolitiska hopplöshet ett ansikte: man vet vad man borde göra, men har inte kapacitet att genomföra det.
År 2016 föreslog Liberalerna att den fria teatern i Stockholm skulle få ett eget dynamiskt scenkonsthus. Med daglig aktivitet och 30–40 produktioner om året, så många får chansen och spetskompetens utvecklas. Moderna dansteatern (MDT) på Skeppsholmen, som betytt oerhört mycket för den fria dansscenens utveckling, är prototypen för hur ett sådant scenkonsthus fungerar. MDT gör egna produktioner, samproduktioner och har gästspel. Som exempel kan nämnas att MDT 2016 presenterade 46 olika produktioner på scenen. MDT och Galeasen ligger i samma fastighet, och man har gemensam foajé. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet avslog Liberalernas förslag, utan vidare kommentar.
Minst två gånger har kulturförvaltningen fått in ansökningar om utvecklingsbidrag till ett modernt fritt scenkonsthus i Stockholm – för den fria teatern. Man avslår ansökningarna, utan att kunna förklara varför. Tittar man närmare på vad utvecklingspengarna går till, så ser man att det handlar om inköp av nya publikbänkar och lampor. På vilket sätt främjar dessa bänkar konstnärlig utveckling i Stockholm?
Ingenting i SvD:s artikel med Torun Boucher tyder på att det kommer bli några förändringar de närmaste fyra åren med henne i förarsätet.
Max Lundqvist - regissör och konstnärlig ledare
