Krönika: Den progressiva pedagogikens destruktiva natur

Hur kommunismens spöke styr världen - Del 36

En byst som föreställer den franske upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau. Han lade med sina teorier grunden för den moderna progressiva pedagogiken. Foto: Fabrice Coffrini/AFP via Getty Images


Del 36. (Läs del 35 här)  (Läs första delen i serien här)

John Dewey, den amerikanska progressiva pedagogikens fader, var starkt influerad av den franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau. Dewey var också socialist och hans tankar har haft en enorm och mycket skadlig inverkan på amerikansk och västerländsk pedagogik sedan tidigt 1900-tal.

Rousseau trodde att människor är goda av naturen, och att det är sociala problem som leder till moraliskt förfall. Han sade att människan föds fri och jämlik, och att i en naturlig miljö kommer alla att åtnjuta sina medfödda rättigheter. Ojämlikhet, privilegier, exploatering och förlusten av mänsklig godhet är civilisationens fel, menade han. För barn förespråkade Rousseau en modell med ”naturlig undervisning” som handlade om att de skulle klara sig själva. Utbildningen skulle vara fri från religiös, moralisk eller kulturell undervisning.

Men mänskligheten bär inom sig både godhet och ondska. Om man inte främjar välvilligheten kommer den mänskliga naturens onda sidor att dominera, tills man inte skyr några medel och inte drar sig för några synder. Med sin eleganta retorik drog Rousseau till sig många följare. Hans pedagogiska teorier har haft en negativ inverkan på utbildningen i väst som knappast kan överskattas.

Ungefär ett århundrade senare plockade John Dewey upp tråden från Rousseau. Enligt Dewey, som var influerad av darwinismen, bör barn avvänjas från föräldrarnas uppfostran, från religion och kultur, och ges friheten att anpassa sig till sin omgivning. Dewey var pragmatiker och moralrelativist. Han menade att det inte finns någon oföränderlig moral, och att människor är fria att handla efter eget huvud. Moralrelativism är ett kritiskt första steg mot att få mänskligheten att avvika från den traditionella, gudomligt skänkta moralen.

Enligt Dewey, som var influerad av darwinismen, bör barn avvänjas från föräldrarnas uppfostran, från religion och kultur

Dewey var en av 33 personer som skrev under ”Det humanistiska manifestet” 1933. Till skillnad från renässanshumanisterna är 1900-talshumanismen i grunden ett slags sekulär religion, rotad i ateismen. Med utgångspunkt i materialism och evolutionsteori ser den människan som en maskin, eller summan av en biokemisk process.

Enligt det här tänkandet är syftet med utbildning att forma och vägleda människor enligt pedagogens önskningar. Det är inte olikt Marx ”nya socialistiska människa”. Dewey var själv socialdemokrat.

1921, medan inbördeskriget i Ryssland rasade för fullt, producerade sovjetkommunisterna en 62-sidig pamflett med utdrag ur Deweys ”Democracy and Education”. 1929 skrev Albert P. Pinkerich, rektor för Moskvas andra statliga universitet: ”Dewey kommer oändligt mycket närmre Marx och de ryska kommunisterna.” Deweys biograf Alan Ryan skrev att Dewey ”tillhandahöll de intellektuella vapnen för en anständigt socialdemokratisk, icke-totalitär marxism”.

Progressiva pedagoger försöker inte dölja sitt mål: att förändra elevernas attityder till livet. För att nå detta mål har de vänt upp och ner på alla aspekter av lärandet, inklusive klassens struktur, läromedel och metoder och relationen mellan lärare och elev. Fokus har förflyttats från läraren till eleverna (eller barnen). Personliga erfarenheter värderas högre än den kunskap man kan få från böcker. Föreläsningar har prioriterats ner, till förmån för projekt och aktiviteter. Dewey verkade som professor vid Columbiauniversitetet i 25 år. Under den period då han ledde lärarutbildningen utbildades minst en femtedel av alla landets grundskole- och gymnasielärare vid Columbia.

Till skillnad från Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao hade Dewey inga ambitioner att bli någon revolutionär guru eller att ta över världen. Han var hela sitt liv en akademiker och lärare, men det utbildningssystem han skapade blev ett av kommunismens mest potenta verktyg.

John Dewey, den amerikanska progressiva pedagogikens fader, har haft stort inflytande även utanför USA. Dewey var socialist. Foto: Hulton Archive/Getty Images

Fria tyglar

Enligt Rousseaus teorier föds människorna goda och fria, men samhället fördärvar dem. Därmed är den bästa pedagogiken att ge barn fria tyglar och låta dem följa sina olika infall.

Progressiva pedagoger som är påverkade av Rousseau har ända sedan Deweys dagar ofta återkommit till den här typen av idéer; man ska inte påtvinga eleverna föräldrarnas eller lärarnas värderingar. När barnen växer upp ska de tillåtas att göra sina egna bedömningar och fatta egna beslut. Den engelske poeten Samuel Taylor Coleridge kontrade den sortens synsätt på följande vis: ”[Den brittiske radikalen John] Thelwall ansåg det mycket orätt att påverka ett barns sinne genom att fylla det med några åsikter innan det har nått den ålder då det självt kan göra bedömningar och egna val. Jag visade honom min bakgård och sade att det var min botaniska trädgård. ’Hur är det möjligt?’ sade han, ’den är ju full av ogräs.’ - ’Jaha’, svarade jag. ’Det är bara för att den inte har uppnått den ålder då den själv kan göra bedömningar och val. Ni förstår, ogräsen har tagit sig friheten att växa, och jag ansåg det orätt av mig att göra jorden partisk till förmån för rosor och jordgubbar.”

Barn må vara enklare och renare än vuxna, men de kan också bli lata, avundsjuka, stridslystna, själviska, eller lägga sig till med andra negativa drag. Samhället är som ett stort färgningskar – det som man lägger ner i det färgas av det. Om barn inte uppfostras väl så kommer de, när de väl nått den ålder då de kan ”göra bedömningar och val” för länge sedan ha förorenats av dåliga tankar och dåliga vanor. Om man försöker utbilda dem vid det laget kommer det att vara för sent.

Elevcentrerad utbildning

Utbildningens viktigaste funktion är att upprätthålla och föra vidare mänsklighetens traditionella kultur. Deweys progressiva pedagogik tog bort lärarnas auktoritet och gjorde dem mindre viktiga. Hans inställning var faktiskt antiintellektuell och strider mot sunt förnuft. Den kan sägas strida mot själva utbildningens idé.

Förespråkare för progressiv utbildning hävdar att man måste sätta eleven i centrum och låta den utforska på egen hand, för att hitta sina egna svar. Men de traditionella läroböckerna var en ackumulation av tusentals år av mänsklig civilisation. Förnekandet av lärarens auktoritet i utbildningsprocessen är ett förnekande av deras roll i att förmedla civilisationens kunskap. Det här är kommunismens dolda motiv.

Med sunt förnuft inser man att vissa grundläggande kunskaper är grunden för alla intellektuella uppgifter.

I ”Seven Myths About Education” analyserar och avvisar författaren Daisy Christodoulou sju utbredda missuppfattningar, såsom påståendena att fakta förhindrar förståelse, att lärarledd undervisning är passiviserande, att projekt och aktiviteter är det bästa sättet att lära sig, och att det att lära ut kunskap är detsamma som indoktrinering. De flesta av dessa myter är kvarlevor från det progressiva utbildningstänkandet, men efter att ha passerat vidare genom flera generationer har de blivit en farsot inom utbildningskulturen.

Ta det förstnämnda missförståndet som exempel: Inom modern amerikansk utbildning har de traditionella metoderna med utantillärande, högläsning och träning nedvärderats och dömts ut som ”mekaniskt” och ”korvstoppning”. Många är bekanta med den här kritiken. Rousseau angrep utantillärande och verbala lektioner i sin roman ”Emile”, och de progressiva pedagogerna i Deweys kölvatten har spridit de här teorierna vidare.

1956 lade den amerikanske utbildningspsykologen Benjamin Bloom fram den kända Bloom-taxonomin, som delar in mänsklig kognition i sex nivåer, från lägre till högre: minnas, förstå, applicera, analysera, utvärdera, skapa. De tre sistnämnda ses som högre tänkande, eftersom dessa förmågor innefattar en fullständig analys. Vi ska inte gå in på styrkor och svagheter i Blooms klassifikation, utan bara påpeka att sedan det här klassifikationssystemet lades fram har progressiva pedagoger använt tanken på att odla ”högre tänkande” som ett sätt att angripa traditionella undervisningsmetoder.

Med sunt förnuft inser man att vissa grundläggande kunskaper är grunden för alla intellektuella uppgifter. Har man inte en gedigen kunskap som bas, kan det så kallade högre tänkandet, kritiska tänkandet och kreativa tänkandet bara leda till att man lurar sig själv och andra.

En av grunderna i teorin om elevcentrerat lärande är att eleverna ska välja vad de lär sig, utifrån sina egna intressen. Teorin gör också gällande att lärare bara ska utbilda eleverna i det som de är intresserade av.

Alla lärare drömmer om att eleverna ska kunna lära sig på ett lustfyllt sätt, men barn har begränsad kunskap och förståelse, och kan inte bedöma vad som är viktigt att lära sig eller inte. Lärare måste ta ansvar för att vägleda eleverna så att de kan gå bortom sina ytliga intressen och förståelser. Att endast tillfredsställa elevernas ytliga intressen kommer bara leda till att de stannar kvar i ett infantilt stadium.

Enligt studier finns det en tendens i det amerikanska samhället att vuxna stannar kvar i ett slags ungdomsstadium längre än i andra länder. Den amerikanska nationella vetenskapsakademin definierade den här ungdomsperioden såsom varande mellan åldrarna 12 och 30 år. MacArthur Foundation gick ännu längre, och hävdade att man är vuxen först vid 34 års ålder. Utbildningssystemet och media bär ansvaret för den här förlängda ungdomsperioden som många vuxna har hamnat i.

En ursäkt som används inom det progressiva utbildningstänkandet för att sänka kraven på eleverna, är att i och med populariseringen av utbildningen är det allt fler som studerar på högre nivå, och det innebär att den genomsnittliga nivån som studenterna når inte kan vara lika hög som förr. Det här är ett felaktigt synsätt. I ett demokratiskt samhälle ska offentlig utbildning ge dem som inte haft möjlighet att få en utbildning tidigare chansen. Det är inte meningen att man ska sänka standarderna eller att alla ska få samma, undermåliga utbildning genom att man sänker kvaliteten.

Om vi ser till vissa undervisningsmetoder som den progressiva pedagogiken förespråkar så är de användbara om de används i vissa ämnen och vissa kunskapsområden. Men om vi ser på den progressiva pedagogiska rörelsen som helhet, dess bakgrund och resultat, så blir det tydligt att den har etablerats i motsättning till den traditionella pedagogiken. Den har lett till att utbildningen muterat, och till att elever förstörts.

 

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.