Kapitel 13: Hur medierna togs över
Översättning i artikelserieform av boken "Hur kommunismens spöke styr världen"


Epoch Times publicerar här i artikelserieform en svensk översättning av boken "Hur kommunismens spöke styr världen". Den är skriven av samma redaktionella team som skrev "Nio kommentarer om kommunistpartiet". Om ni inte läst det rekommenderar vi att ni först läser förordet. Artikelseriens samtliga delar finns här.

Kapitel 13: Innehåll

Introduktion

1. Massindoktrinering i kommunistländer

2. Kommunistisk infiltration av västerländska medier

3. Slagsida åt vänster bland journalister

4. Det progressiva maktövertagandet inom mediebranschen

I. Selektiv bevakning

II. Agendasättande

III. Bildsättning

IV. Politisk korrekthet för självcensur

V. Stämplandet av konservativa källor för att minska deras inflytande

VI. Upprättande av ett politiskt korrekt lexikon

5. Filmindustrins attack på traditionen

6. Televisionens negativa effekter

7. Media - ett viktigt slagfält i ett totalt krig

Slutsats: Medierna måste börja ta sitt ansvar igen

***

Introduktion

Mediernas makt i det moderna samhället är enorm, och växer hela tiden. Den genomsyrar samhällssfärer av alla storlekar, från lokal till global nivå. Massmedier har utvecklats från tidningar och tidskrifter till radio, film och tv. Internet, sociala medier och användargenererat material har inneburit att hastigheten och räckvidden för kommunikation i ljud och bild har ökat dramatiskt.

Människor förlitar sig på medier för att både få senaste nytt och analyser. I en ocean av information påverkar medierna vad det är folk ser och hur de tolkar det. Medierna har makten att påverka människors första intryck av ett visst ämne, och besitter därmed en omfattande makt att psykologiskt prägla människors tankar och känslor inför ämnet.

För samhällets elit, särskilt politikerna, så är det medierna som bestämmer vilka ämnen som den allmänna opinionen fokuserar på, och de är också ett sätt för dem att samla allmänheten kring något de vill föra ut. Det som medierna fokuserar på blir till allvarliga samhällsfrågor; det som medierna låter bli att rapportera om ignoreras eller glöms bort.

Thomas Jefferson, en av USA:s grundlagsfäder, och landets tredje president, sammanfattade en gång pressens livsviktiga uppgift i samhället: ”Om det var upp till mig att besluta om vi skulle ha en regering men inga tidningar eller tidningar men ingen regering, så skulle jag utan att tveka ett ögonblick välja det senare.” [1]

Medier kan agera som samhällets röst, och därmed beskydda moralen, men omvänt kan de också bli ett verktyg för ondska. Mediernas uppdrag är att snabbt rapportera sanningen om de viktiga världshändelserna på ett rättvisande och korrekt vis. De måste stödja rättvisan och fördöma ogärningar, och även främja det som är gott. Deras uppdrag går bortom enskilda företags eller partiers privata intressen.

I västerländska nyhetskretsar ses medierna som väktare av själva sanningen och samhällets grundläggande värderingar. De åtnjuter status av att vara ”den tredje statsmakten” (eller motsvarande uttryck i olika länder). Journalister respekteras för sin expertis och sina uppoffringar.

Den amerikanske publicisten Joseph Pulitzer, som grundade det prestigefyllda Pulitzerpriset, sade: ”Vår republik och dess press kommer att stiga upp eller sjunka tillsammans. En kunnig, ojävig press, besjälad av allmänhetens intresse, som övat upp förmågan att veta vad som är rätt, liksom modet att göra det, kan bevara den offentliga dygd, utan vilken folkstyre bara är en bluff och ett hån. En cynisk, egennyttig, demagogisk press, kommer över tid att skapa ett folk som är lika lågsinnat. Makten att forma republikens framtid ligger i händerna på framtidens journalister.” [2]

Men i det moraliska förfall mänskligheten befinner sig är det svårt för medierna att hålla sig till sina dygder och utföra sin plikt, eftersom man pressas av makt och lockas av pengar. I kommunistländer styrs alla medier av staten. Dessa regimens taltrattar hjärntvättar massorna och är medskyldiga till den terror och det dödande som kommunistregimerna gör sig skyldiga till.

I väst har medier påverkats starkt av kommunistiskt tänkande, och därmed blivit en av kommunismens huvudsakliga agenter för att föra ut anti-traditionella och anti-moraliska trender. De sprider lögner och hat, och eldar på det moraliska förfallet. Många medier har övergett sin plikt att rapportera sanningen och beskydda samhällsmoralen. Det är viktigt att inse det tillstånd medierna befinner sig i i dag, och att arbeta för att denna sektor börjar agera ansvarsfullt igen.

1. Massindoktrinering i kommunistländer

Kommunisterna har från allra första början sett medier som ett verktyg för hjärntvätt. I Kommunisternas förbunds stadgar från 1847 vill Marx och Engels att förbundets medlemmar ska ha ”revolutionär energi och propagandaiver”. [3] Marx och Engels talade i sina texter ofta i termer av partiets slagfält, partiets språkrör, politiskt centrum eller verktyg för den allmänna opinionen när de uttryckte hur de ville att medier skulle vara och agera.

Lenin använde medierna som ett verktyg för att marknadsföra, organisera och uppvigla till den ryska revolutionen. Han grundade de officiella kommunistiska tidningarna Iskra och Pravda för att föra ut revolutionär propaganda och uppmuntra till aktivism. Så snart bolsjevikerna hade tagit makten i Ryssland använde man medier för att politiskt indoktrinera befolkningen. Gentemot omvärlden bedrev man propaganda för att förbättra sin image och exportera revolutionen.

Kinesiska kommunistpartiet ser också media som ett verktyg för att kontrollera den allmänna opinionen, och som partiets och regimens taltratt. Partiet är synnerligen medvetet om att ”gevär och pennor är vad det förlitar sig på för att ta och behålla makten.” [4] Redan under den tidiga period i partiets historia då de hade sitt högkvarter i Yan’an (1937-1945) så lade Mao Zedongs sekreterare Hu Qiaomu fram principen om att ”partinaturen går först”. Hu menade att partitidningen måste ”föra fram partiets synpunkter och förståelser i alla artiklar, alla essäer, alla nyhetsrapporter och alla nyhetsbrev.” [5]

Efter att kommunistdiktaturen hade etablerats i Kina utövade partiet sträng kontroll över alla medier – tv, radio, tidningar, tidskrifter och sedermera även internet. De används som verktyg för att indoktrinera kineserna med kommunistisk ideologi, förtrycka dissidenter, skrämma allmänheten och dölja eller förvränga sanningen. De som jobbar inom media i Kina är experter på självcensur; de är ständigt medvetna om att minsta snedsteg kan leda till hemska konsekvenser. Censuren går som en röd tråd inte bara genom de officiella nyhetskanalerna, utan även personliga bloggar och olika gemenskaper på nätet, eftersom allt övervakas och kontrolleras av en enormt omfattande internetpolisverksamhet.

I dagens Kina finns det en fras som väl beskriver medias roll under kommunistpartiets styre. Den ser ut ungefär så här i översättning: ”Jag är partiets hund, som sitter vid partiets dörr. Jag biter den som partiet säger åt mig att bita, så många gånger som jag blir tillsagd.” Det här är inte någon överdrift. Varje politisk rörelse som partiet drar igång börjar med den allmänna opinionen. Medierna sprider lögner för att uppvigla till hat, vilket så småningom omsätts i våld och dödande. Medierna spelar en nyckelroll i den här dödliga mekanismen.

Under protesterna på Himmelska fridens torg 1989 hävdade partiet att studenterna var våldsamma gangsters, och använde militär för att slå ner ”upploppet”. Efter massakern hävdade man att militärerna inte hade skjutit någon, och att inga dödsoffer krävts på Himmelska fridens torg. [6] 2001, i början av förföljelsen av den andliga metoden Falun Gong, iscensatte regimen en falsk självbränning för att väcka hat mot utövarna både i Kina och runt om i världen. [7]

Ledande kadrer i olika kommittéer på alla nivåer inom partiet fäster stor vikt vid propagandaarbete, och avsätter omfattande personalresurser till det. I slutet av 2010 hade Kina över 1,3 miljoner personer som arbetade i det nationella propagandamaskineriet. 56 000 arbetade på propagandadepartementen på provins- och häradsnivå; 1,2 miljoner arbetade inom lokala propagandaenheter, och 52 000 arbetade i de centrala arbetsenheterna för propaganda. [8] Den här siffran inkluderar inte den stora mängden personal som ansvarar för att övervaka och manipulera den allmänna opinionen, såsom internetpoliser, moderatorer, partikontrollerade kommentatorer och andra typer av PR-tjänster.

Kommuniststyrda länder har alltid, utan undantag, använt stora resurser för att manipulera medierna. Alla dessa operationer som genomförts under årens lopp har slipat de statliga kommunistiska medierna till ett effektivt redskap för det totalitära styret. Man använder alla medel för att bedra och förgifta folket.

2. Kommunistisk infiltration av västerländska medier

Under 1900-talet såg världen en enorm kraftmätning mellan kommunistlägret och den fria världen. Men under hela den perioden infiltrerade kommunismen de fria samhällena, och medierna var ett av de främsta verktygen för detta. Eftersom amerikanska medier har en så stor inverkan på resten av världen kommer detta kapitel att fokusera på USA som ett exempel på hur kommunismens spöke har kopplat greppet på medierna.

Efter att sovjetregimen tog makten i Ryssland försökte den etablera kontroll över det offentliga samtalet i väst genom att skicka agenter för att infiltrera västerländsk media och uppvigla lokala kommunistsympatisörer. Dessa utnyttjades mycket effektivt för att skriva hyllningsartiklar till Sovjet och dölja kommuniststyrets brutalitet. Sovjetiskt propagandaarbete påverkade massor av västerlänningar, och fick till och med olika regeringar att agera mer välvilligt mot Sovjetunionen.

Det har kommit fram att Sovjetiska KGB använde sina agenter i USA för att direkt arbeta med prestigefyllda amerikanska medier. Några av dessa agenter var Whittaker Chambers, John Scott, Richard Lauterbach och Stephen Laird på tidskriften Time. De använde sina positioner för att mingla med politiker, kändisar och statsöverhuvuden. Förutom all information de samlade in så kunde de också influera beslutsfattande på höga nivåer inom politik, ekonomi, diplomati, krigföring och annat. [9]

New York Times Moskvakorrespondent Walter Duranty rapporterade omfattande från Sovjetunionen och vann Pulitzerpriset 1932 för en serie med 13 reportage om de sovjetiska femårsplanerna. Jay Lovestone, en annan framstående journalist och före detta kommunist, menar att Duranty spionerade för den sovjetiska hemliga polisen. [10]

Under svälten i Ukraina och andra delar av Sovjetunionen 1932-33 förnekade Duranty att det ens förekom någon svält, än mindre att miljoner människor svälte ihjäl. Han hävdade att ”alla rapporter om svält i Ryssland i dag är en överdrift eller illasinnad propaganda.” [11]

Den brittiske historikern och Sovjetforskaren Robert Conquest skrev om konsekvenserna av Durantys falska rapportering i sin bok ”The Harvest of Sorrow: Soviet Collectivization and the Terror-Famine”: ”Eftersom den kom från en av världens mest kända korrespondenter för en av världens mest kända tidningar, kom Durantys dementier av svälten att accepteras som sanning. Med andra ord förledde Duranty inte bara New York Times läsare, utan tidningens prestige gjorde att han påverkade tänkandet hos tusentals andra läsare i fråga om Josef Stalin och Sovjets regim. Han påverkade definitivt den nyvalde amerikanske presidenten Roosevelt att erkänna Sovjetunionen.” [12]

Hollywood, den amerikanska filmindustrins högkvarter, infiltrerades också av kommunister och vänsteridéer. Där fanns till och med en egen gren av kommunistpartiet. Efter att Willi Münzenberg (en tysk kommunist och medlem av den tredje internationalen) kom till USA, började han genomföra Lenins koncept för att utveckla och producera film som ett propagandaredskap. Han lockade amerikaner att åka till Sovjetunionen för att studera filmproduktion och hjälpte även praktikanter att komma in i filmindustrin. Det var Münzenberg som grundade kommunistpartigrenen i Hollywood.

Steg för steg började de sovjetiska influenserna få genomslag. Många av tidens filmskapare var extremt imponerade av Sovjet, och dessa känslor bara växte under andra världskriget, när USA och Sovjet under en kort period var allierade i kampen mot Nazityskland. En känd pjäsförfattare hävdade att den tyska invasionen av Sovjet var ”En attack på vårt moderland.” [13] En replik i filmen ”Mission to Moscow” från 1943 framställer Sovjetunionen som ett land grundat på samma fundamentala principer som USA. [14]

Förutom Sovjetunionen har de kinesiska kommunisterna också vunnit stora fördelar av vänstervridna medier och journalister i den fria världen. Några av de mest kända exemplen är de amerikanska vänsterjournalisterna Edgar Snow, Agnes Smedley och Anna Louise Strong.

Snows bok ”Röd stjärna över Kina” målade ett idolporträtt av Mao och andra kinesiska kommunistledare, samtidigt som deras brott och kommunismens onda natur doldes från västerländska läsare. Mao själv sade: ”Snow var den första personen att bana väg för de vänskapliga relationer som behövs för att etablera en enad front.” [15]

Smedley skrev många artiklar och böcker som smickrade kommunistpartiet och dess ledarskap. Det finns starka bevis från de sovjetiska arkiven på att hon var en Komintern-agent som hade arbetat för att uppmana till väpnad revolution i Indien och samlat in underrättelser till Sovjet. [16] Strong var också en beundrare av den Kinesiska kommuniströrelsen. Kinesiska kommunistpartiet har gett särskilt erkännande till dessa tre amerikaner genom att utfärda frimärken till minne av deras ”förtjänstfulla tjänst”.

3. Slagsida åt vänster bland journalister

De flesta amerikaner är skeptiska till medierrapporteringen i landet. En undersökning av Gallup 2011 visade att 47 procent av de svarande upplevde att medierna drog åt det liberala hållet ("liberal" betyder vänster i USA), medan bara 17 procent ansåg att de drog åt det konservativa hållet (höger i USA). [17] Inför sådana siffror uppstår frågan hur den här slagsidan i så fall kan ha uppstått i en bransch med så hård konkurrens.

Reportrars och redaktörers egna uppfattningar om politiska och sociala frågor behöver inte nödvändigtvis slå igenom i deras rapportering. Den journalistiska etik som är allmänt accepterad i väst i dag sätter stort värde på objektivitet och neutralitet som grundläggande principer. Nyhetsrapporteringen ska inte färgas av personliga uppfattningar. Om mediemarknaden fungerade enligt hur vi tänker oss normala marknadsprinciper så borde en ojämnvikt justeras genom att andra, mer neutrala aktörer träder fram.

Men verkligheten är mer komplex. Den amerikanske statsvetaren Tim Groseclose undersöker i sin bok ”Left Turn: How Liberal Media Bias Distorts the American Mind” från 2012 med rigorösa vetenskapliga metoder var amerikanska medier står politiskt. Han kom fram till att medierna i USA står avsevärt längre till vänster än den genomsnittliga amerikanska väljaren. De medier som anses ”mainstream” står ännu längre till vänster om den här mittlinjen. [18]

I boken förklaras att en majoritet av dem som arbetar inom media är liberaler (vänstersinnade), vilket sätter press på de traditionalister som finns inom branschen. De få konservativa som verkar inom liberala medieföretag betraktas enligt Groseclose som ”aningen onda eller undermänskliga” av sina kollegor. De kanske inte tvingas bort från sina jobb, men de törs inte vädra sina politiska åsikter, än mindre försöka främja konservativa vinklingar inom tidningar eller på tv. [19]

Den här slagsidan åt vänster avskräcker troligen konservativa studenter från att välja journalistiken eller söka sig till media efter att de tagit sina examina. Det uppstår en kultur där de som inte drar åt vänster exkluderas från mediekretsarna, som således riskerar att bli ekokammare, vars medlemmar ser sig som en progressiv och godhjärtad elit i samhällets framkant, och ser ner på vanligt folk.

Men mainstreammedierna representerar som sagt inte nödvändigtvis samhällets huvudfåra. En Gallupundersökning 2016 visade att 36 procent av amerikanerna identifierar sig som konservativa, medan bara 25 procent ser sig som liberaler. [20] Så om medierna skulle reflektera folkets åsikter borde den här slagsidan åt vänster inte finnas.

Mediernas vänstervridning är alltså knappast resultatet av någon folkvilja. Däremot driver den av allt att döma hela opinionen framför sig. I undersökningen som nämndes ovan har man över tid kunnat se att medborgarna som helhet rör sig åt vänster. Glappet mellan konservativa och liberaler var 22 procent 1996, 14 procent 2014, och bara 11 procent 2016. Andelen konservativa har förblivit ungefär densamma, men de i mitten har i allt högre grad rört sig åt vänster. Det är svårt att tro att medierna inte haft en roll i den här demografiska omvandlingen, vilken i sin tur befäster den ideologiska slagsidan i medierna.

I USA är det vanligt att man frågar om man är registrerad väljare för något av de stora partierna, där Demokraterna nu associeras med vänstern och Republikanerna med högern. Enligt en undersökning som Washington Post genomförde 2014 var 28,1 procent av dem som arbetar inom media i USA Demokrater, medan bara 7,1 procent identifierade sig som Republikaner. [21]

En majoritet av de som arbetar på de stora amerikanska tidningarna och tv-kanalerna är vänstersinnade, från reportrarna till kommentatorerna upp till ägarna. Slagsidan blev uppenbar under presidentvalet 2016, då 57 av landets 100 största tidningar, med en upplaga på sammanlagt 13 miljoner, öppet gav sitt stöd åt Demokraternas kandidat. Bara två av de 100 största, med en upplaga på sammanlagt 300 000, stödde den republikanske kandidaten. [22]

Hur ska man förklara den här extrema övervikten åt vänster inom medierna i USA? På 60-talet skedde en kraftig påverkan från radikal kommunistisk ideologi, till stor del från studenter. Många av dessa studenter gick in i mediebranschen, men de hamnade även inom den akademiska världen, statliga myndigheter, kulturvärlden och andra platser varifrån man kunde etablera kontroll över det offentliga samtalet.

Som vi diskuterade i kapitel 12 står en majoritet av lärarna på USA:s universitet till vänster. Det har gjort att vänsterideologi kraftigt har påverkat utbildningarna inom journalistik, litteraturvetenskap och liknande. Mediebranschen är inte särskilt välbetald, utan de som väljer den är vanligtvis ideologiskt drivna. Den här idealismen har blivit ett redskap för att förvandla medierna till en bas för vänstern.

Även filmindustrin är under belägring från vänster. Hollywood har blivit en bastion för vänsterpropaganda. Med hjälp av sofistikerade produktioner och berättartekniker har producenter med vänstersympatier nått ut med sitt budskap till hela världen. Hollywoodfilmer nuförtiden verkar ha som sitt huvudtema att svartmåla kapitalism och betona klasskonflikter, samtidigt som man hyllar omoraliskt leverne och antiamerikanska stämningar.

Författaren och debattören Ben Shapiro intervjuade många filmstjärnor och producenter till sin bok ”Primetime Propaganda: The True Hollywood Story of How the Left Took Over Your TV”. I boken berättar en känd producent för Shapiro att han anser att liberalismen dominerar till 100 procent inom hans bransch, och att den som förnekar det endera skojar eller far med osanning. På frågan om det kan vara skadligt för ens karriär inom filmbranschen att ha en annan politisk uppfattning svarade den här producenten ”absolut.”

En känd producent har öppet erkänt att Hollywood marknadsfört vänsterperspektiv genom de filmer som produceras där. ”Just nu finns bara ett perspektiv. Och det är ett väldigt progressivt perspektiv.” [23] En producent av en polisserie på tv medgav att han avsiktligt har fler vita personer i rollerna som kriminella för att han inte ”ville bidra till negativa stereotyper”. [24]

Shapiro driver tesen att nepotismen i dagens Hollywood är ideologisk snarare än släktskapsbaserad: Vänner anställer vänner med samma ideologiska perspektiv. Den öppenhet med vilken Hollywoodeliten diskriminerar konservativa är förbluffande. Trots allt tal om tolerans och mångfald har man ingen som helst tolerans inför en mångfald av ideologiska perspektiv. [25]

4. Det progressiva maktövertagandet inom mediebranschen

Walter Williams grundade världens första journalistutbildning vid University of Missouri och skapade 1914 ”The Journalist’s Creed”, ett slags principer för journalister. Där definieras journalistik som ett oberoende yrke som respekterar Gud och vördar mänskligheten. Journalister ska inte påverkas av stolthet eller makthunger. De ska vara noga med detaljerna, vara kontrollerade, tålmodiga, orädda och alltid respektera sina läsare. [26] Men med den nya, progressiva journalistik som växte fram och blev dominerande från och med 60-talet, ersattes objektivitet med aktivism, och opartiskheten försvann; liberalism och progressivism blev ledstjärnorna.

I boken ”The Media Elite” från 1986 skriver Samuel Robert Lichter att reportrar tenderar att lägga till sina egna åsikter och sin bakgrund när de rapporterar om kontroversiella frågor. Majoriteten av nyhetsjournalisterna är liberaler, och det här har gjort att nyhetsrapporteringen allt mer drar i liberal riktning. [27]

I sin forskning på 200 år av amerikansk journalistik kom Jim A. Kuypers fram till att dagens mainstreammedier är liberala och progressiva både i sin struktur och i sin rapportering. Han citerade en liberal redaktör på en stor tidning som sade: ”Vi visar alltför ofta vår liberalism öppet. Vi tolererar inte andra sätt att leva och andra synsätt. Vi drar oss inte för att säga att om ni vill arbeta här måste ni vara som oss, och ni måste vara liberala och progressiva.” [28]

I ett annat arbete kom Kuypers fram till att mainstreammedier lutar kraftigt åt det liberala hållet när man rapporterar om frågor som ras, välfärdsreformer, miljö, vapenkontroll och liknande. [29]

Vänstermedier etablerade sin dominans inom den amerikanska politiken och spred sin ideologiska agenda genom nyhetsrapporteringen. I en kolumn i Wall Street Journal 2001 skrev före detta CBS-reportern Bernard Goldberg att de stora tv-kanalernas nyhetsankare var så vänstervridna att de ”inte ens vet vad vänstervridning är”. [30]

I de västerländska högtillitssamhällena är det få som tvivlar på att de nyheter som de stora medierna för ut är sanna. Många tar för givet att artiklar skrivs objektivt och tar in alla sidor, och att det som citeras är seriösa expertanalyser baserade på information från pålitliga källor. Det här förtroendet drar vänstermedier nytta av när de indoktrinerar konsumenterna med sin egen ideologiska världsbild.

Falska nyheter är konstant på tapeten, men det är ändå ett ganska ovanligt fenomen. De fria samhällena i väst har traditionellt betonat behovet av sanningsenlig, objektiv och rättvis rapportering. Så direkta lögner är inte den vanligaste metoden för att förleda allmänheten. Metoderna som används är mer subtila och avancerade. Nedan beskriver vi några av dem.

I. Selektiv bevakning

Varje dag inträffar tiotusentals händelser av nyhetsvärde världen över. Men vilka som får uppmärksamhetm, och vilka som förbigås med tystnad, är nästan helt ett resultat av vad medierna väljer att bevaka.

På grund av vänstervridningen i många mediaorganisationer har många progressiva idéer, som ”social rättvisa”, jämlikhet och feminism blivit mainstream, medan exempelvis kommunismens brott ignoreras eller tonas ner. Amerikanska representanthusets förre talman Newt Gingrich sade att ”Den akademiska vänstern, dess medier och följare i Hollywood vägrar att konfrontera det ohyggliga resultatet av marxismens ändlösa omänsklighet.” [31]

Man kan skönja tre kategorier i den selektiva bevakningen. Den första är att händelser väljs ut enbart eller primärt för att de gör det lättare för läsarna att acceptera vänsterns ideologiska ståndpunkter. Den andra är att man inte rapporterar heltäckande om kontexten kring en händelse, utan bara de aspekter som stödjer vänsterns ståndpunkt. Den tredje är att medierna ger mer utrymme åt de röster som backar upp vänsterns världsbild, medan andra organisationer eller personer hamnar i skymundan.

I den vetenskapliga artikeln ”A Measure of Media Bias” från 2005 skrev Tim Groseclose och Jeffrey Milyo: ”För varje direkt felaktighet... tror vi att det finns hundratals, kanske tusentals fall där journalisterna väljer fakta eller historier som man kan anta att bara ena sidan av det politiska spektrat nämner.” [32]

II. Agendasättande

På 60-talet framförde medieforskare teorin att medias funktion är att avgöra vilka ämnen som bör diskuteras. Denna teori kom att bli väldigt inflytelserik. Bernard Cohen sammanfattade det hela väl: Pressen ”kanske oftast inte är framgångsrik när det gäller att tala om för folk vad de ska tycka, men den är förbluffande framgångsrik när det gäller att tala om för läsarna vad de ska tänka på.” [33] Med andra ord, pressen kan avgöra vilka händelser som är viktiga genom antalet inslag, artiklar och uppföljningar som man gör utifrån en händelse. Medan en händelse får mycket uppmärksamhet kan en annan som är lika viktig – eller viktigare – ges väldigt lite uppmärksamhet eller ingen alls.

Frågan om transpersoners rättigheter rör en oerhört liten del av befolkningen, men har blivit ett hett debattämne i USA. Det är ett bra exempel på hur medierna framgångsrikt sätter agendan. Global uppvärmning är en annan fråga där medier tillsammans med politiska aktörer över tid lyckats göra en viss fråga extremt framskjuten.

III. Bildsättning

Det finns gott om frågor som helt enkelt är för stora för att ignorera. Då kan medierna rama in dem på ett visst sätt för att styra berättelsen. Den sexuella frigörelsen och den växande statliga välfärden under 60-talet ledde till familjeupplösning, ökad fattigdom och ökad brottslighet i USA. Men genom att Hollywood exempelvis skapar historier om starka ensamstående mödrar drar man bort uppmärksamheten från de bakomliggande samhällsfrågorna. Samtidigt skyller man somliga minoriteters sociala och ekonomiska problem på ”strukturell rasism”. De här narrativen från media och politiska krafter kompletterar varandra.

Ett annat exempel är när man har historien om en händelse klar innan man tagit reda på alla fakta. Om man rapporterar objektivt samlar man fakta och sammanfattar dem för att skapa en historia. Men om reportrar och redaktörer har bestämda uppfattningar om ett visst ämne kan de tänja på fakta eller bara ta med det som stödjer deras egen uppfattning.

IV. Politisk korrekthet för självcensur

Dagens medier genomsyras av politisk korrekthet. Det kan finnas uttalat i skrivregler, eller som tysta förståelser, men många medier har olika riktlinjer för vad man ska och inte ska rapportera om, och hur man rapporterar om vissa saker. I många europeiska länder vågar stora medier inte rapportera öppet om frågor som rör brottslighet och invandring, trots att det har blivit en allvarlig samhälls- och säkerhetsfråga. Även i USA utövar medierna självcensur och utelämnar gärningsmäns immigrationsstatus.

V. Stämplandet av konservativa källor för att minska deras inflytande

Liberala medier måste också rapportera om vad konservativa experter eller tankesmedjor säger för att upprätthålla bilden av att man rapporterar balanserat. Men ofta sätter man tydliga etiketter som ”konservativ” eller ”höger” när man citerar dessa källor, vilket är ett subtilt sätt att antyda att de är partiska eller mindre trovärdiga. När man däremot citerar liberala experter eller tankesmedjor kallas de bara ”experter” eller ”forskare” utan någon tillhörande etikett, vilket ger en bild av att de är neutrala, opartiska, objektiva och trovärdiga.

VI. Upprättande av ett politiskt korrekt lexikon

Medierna i västländer har tillsammans med olika politiska krafter skapat ett omfattande politiskt korrekt språk. Det används så mycket i media att det har blivit djupt rotat i allmänhetens medvetande och påverkar dess tänkande.

När medierna med hjälp av de ovan nämnda teknikerna har bekräftat en viss vänsteråsikt kan man se hur den manifesterar sig i alla delar av samhället. Till exempel kunde New York Times 2008 konstatera att ”Under den här valkampanjen kan teaterbesökarna i New York se ett dussintal öppet politiska pjäser om Irak, korruption i Washington, feminism och invandring; däremot kan de inte se några pjäser med ett konservativt perspektiv.”

Mediernas politiska färg har också så klart betydelse för den demokratiska processen. Liberala kandidater får positiv rapportering, medan kandidater som företräder traditionella värderingar kritiseras. Den här rapporteringen och åtföljande analyser av olika ”experter” påverkar kraftigt hur befolkningen röstar, enligt viss forskning. Ovan nämnde Tim Groseclose kunde konstatera att över 90 procent av reportrarna verksamma i Washington röstade på Demokraterna. Groseclose gjorde en beräkning som gav vid handen att Demokraternas kandidat får så pass mycket hjälp av medierna att det motsvarar mellan 8 och 10 procentenheter i ett genomsnittligt val. Om det stämmer skulle exempelvis John McCain vunnit över Barack Obama i presidentvalet 2008 om det inte var för mediernas hjälp till Obama. [35]

5. Filmindustrins attack på traditionen

Hollywood har enormt inflytande världen över. Fastän amerikanska filmer bara utgör knappt 10 procent av antalet filmer som produceras världen över står de för 70 procent av alla filmvisningar. Det går inte att förneka att Hollywood dominerar den internationella filmindustrin. [36] Som en internationell symbol för amerikansk kultur har Hollywood kommit att sprida amerikanska värderingar över hela världen. Men med tiden har det kommit att bli ett instrument för att exponera hela världen för förvrängda, antitraditionella värderingar.

Det är kanske svårt för de flesta amerikaner i dag att förstå att familjer på 30- och 40-talet inte hade någon större anledning att oroa sig över filmers negativa inflytande på barn. Men filmindustrin på den tiden var strikt reglerad.

1934, under stark press från kyrkorna, introducerade filmindustrin den så kallade Hays Code. Den första principen i det regelverket var att inga filmer skulle produceras som försämrade åskådarnas moral. Man skulle aldrig som publik fås att känna sympati med brottslighet, ondska eller synd. Enligt Hays Code-reglerna skulle man upprätthålla familjens och äktenskapets helgd. Filmer fick inte framhålla sexuella relationer utanför äktenskapet som en acceptabel norm. Otrohet fick förekomma i filmers handling, men det fick aldrig rättfärdigas eller framställas i en bra dager.

På 50-talet inleddes den sexuella frigörelsen, som blev en kulturell och moralisk chock. När tv:n kom hårdnade marknaden och konkurrensen mellan filmproducenterna ökade. Hollywood började allt mer ignorera Hays Code. ”Lolita” från 1962, en filmatisering av den kända romanen med samma namn, handlar till exempel om en man som har en relation med sin minderåriga styvdotter.

”Lolita” vann en Oscar och en Golden Globe, och även om den fick blandade recensioner då har den med tiden fått klassikerstatus, och har nu 93 procent på recensionssajten Rotten Tomatoes. Den är ett exempel på den stora omvälvning som skett i samhällsmoralen de senaste årtiondena.

I och med 60-talets motkultur kollapsade ambitionen att främja och upprätthålla den traditionella moralen inom Hollywoodsystemet. Flera av de mest ikoniska filmerna från den eran handlar om uppror.

Som nämnts flera gånger i den här boken är en av kommunismens huvudtaktiker för att omstörta samhället att framställa brottslighet som något rättfärdigt eller ädelt. ”Bonnie och Clyde” från 1967 är baserad på ett verkligt rånarpar som var verksamma under depressionen på 30-talet. Under depressionen blev många familjer hemlösa när bankerna tog deras hus för att de inte klarade av sina skulder. Filmens huvudrollsinnehavare uttrycker rättfärdig vrede över det här, och de framställs som om de kämpar mot sociala orättvisor när de rånar banker och mördar.

Filmen, som var tidig i Hollywood med att visa brutala våldsscener, har ett slags Robin Hood-tema. Rånarparet spelas av vackra skådespelare, och de framställs som om de har ett starkt rättvisepatos. Polisen däremot är inkompetent och klantig, snarare än beskyddare av lag och ordning. Slutscenen, där Bonnie och Clyde dödas av polisen, hade en kraftfull inverkan på många unga åskådare. De dör ett slags martyrdöd i filmen, som om de offrat sig själva för ett högre syfte.

Filmens behandling av brott och våld chockade många vanliga amerikaner, men den fick enormt genomslag bland radikala studenter. Huvudrollsinnehavarna hamnade på omslaget till Time, och ungdomar började härma deras sätt att prata och klä sig, liksom deras förakt för tradition, seder och bruk. [37] En radikal studentledare skrev en artikel där han jämförde Bonnie och Clyde med den kubanske gerillaledaren Che Guevara, och den vietnamesiske terroristen Nguyễn Văn Trỗi. [38] en radikal studentorganisation hävdade att ”Vi är inte potentiella Bonnie och Clyde, vi är Bonnie och Clyde.” [39]

Förutom att man glorifierade brott så höjde ”Bonnie och Clyde” ribban för vad som var acceptabelt att visa när det gällde sex och våld. Filmen nominerades till tio Oscars och vann två, vilket tydligt visade att Hollywood hade övergett sina traditionella principer.

”Mandomsprovet” som kom ut i slutet av 1967, handlade om det inre kaos som många av den tidens studenter kände. Filmen följer med en ensam student som efter examen står inför ett vägskäl i livet. Föräldragenerationens värderingar framställs som trista och hycklande. I stället för att bli en del av samhällets mittfåra inleder han en affär med en äldre kvinna och blir även kär i hennes dotter, som upptäcker förhållandet. När dottern ska gifta sig med en annan ung man dyker huvudpersonen upp på bröllopet och de flyr tillsammans.

”Mandomsprovet” var en blandning av ungdomsuppror, sexuell lössläppthet och rörde även vid teman som incest, och beskrev den förvirrade, antitraditionella miljö som många ungdomar befann sig i. Den blev extremt populär och kommersiellt framgångsrik, och populariteten varade i flera år. Den nominerades till sju Oscars och vann en, och vann erkännande inom Hollywood.

Filmer som ”Bonnie och Clyde” och ”Mandomsprovet” drog igång den nya eran inom Hollywood. I slutet av 1968 hade Hays Code ersatts med det moderna amerikanska klassifikationssystemet för film, som innebar att filmer med allt möjligt innehåll kunde visas, så länge de hade en etikett som talade om vad det var för något. Det här lättade på nöjesindustrins självdisciplin och känsla för rätt och fel. Man tog bort moralen ur ekvationen när man skapade nya verk, och gav fritt spelrum för dåligt innehåll.

Urspårad underhållning gav publiken billig och tillgänglig spänning och stimulans, och producenterna gav efter för sin girighet och tjänade enorma summor.

Film är ett speciellt medium. Man kan skapa övertygande atmosfärer och realistiska personligheter, och publiken ser genom regissörens ögon. Välgjorda filmer försänker tittaren i ett cinematiskt universum som är så kraftfullt att det nästan är svårt att återvända till verkligheten. Film spelar en enorm roll när det gäller att forma människors känslor och världsåskådning, och när den används för onda syften kan den driva på människors avståndstagande från traditionen.

En känd filmproducent sade en gång: ”Dokumentärer konverterar de redan konverterade. Spelfilmer konverterar de okonverterade.” [40] För att förtydliga, så stärker dokumentärer värderingar som tittaren redan har, medan spelfilmer använder intressanta historier för att prägla den ovetande publiken med nya värderingar. Producenten och huvudrollsinnehavaren i ”Bonnie och Clyde” är socialist. Hans historiska drama ”Reds” belönades med både Oscars och Golden Globes. Vid en punkt där kalla kriget var i ett mycket farligt skede utmanade ”Reds” stereotypen om radikala kommunister, genom att framställa dem som trevliga och vänliga. [41]

I ”Bulworth”, en annan Oscarnominerad film av samme regissör, spelar han en socialistisk presidentkandidat. Filmen förmedlar budskapet att klass och inte ras är den centrala frågan i amerikansk politik. [42] Den filmen var så framgångsrik att han faktiskt uppmanades att ställa upp i det amerikanska presidentvalet.

Många filmer har haft en direkt påverkan på publiken som man kunnat observera. Under premiären av ”Bonnie och Clyde” började somliga i publiken efter filmens slut att skrika förolämpningar mot polisen. [43]

Efter att klassifikationssystemet inrättats 1968, så blev den första filmen med klassifikationen ”R” (som i dag innebär att personer under 17 år måste ha med en vuxen målsman), ”Easy Rider” en stor framgång, och en faktor i att popularisera droganvändning. Filmen följer två kokainlangande hippies som kör motorcykel genom landet, besöker ett hippiekollektiv, tar droger och besöker en bordell. Det togs också droger på riktigt under filminspelningen. Huvudpersonernas antisociala liv, bortom samhällets konventioner blev något som många ungdomar drömde om, och filmen var också viktig för att popularisera bilden av droger som en symbol för 60-talets motkultur. Regissören sade själv att ”USA:s kokainproblem beror på mig. Det fanns inget kokain på gatorna innan ’Easy Rider’. Efter ’Easy Rider’ fanns det överallt.” [44]

Efter att klassifikationssystemet infördes började man massproducera filmer i Hollywood som framställde alla möjliga degenererade beteenden i positiv dager, såsom våld, promiskuitet, droganvändning och organiserad brottslighet. En studie visade att 58 procent av de filmer som producerades i Hollywood mellan 1968 och 2005 var klassificerade ”R”. [45]

Den amerikanske forskaren Victor B. Cline analyserade 37 filmer som visades i Salt Lake City på 70-talet. Han fann att 57 procent av filmerna framställde oärlighet i positiv dager, eller som något som var berättigat för hjälten under omständligheterna. 38 procent framställde kriminella handlingar som någonting lukrativt, eller som en spännande sysselsättning utan negativa konsekvenser. I 59 procent av filmerna dödade hjälten en eller flera personer. I 72 procent av filmerna var hjältinnan mer eller mindre promiskuös. Bara en av filmerna visade en normal sexuell relation mellan en man och en kvinna som var gifta. I bara 22 procent av filmerna befann sig ens några av de viktigaste rollfigurerna som var i vad som kan beskrivas som sunda och tillfredsställande äktenskap. [46]

Ett vanligt argument mot att kritisera våld och sex i filmer är att de här sakerna förekommer i verkliga livet, och att filmerna bara reflekterar verkligheten, snarare än påverkar den på ett negativt sätt. Men utifrån de ovan nämnda siffrorna ser vi att påståendet om att filmerna bara reflekterar verkligheten inte stämmer.

Vänstervridningen inom Hollywood reflekteras i de filmer som produceras, och de filmerna har i sin tur en påverkan på värderingarna i samhället. Filmkritikern och tidigare Hollywoodmanusförfattaren Michael Medved går så långt som att säga att de liberalt sinnade samhällsomvandlarna i Hollywood formar samhällets värderingar genom att angripa familjens legitimitet, framhäva sexuella perversioner och glorifiera det fula. [47]

Det hävdas från vissa håll att det moraliska mörker som filmindustrin dränker oss i bara är ett resultat av marknadskrafterna. Men även om det skulle vara så, så är den hastighet med vilken filmindustrin förstört den offentliga moralen häpnadsväckande. I vissa filmer är hjältarna monster, människor omvandlas till djur eller monster, eller till och med har sexuella relationer med djur, och detta hyllas av Hollywoods mittfåra. Det här är reflektioner i vardagslivet av hur världen styrs av djävulska krafter – mänskligheten hyllar och omfamnar monster.

Dessa antitraditionella filmer behandlar ofta olika sociala frågor med en ytlig komplexitet, men de är i själva verket bara ursäkter för att helt försänka tittaren i en kraftfull, spännande och övertygande värld. I den här noggrant skapade atmosfären presenteras tittaren för tanken på att moral är någonting relativt, som bestäms av omständigheterna. Hemska handlingar, som skulle fördömas i ett konventionellt samhälle, kan alltid rationaliseras, behandlas sympatiskt, eller till och med framställas som någonting positivt. Det ständigt underliggande huvudbudskapet är att det inte finns någon tydlig gräns mellan rätt och fel, ont och gott; att tradition är tråkigt och förtryckande och att moral är något relativt.

6. Televisionens negativa effekter

Tv har blivit en allerstädes närvarande del av livet, och flitigt tv-tittande har visat sig kunna påverka folks världsåskådning utan att de själva inser det. Forskning som amerikanska Media Research Center utfört har visat att ju mer folk ser på tv, desto mindre tror de på traditionella dygder som ärlighet, pålitlighet och rättvisa, och desto mer förlåtande eller positiv attityd har man till frågor relaterade till sexualmoral, som sex före äktenskapet, abort och homosexualitet. [48]

Den amerikanska undersökningen fann att skillnaden var liten mellan de två grupperna – de som tittade lite och mycket på tv – när det gällde hur många som sade sig tro på Gud. Däremot visade det sig att ju mer man tittade på tv, desto svårare fann man det att sätta religiösa principer högt. Till exempel, när man ombads att välja mellan de två utsagorna ”Människor bör alltid leva efter Guds lära och principer under alla omständigheter” och ”Människor bör kombinera sina personliga moralvärderingar med Guds moralkoder”, så tenderade gruppen som tittade mycket på tv att välja det senare.

En tolkning av de här siffrorna är att television gör folk mer benägna till moralrelativism.

Tv har varit en självklar del av vardagslivet för stora delar av världen sedan 1950-talet. Dramaserier och filmer har en liknande effekt när det gäller att forma människors värderingar, men på tv finns även pratshower, komediserier och dokumentärer som på sina sätt tyst ingjuter diverse förvrängda idéer i publiken genom konstant repetition.

Pratshower, särskilt många kända amerikanska sådana, bjuder till exempel gärna in gäster vars åsikter eller beteende går stick i stäv med traditionella värderingar, eller bara människor som har många konflikter i sina liv. Man bjuder även in ”experter” för att diskutera olika kontroversiella moralfrågor. Gästerna förväntas tala om sina djupa och komplexa problem, och det anses modigt. Programledare, experter eller till och med publiken erbjuder olika lösningar på gästernas problem. Vanligtvis fälls inga moraliska omdömen, vilket gör de här programmen till en plats där olika dåliga beteenden och perspektiv bara visas upp. Gradvis skapas ett tänkesätt som går ut på att de värderingar som tidigare upprätthölls kanske inte behöver gälla under vissa särskilda omständigheter. Det här innebär ett förnekande av att universella principer existerar.

Många program som går på bästa sändningstid visar upp ett smaklöst beteende, med programledare som använder vulgärt språk, och som indoktrinerar tittarna med antikulturella och antitraditionella värderingar, när de är i ett avslappnat tillstånd och bara vill bli underhållna. Allt eftersom tiden går reagerar tittarna inte negativt på detta, utan blir vana med det, och börjar till och med att uppskatta det, vilket gör dem moraliskt avtrubbade.

Komediserier är ofta en arena för att genom upprepning normalisera avvikande värderingar och beteenden som många människor annars sällan skulle stöta på i sina liv.

Ben Shapiro tog som exempel en scen från den populära tv-serien ”Vänner” där karaktären Ross lesbiska exfru Carol är gravid med hans barn. Ross oroar sig över att barnet ska växa upp med ett lesbiskt par, men då säger karaktären Phoebe till honom: ”När jag växte upp stack min pappa, min mamma dog och min styvfar hamnade i fängelse, så jag hade knappt tillräckligt med delar för att få ihop till en enda hel förälder. Den här lilla bebisen har tre hela föräldrar som bryr sig så mycket om den att de bråkar om vem som ska få älska den mest. Och den är inte ens född än. Det är den mest lyckligt lottade bebisen i världen.”

Ross blir genast lättad och lugnad av Phoebes perspektiv. Som Shapiro skriver så framställer avsnittet ”gravida lesbiska kvinnor och hushåll med tre föräldrar som inte bara normalt, utan som något lovvärt”.

Medicinsk forskning har visat att människohjärnan har fem olika typer av elektriska mönster, eller ”hjärnvågor”. De två som förekommer mest när man är i ett vaket, medvetet tillstånd är alfa- och betavågor. När människor är upptagna och arbetar med något dominerar betavågorna. De visar på att man är i ett tillstånd där man har en starkare förmåga att analysera och är mer benägen att använda logiskt tänkande. En person i en debatt uppvisar mestadels betavågor. Med andra ord är man mer vaken och mindre lättlurad när betavågorna dominerar. När man däremot är avslappnad, som framför tv:n, och alfavågorna dominerar, är känslorna mer dominanta och den analytiska förmågan svagare. Man är helt enkelt inte förberedd för seriöst tänkande när man låter sig underhållas av tv-program, utan är avslappnad och lättpåverkad. Det är under dessa förhållanden som teman och synsätt som presenteras i programmen tenderar att övertala oss på ett undermedvetet vis.

Forskning har visat att uppemot två tredjedelar av det som visas i medier, inklusive sådant som vänder sig till barn, innehåller våld. Tv och filmer är också fulla med sexuellt innehåll som leder tittarna på villovägar. Amerikanska skolbarn har angett medier som den näst viktigaste källan till information om sexuella aktiviteter, efter sexualkunskapslektionerna i skolan.

Det finns mycket forskning som tyder på att våldsamt innehåll i media gör unga människor okänsliga för våld och ökar risken för att de själva ska agera våldsamt senare i livet. Media har haft ett mycket dåligt inflytande på unga människor och bidragit till ökat våld, sexuell aktivitet bland minderåriga och tonårsgraviditeter. Flickor som ofta ser på program med sexuellt innehåll löper dubbelt så stor risk att bli gravida inom tre år som dem som sällan ser sådana program. Innehåll i media har också visat sig kunna öka risken för sexuella övergrepp och farligt beteende. [50]

Den flodvåg av sexuellt och rent pornografiskt material som sköljer över mediekonsumenterna attackerar direkt sociala värderingar och traditioner. En forskare formulerade det så här: ”Medierna är så övertygande och så fulla med sex att det är svårt för barn, ja till och med för kritiker att stå emot … Jag tänker på medierna som våra verkliga sexualupplysare.” [51] Mediernas inflytande har lett till att sex utanför äktenskapet, otrohet och liknande beteenden numera tas för givet som delar av en helt normal livsstil. Så länge alla parter samtycker är det inget fel med det.

I sin bok ”Primetime Propaganda” studerade Ben Shapiro nästan 100 inflytelserika amerikanska tv-serier. Han fann att med tiden hade de här programmen allt mer kommit att förespråka vänsterliberala och progressiva synsätt. Ateism uppvärderades och tro förminskades. Sex och våld var vanligt, feminism, homosexualitet och transsexualitet lyftes fram. Moral och traditionella relationer mellan man och hustru, eller mellan förälder och barn förkastades. Dessutom har ett slags hänsynslösa och totalt osympatiska antihjältar blivit vanliga som huvudpersoner. Den här utvecklingen är ett resultat av ett pågående moraliskt förfall, och den antitraditionella livsstil som visas upp i programmen har haft stor påverkan på tänkandet hos allmänheten, särskilt de yngre. [52]

Den tidigare musikkanalen MTV visar till exempel numera mjukporr och sexuella avvikelser för en ung publik. [53] Efter att den amerikanska klassifikationssystemet med filmer etablerades är det fritt fram för mycket pornografiskt innehåll så länge som det ges klassifikationen ”X”. De här programmen har med teknikens utveckling gått från att vara ett underjordiskt fenomen till något som konsumeras av en bred allmänhet, och de är lätta att få tag på genom uthyrning och betal-tv, eller på hotell.

Tv-programmen börjar förorena människor i ung ålder. Även tecknade filmer för barn innehåller frånstötande figurer och mycket våld. Andra är fulla med dolda progressiva och vänsterliberala budskap. Man planterar ett tänkesätt som går ut på att alla människor är unika och att man ska acceptera alla, oavsett hur omoraliskt de beter sig. [54]

Det är knappast så att särskilt många Hollywoodproducenter har haft någon formell agenda för att korrumpera sin publik. Men när de själva bekänner sig till progressivismen så blir den till en naturlig del av programmen. Den bakomliggande, större planen är dock djävulsk, och gör dessa mediearbetare till ondskans redskap.

7. Media - ett viktigt slagfält i ett totalt krig

Den kommunistiska kampfilosofin skyr inga medel och har ingen undre moralisk gräns när det gäller att uppnå sina politiska mål. I den amerikanska presidentvalskampanjen 2016 motsatte sig kandidaten och sedermera presidenten Donald Trump den politiska korrektheten och ställde sig bakom att vrida USA bort från den extrema vänsterinriktningen till förmån för traditionella värderingar, lagstyre, skattesänkningar för att vitalisera ekonomin och så vidare. Hans frispråkighet skapade panik i det liberala lägret, som använde de stora medierna som vapen i ett totalt frontalangrepp på Trump.

Under kampanjen använde de vänstervridna medierna olika metoder för att demonisera Trump och frysa ut hans supportrar, som dömdes ut som rasister, sexister och främlingsfientliga, outbildade vita män. Med andra ord försökte media påverka resultatet i valet genom att manipulera den allmänna opinionen. Nästan 95 procent av medierna förutspådde att Trump definitivt skulle förlora valet. Mot alla förutsägelser vann Trump, och valdes till USA:s 45:e president.

Det normala i USA, liksom de flesta utvecklade demokratier, är att oavsett hur hård retoriken varit under valkampanjen så återgår saker och ting till det normala för de olika partierna och grupperna efter valet. Framför allt förväntar man sig att medierna rapporterar sanningsenligt och någorlunda rättvist, och att man sätter landets intressen först. Men efter presidentvalskampanjen i USA 2016 har medierna stannat kvar i den extremt uppdrivna retoriken, och till och med kommit att skada sin trovärdighet och sitt anseende.

De flesta medier ignorerade totalt Trumpadministrationens framgångar, där börsen slog rekord, USA gjorde flera diplomatiska framsteg, terroristgruppen IS besegrades militärt och arbetslösheten föll till de lägsta siffrorna på nästan två årtionden.

Medierna gjorde allt de kunde för att skada Trumpadministrationen med grundlösa anklagelser om samröre med Ryssland, vilka senare kom att avfärdas i en rapport från kongressen. [55]

Man producerade också en uppsjö falska nyheter för att angripa Trump. Redan i december 2017 fick en av de stora amerikanska tv-bolagen stänga av två erfarna journalister utan lön i fyra veckor och korrigera deras texter efter att de fabricerade rapporter om att Trump beordrat en rådgivare att ta kontakt med Ryssland. [56] Till sist fick de två reportrarna lämna tv-bolaget. Detta team hade tidigare vunnit fyra Peabody Awards och 17 Emmys, men de förstörde alltså sitt rykte genom att skapa och sprida falska nyheter.

När Trump fördömde den ökända latinamerikanska kriminella ligan MS-13, särskilt de medlemmar som tagit sig in i USA illegalt och begått brott, och kallade dem för ”djur”, valde medierna att påstå att Trump sagt att illegala invandrare i allmänhet var djur.

I juni 2018 fick en bild på en gråtande honduransk liten flicka stor spridning, och det hävdades att den amerikanska gränspolisen separerat henne från sin mamma under de skärpta åtgärderna för att kontrollera den omfattande illegala invandringen över USA:s södra gräns. Den klassiska tidskriften Time gjorde ett omslag med bilden på flickan och en bild på Trump med texten ”Välkommen till USA”. Flickans pappa sade dock senare till medier att hon inte hade separerats från sin mor av gränspolisen. [57]

Enligt en studie från Media Research Center upptog inslag om Trump en tredjedel av all sändningstid på kvällsnyheterna, och 2017 var hela 90 procent av rapporteringen om Trump negativ. 2018 hade den siffran ökat till 91 procent. Rapporten konstaterade: ”Utan tvekan har ingen tidigare amerikansk president utsatts för en sådan fientlig rapportering under en så lång period som Trump har.” [58]

Det här förändrade amerikanernas syn på medierna. Enligt en undersökning från Monmouth University i april 2018 ökade antalet amerikaner som ansåg att de stora medierna åtminstone emellanåt rapporterar falska nyheter från 63 till 77 procent på ett år. [59] 2016 visade en Gallupundersökning att amerikanernas förtroende för medierna hade sjunkit till en bottennivå, där bara 32 procent sade sig ha stort eller ganska stort förtroende för medierna, vilket var ett ras med 8 procent mot året innan. [60] En ägare till ett stort medieföretag kallade falska nyheter för ”vår tids cancer”. [61]

Ungefär hälften av den amerikanska väljarkåren tycks stötta Trump, men medierna har uppvisat en ensidig attityd mot honom. Deras underliggande mål med attackerna är att hindra samhället från att återgå till traditionen. Men många medier har gått ännu längre i sin radikala och polariserande retorik, vilket bara ökat sprickorna i det amerikanska samhället. Allt eftersom man ignorerat grundläggande medieetiken, trots skadan på den egna trovärdigheten, har den här taktiken – att i praktiken förgöra sig själv för att sänka sin motståndare – blivit accepterad. Det här har skapat ett extremt farligt och kaotiskt klimat i USA.

Slutsats: Medierna måste börja ta sitt ansvar igen

Man kan konstatera att kommunismens spöke delvis infiltrerat och kontrollerat olika områden världen över det senaste århundradet. I dag har den onda andens inflytande kommit att genomsyra alla aspekter av den mänskliga världen. Medias enorma påverkan på människorna har använts för att effektivt hjärntvätta, lura och korrumpera den mänskliga moralen, vilket har fört människorna bort från traditionen.

I många västländer har olika vänsterliberala medier blivit verktyg för att dölja sanningen och lura människor. Många har övergett grundläggande yrkesetik och hänger sig nu skrupelfritt åt attacker och förtal, utan att tänka på hur det här påverkar deras rykte eller samhället i stort.

Att spöket har lyckats med det här beror på att det har utnyttjat mänskliga svagheter som längtan efter framgång och vinning, dumdristighet, lathet, själviskhet, missriktad sympati, tävlingslusta och liknande. Somliga journalister revolterar självrättfärdigt mot traditionella värderingar för att de tycker att de vet vad som är sant och rätt. Andra hänvisar till moraliskt förfallna attityder som ”allmänhetens krav” i sin jakt på klick. Det finns även de som följer med i den nedåtgående spiralen för att de vill göra karriär, fabricerar nyheter av avundsjuka och fientlighet, eller bara för att de är lata. Somliga utnyttjar människors godhet och medkänsla för att driva frågor om ”social rättvisa” och driver därmed samhället åt vänster.

Medierna har en mycket viktig roll, att utgöra en livlina till allmänheten och förse dem med viktig samhällsinformation och främja en positiv samhällsutveckling. De grundläggande kraven på medierna är att de ska sträva mot objektivitet och opartiskhet, och det här är nyckeln till att vinna allmänhetens förtroende. Men den kaotiska situationen i dagens medielandskap har allvarligt påverkat detta. De som arbetar inom detta fält har ett viktigt ansvar att återerövra nyhetsmediernas ursprungliga uppdrag.

Det här innebär att medierna måste söka sanningen. Medierapporteringen måste vara heltäckande och uppriktig. När man rapporterar om sociala fenomen är det många medier som utelämnar perspektiv på ett sätt som blir missledande och till och med kan vara skadligare än rena lögner.

En del av mediernas uppdrag är att främja medkänsla. Den här medkänslan är dock varken ett utnyttjande av någons sympati eller ytlig politisk korrekthet. Målet måste vara mänsklighetens långsiktiga välbefinnande. Vägen ut för mänskligheten är inte kortsiktig ekonomisk vinning eller någon påhittad kommunistisk utopi, utan att följa den gudomliga, traditionella vägen, höja moralen och återvända till ursprunget.

Goda medier kan hjälpa samhället att uppskatta och upprätthålla moralen. Det finns både godhet och ondska i det mänskliga samhället, och mediernas ansvar är att sprida sanningen, upphöja dygden och på så vis avslöja och begränsa ondskan.

Det här innebär också att medierna måste ägna mer uppmärksamhet åt stora händelser som påverkar mänsklighetens framtid. Det senaste århundradet såg en enorm konfrontation mellan den fria världen och det kommunistiska lägret. Det såg ut som en ideologisk strid, men det var i själva verket en kamp på liv och död mellan rättfärdighet och ondska, eftersom kommunismen förstör den moral som håller samman de mänskliga civilisationerna. Trots detta lever spöket vidare obesegrat efter kommunismens kollaps i Östeuropa.

I Kina, ett land med en uråldrig kultur, har kommunistpartiet sedan 1999 förföljt den andliga metoden Falun Gong, som upprätthåller de universella principerna sanning, godhet och tålamod. Den här förföljelsen har påverkat miljontals människor i världens folkrikaste land. Den har pågått i två årtionden och utförs med en brutalitet som är svår att överträffa. Det är den mest storskaliga samtida förföljelsen av troende i världen.

Förföljelsen av Falun Gong är en förföljelse av själva kärnan i den mänskliga civilisationen, och en monstruös attack på trosfriheten. Men i västerländska medier har rapporteringen varit oproportionerligt svag i förhållande till förföljelsens omfattning och allvar. De flesta stora medier har påverkats av Kinesiska kommunistpartiets politiska makt och har självcensurerat eller tigit om den här mycket viktiga frågan. Somliga har till och med gjort sig medskyldiga genom att sprida vidare Kinesiska kommunistpartiets lögner.

Samtidigt har en rörelse för att motsätta sig kommunismen och återvända till traditionen uppstått. I Kina har över 300 miljoner kineser tagit avstånd från kommunistpartiet och dess underorganisationer i den så kallade Tuidang-rörelsen. Ändå nämns detta stora fenomen med stor betydelse för Kinas och världens framtid knappt i västerländska medier.

I dessa omvälvande tider är sanning och traditionella värderingar viktigare än någonsin. Världen behöver medier som kan skilja på rätt och fel, och som hjälper till att upprätthålla moralen i samhället. Alla som är yrkesverksamma inom medierna måste se bortom individuella företags, personers eller partiers intressen och presentera världen såsom den är för folket.

Det moraliska förfallet inom medierna gör det mycket viktigt att läsare och tittare kan skilja på rätt och fel och rationellt granska informationen som medierna producerar. Man bör bedöma samhällsfrågorna med den moraliska traditionen som rättesnöre och se på samhällsfenomen genom de universella värderingarnas lins. På så vis kommer man att kräva av medierna att de också uppfyller sitt historiska uppdrag. Det här är en nyckelfråga för att mänskligheten ska kunna befria sig från den onda andens påverkan och finna en väg till en bättre framtid.

Referenser

[1] Thomas Jefferson, The Works, vol. 5 (Correspondence 1786–1789), citerad i Online Library of Liberty, åtkomst den 2 oktober 2018, http://oll.libertyfund.org/quote/302.

[2] Joseph Pulitzer, “Why Schools of Journalism?” The New Republic, 9 oktober 1930, s. 283.

[3] Friedrich Engels och Karl Schapper, "Kommunisternas förbunds stadgar (utdrag)" https://www.marxists.org/svenska/marx/1847/04-d078.htm

[4] Lin Biao, “Speech at the Enlarged Meeting of the Politburo,” Collection of Documents From China’s Cultural Revolution (18 maj 1966). [På kinesiska]

[5] Hu Qiaomu, “Newspapers Are Textbooks,” The Collected Works of Hu Qiaomu, Vol. III, (Beijing, People’s Daily Publishing House, 1994), s. 303. [På kinesiska]

[6] Han Mei, “UK Declassifies Files Saying 10,000 Were Killed at Tiananmen; Bodies Stored Underground in Heaps,” Sound of Hope Radio, 20 december 2017, http://www.soundofhope.org/gb/2017/12/20/n1378413.html. [På kinesiska]

[7] “Self-Immolation Hoax on Tiananmen Square,” Minghui.org, http://en.minghui.org/cc/88/.

[8] “General Overview: Intensify the Fostering of a Mechanism for Innovation, Construct a High-Grade Propaganda Cultural Team,” Xinhua News Network, 28 september 2011, http://cpc.people.com.cn/GB/64107/64110/15777918.html. [På kinesiska]

[9] Matthew Vadum, “Journalistic Treachery,” Canada Free Press, 1 juli 2015, https://canadafreepress.com/article/journalistic-treachery.

[10] Marco Carynnyk, “The New York Times and the Great Famine,” The Ukrainian Weekly Nummer 37, Vol. LI (11 september 1983), åtkomst 5 oktober 2018, http://www.ukrweekly.com/old/archive/1983/378320.shtml.

[11] Robert Conquest, The Harvest of Sorrow: Soviet Collectivization and the Terror-famine (Oxford: Oxford University Press, 1986), s. 319.

[12] Citerad i Arnold Beichman, “Pulitzer-Winning Lies,” The Weekly Standard, 12 juni 2003, https://www.weeklystandard.com/arnold-beichman/pulitzer-winning-lies.   

[13] Ronald Radosh, Red Star Over Hollywood: The Film Colony’s Long Romance With the Left (San Francisco: Encounter Books, 2005), s. 80.

[14] Ibid., s. 105.

[15] Edgar Snow, Random Notes on Red China, översättning av Xi Boquan, (Nanjing: Jiangsu People’s Publishing House, 1991), s. 1.

[16] Ruth Price, The Lives of Agnes Smedley (Oxford: Oxford University Press, 2004), s. 5-9.

[17] Lymari Morales, “Majority in U.S. Continues to Distrust the Media, Perceive Bias,” Gallup, 22 september 2011, https://news.gallup.com/poll/149624/majority-continue-distrust-media-perceive-bias.aspx.

[18] Tim Groseclose, Left Turn: How Liberal Media Bias Distorts the American Mind (New York: St. Martin’s Press, 2011).

[19] Ibid., “The Second-Order Problem of an Unbalanced Newsroom,” kapitel 10.

[20] Lydia Saad, “U.S. Conservatives Outnumber Liberals by Narrowing Margin,” Gallup, 3 januari 2017, https://news.gallup.com/poll/201152/conservative-liberal-gap-continues-narrow-tuesday.aspx.

[21] Chris Cillizza, “Just 7 Percent of Journalists Are Republicans. That’s Far Fewer than Even a Decade Ago,” The Washington Post, 6 maj 2014, https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2014/05/06/just-7-percent-of-journalists-are-republicans-thats-far-less-than-even-a-decade-ago/?noredirect=on&utm_term=.3d0109901e1e.

[22] “2016 General Election Editorial Endorsements by Major Newspapers,” The American Presidency Project, http://www.presidency.ucsb.edu/data/2016_newspaper_endorsements.php.

[23] Ben Shapiro, “The Clique: How Television Stays Liberal,” Primetime Propaganda: The True Hollywood Story of How the Left Took Over Your TV (New York: Broadside Books, 2012).

[24] Ibid., “Making the Right Cry: How Television Drama Glorifies Liberalism.”

[25] Ibid., “The Clique: How Television Stays Liberal”

[26] Citerad i Jim A. Kuypers, Partisan Journalism: A History of Media Bias in the United States (Lanham: Rowman & Littlefield, 2014), s. 8.

[27] S. Robert Lichter, et. al., The Media Elite (Castle Rock, Colo.: Adler Publishing Co., 1986).

[28] Kuypers, Partisan Journalism, 2.

[29] Jim A. Kuypers, Press Bias and Politics: How the Media Frame Controversial Issues (Santa Barbara, Calif.: Greenwood Publishing Group, 2002).

[30] Citerad Kuypers, Partisan Journalism, 4.

[31] Newt Gingrich, “China’s Embrace of Marxism Is Bad News for Its People,” Fox News, 2 juni 2018, http://www.foxnews.com/opinion/2018/06/02/newt-gingrich-chinas-embrace-marxism-is-bad-news-for-its-people.html.

[32] Tim Groseclose and Jeff Milyo, “A Measure of Media Bias,” The Quarterly Journal of Economics, Vol. 120, No. 4 (november 2005), s. 1205.

[33] Citerad i Maxwell E. McCombs and Donald L. Shaw, “The Agenda-Setting Function of Mass Media,” The Public Opinion Quarterly, Vol. 36, No. 2 (Summer, 1972), s. 177.

[34] Patricia Cohen, “Liberal Views Dominate Footlights,” New York Times, 14 oktober 2008, https://www.nytimes.com/2008/10/15/theater/15thea.html.

[35] Groseclose, Preface, Left Turn.

[36] Jonathan Derek Silver, Hollywood’s Dominance of the Movie Industry: How Did It Arise and How Has It Been Maintained?, doktorsavhandling, Queensland University of Technology (2007), Sektion 1.4, https://eprints.qut.edu.au/16687/1/Jonathan_Derek_Silver_Thesis.pdf

[37] John Belton, American Cinema / American Culture, 2nd Edition (McGraw-Hill Publishing Company, 2005), kapitel 14.

[38] Todd Gitlin, The Whole World Is Watching: Mass Media in the Making and Unmaking of the New Left (Berkeley: University of California Press, 2003), s. 199.

[39] Steven J. Ross, Hollywood Left and Right: How Movie Stars Shaped American Politics (Oxford University Press, 2011), s. 322.

[40] Ibid., s. 338.

[41] Ibid., s. 338-39.

[42] Ibid., s. 352.

[43] Gitlin, The Whole World Is Watching, s. 199.

[44] Peter Biskind, Easy Riders, Raging Bulls: How the Sex-Drugs-and-Rock ‘N’ Roll Generation Saved Hollywood (New York: Simon and Schuster, 1999), s. 74.

[45] Ashley Haygood, The Climb of Controversial Film Content, master’s thesis in Communication at Liberty University, maj 2007, åtkomst 5 oktober 2018, https://digitalcommons.liberty.edu/cgi/viewcontent.cgi?&httpsredir=1&article=1007&context=masters&sei-re.

[46] Victor B. Cline, “How the Mass Media Effects Our Values and Behavior,” Issues in Religion and Psychotherapy, Vol 1, No. 1. (1 oktober 1975), https://scholarsarchive.byu.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1004&context=irp.

[47] Michael Medved, Hollywood vs. America (New York: Harper Perennial, 1993), s. 3.

[48] “The Media Assault on American Values,” Media Research Center, accessed 2 oktober 2018, https://www.mrc.org/special-reports/media-assault-american-values.

[49] Shapiro, “Prologue: How Conservatives Lost the Television War,” Primetime Propaganda.

[50] “The Impact of Media Use and Screen Time on Children, Adolescents, and Families,” American College of Pediatricians, november 2016, https://www.acpeds.org/wordpress/wp-content/uploads/11.9.16-The-Impact-of-Media-Use-and-Screen-Time-on-Children-updated-with-ref-64.pdf.

[51] Congressional Record, Volume 141, Number 146 (19 september 1995), https://www.gpo.gov/fdsys/pkg/CREC-1995-09-19/html/CREC-1995-09-19-pt1-PgS13810.htm.

[52] Shapiro, Primetime Propaganda.

[53] Libby Copeland, “MTV’s Provocative ‘Undressed’: Is It Rotten to the (Soft) Core?,” Los Angeles Times, 12 februari 2001, http://articles.latimes.com/2001/feb/12/entertainment/ca-24264.

[54] Shapiro, “Robbing the Cradle: How Television Liberals Recruit Kids,” Primetime Propaganda.

[55] Erin Kelly, “Speaker Paul Ryan: ‘No Evidence of Collusion’ between Trump Campaign and Russians,” USA Today, 7 juni 2018, https://www.usatoday.com/story/news/politics/2018/06/07/paul-ryan-no-evidence-collusion-between-trump-campaign-russians/681343002/.

[56] Julia Manchester, “Trump: ABC Should Have Fired ‘Fraudster’ Brian Ross,” The Hill, 8 december 2017, http://thehill.com/homenews/administration/364061-trump-abc-should-have-fired-fraudster-brian-ross.

[57] Samantha Schmidt and Kristine Phillips, “The Crying Honduran Girl on the Cover of Time Was Not Separated from Her Mother,” Washington Post, 22 juni 2018, https://www.washingtonpost.com/news/morning-mix/wp/2018/06/22/the-crying-honduran-girl-on-the-cover-of-time-was-not-separated-from-her-mother-father-says/?noredirect=on&utm_term=.bd08dbdaf5bc.

[58] Rich Noyes, “TV vs. Trump in 2018: Lots of Russia, and 91% Negative Coverage (Again!),” NewsBusters, 6 mars 2018, https://www.newsbusters.org/blogs/nb/rich-noyes/2018/03/06/tv-vs-trump-2018-lots-russia-and-91-negative-coverage.

[59] “‘Fake News’ Threat to Media; Editorial Decisions, Outside Actors at Fault,” Monmouth University Polling Institute, 2 april 2018, https://www.monmouth.edu/polling-institute/reports/monmouthpoll_us_040218/.

[60] Art Swift, “Americans’ Trust in Mass Media Sinks to New Low, Politics,” Gallup, 14 september 2016, https://news.gallup.com/poll/195542/americans-trust-mass-media-sinks-new-low.aspx.  

[61] Polina Marinova, “New L.A. Times Owner Tells Readers: ‘Fake News Is the Cancer of Our Times,’” Fortune, 18 juni 2018, http://fortune/2018/06/18/los-angeles-times-owner/