Jenny Nyströms snälla värld
Jenny Nyström; "Tre sjungande tomtenissar" (1925). Akvarell, privat ägo.


Lagom till julskyltningen som så smått började i oktober (!) öppnade Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm en omfattande utställning om ”tomtens mamma” Jenny Nyström (1854-1946). Det finns emellertid mer än tomtar att upptäcka hos den här konstnären.

Att kliva in på Sven-Harrys Jenny-Nyström-utställning efter att ha saxat mellan vattenpölarna på huvudstadens bistra gator en mörk novemberdag är som att nå fram till en oas av snällhet. Det närmaste man kommer en konflikt bland de drygt 100 verken är tre små busungar som står bakom ett plank och väntar på rätt tillfälle att kasta snöbollar på några intet ont anande flickor.

De oskuldsfulla ansiktena, änglarna, tomtarna, husen som är inbäddade i snö – de är alla så bekanta, som gamla barndomsminnen. Att som 70-talist, som samlade på dessa motiv i form av bokmärken och vykort, återvända till Jenny Nyström i vuxen ålder är ett litet äventyr som jag inte var helt beredd på. Jag skulle inte kalla det nostalgi, snarare ett nytt perspektiv.

Nyström-motiven har alltid varit närvarande, men inte sedan barndomen då jag studerade dessa bilder så noga att de började tala till mig, har jag tagit mig tid att verkligen iaktta dem. Bilderna har inte alltid en djupare tematisk innebörd, men de är besjälade i varje detalj.

Jenny Nyström; "Tomten får sin julgröt", akvarell 22x30 cm, privat ägo.

”Jenny Nyström – Illustratör och pionjär” bjuder på lite av varje ur konstnärens långa karriär, från vykort, illustrationer och små akvareller till stora oljemålningar. Tydligt influerad av sekelskiftets strömningar var hon också nyskapande i sin tid. Inte minst utvecklade hon en ny yrkesroll i Sverige som barnboksillustratör. 1875 gav hon tomten ett ansikte när hon illustrerade Viktor Rydbergs "Lille Viggs Äfventyr" och tomtebilderna fick ett sådant genomslag i vår kultur att de nu är själva sinnebilden av en tomte – Jenny Nyström är för julen vad John Bauer är för skogen. 

Visserligen hade hon störst framgångar som illustratör, men hon var även en skicklig oljemålare. I museets största utställningsrum står en gigantisk reproduktion av Jenny Nyströms självporträtt från Paris 1884, digitalt tryckt och uppspänd på en skärm, och på väggarna hänger flera stora akademiska kvinnoporträtt. 

Spontant dras jag till den läsande gumman från 1882, som är mästerligt utförd och har en holländsk tyngd i sig. Men det är de två porträtten av Dagmar som jag sedan fastnar framför en lång stund. Ju längre jag står där, desto mer tycker jag om dem. Framställningen är så ljus och lättsam. Den unga damen på bilden vidrör min själ helt flyktigt; vi utbyter en lycklig blick som överhuvudtaget inte hakar fast i något komplicerat. Kan världen vara så enkel? Ja.

Jenny Nyström; Porträtt av Dagmar Assarsson (1895–1918), sonen Curts fastmö. 1916, olja på duk, 153x95 cm, privat ägo. Foto: Per Myrehed

Kontrasten mellan Dagmar och de mörka vinterlandskapen hade kunnat vara mycket större: tanken på en skir sommarscen med solljus som strilar ned på en vitklädd, obekymrad ung kvinna kontra en isolerad liten stuga inbäddad i mörker och snö hade kunnat vara varandras motsatser. Märkligt nog knyts de ihop av tomtar som rider på elefanter, lekande barn som är som små ofärdiga vuxna i miniatyr, och högtidliga scener med sjungande familjer vid pianot. Det är tonen i dem som är den röda tråden, samma lättsamma ton som i porträtten av Dagmar.

Det är bara fåtalet verk i utställningen sticker ut och känns udda: exempelvis pastellporträttet ”Kardinalen” från 1885 och den orientaliskt inspirerade akvarellen ”Ateljén i Paris” från 1884, båda från konstnärens tid i Paris, men för övrigt känns utställningen väl sammanhållen.

Avstånden mellan nutid, 70-talets bokmärken och sekelskiftets insnöade torp känns både som stora gap och helt obefintliga. Barnen som leker tvätteri vid sjön finns inte idag, och hästsläden vid julottan är ytterst sällsynt. Samtidigt har Jenny Nyström lyckats bosätta sig i min idévärld med något evigt tomtigt, snöigt och snällt, och även Dagmar är nu en del av mitt liv. 

Sven-Harrys har samlat ihop hundratalet verk ur Jenny Nyströms oeuvre på runt 10 000 målningar. Några av bilderna har aldrig tidigare visats. Utställningen pågår fram till 17 februari 2019. 

Reproduktion av Jenny Nyströms självporträtt. Foto: Susanne W Lamm