Januariöverenskommelsen: Sveriges politiska landskap är blottat


Beskedet att borgerliga C och L tycks ha bytt sida, och att man i dag släppte fram en vänsterkoalition bestående av S och Mp i stället för en borgerlig regering kan tyckas svårt att förstå. Likaså att S kompromissar med sin heliga ko ”den svenska modellen” och går med på att bedriva borgerlig liberal marknadspolitik.

Jag vill dock hävda att det hela är konsekvent med det faktiska politiska landskapet i Sverige, och går att förklara, bara man ser bakom de begrepp och termer som används i den offentliga debatten.

Många har säkerligen blivit förvirrade, uppgivna eller arga av nyheten om den aktuella överenskommelsen. Det är förståeligt med tanke på att denna regeringsbildning inte speglar valresultatet där 58% röstade åt höger på den traditionella höger-vänster skalan, samt att alla inblandade partier tycks svika sina väljare på ett eller annat sätt.

De borgerliga partierna sviker sina väljare som förstås röstat för en alliansregering, av vilka många har markerat för en mer restriktiv invandringspolitik. Istället får vi en regering som av allt att döma vill liberalisera invandringspolitiken tillsammans med Mp, och som dessutom behöver söka stöd hos och ge visst inflytande till V.

S sviker sina väljare då de tvingas kompromissa om den svenska modellen och bedriva borgerlig liberal marknadspolitik. Dessutom talade Löfven innan valet om vikten av en restriktiv ansvarsfull invandringspolitik, vilket nu som sagt ser ut att gå åt andra hållet.

V sviker sina väljare då man blir stödparti för en regering som för en politik långt ifrån vad deras väljare anser anständigt.

C och L har uppenbart begått det största sveket då man utgett sig för att vilja få till en alliansregering, och lovat att inte bli ett stödparti åt Löfven. Istället bryter man upp alliansen och släpper fram en vänsterregering med just Löfven. Efter detta vill nog dessa partier undvika ett nyval till varje pris.

Hur detta kan tyckas vara en ansvarsfull kompromiss och acceptabelt i en modern liberal demokrati är inte helt självklart. Men jag argumenterar alltså att detta är helt konsekvent med det politiska landskapet av idag.

Höger och vänster

Den offentliga politiska debatten utgår ifrån grundsatsen att vi har partier till höger och vänster som konkurrerar och kompromissar om makt och inflytande. Med detta höger och vänster menas grovt att man till höger anser att samhället bäst styrs genom att bevara den traditionella sociala ordningen av hierarkier, individuell självständighet, fri marknad och naturlig konkurrens. Till vänster anses att en gemensam statsapparat finansierad genom skattemedel bör ingripa och omforma den sociala ordningen till att bli mer rättvis och jämlik.

I Sverige har dock diskussionen om höger och vänster nästan uteslutande kommit att handla om ekonomiska och marknadspolitiska frågor. Partierna till vänster förespråkar höga skatter och hög grad av statlig makt att omfördela de ekonomiska resurserna medan partierna till höger förespråkar att detta bäst styrs genom valfrihet och de fria marknadskrafterna.

Från detta perspektiv hamnar V, Mp och S till vänster och L, C, KD, SD och M till höger. Detta är den skala vi oftast får ta del av i den offentliga debatten.

Det ekonomiska området är dock inte det enda området som är relevant när vi pratar om ett lands politiska styre. Vi har sett att Kina under de senaste 40 åren gradvis har öppnat upp sin ekonomi och gått mot en mer kapitalistisk ekonomi. Betyder det att Kina nu plötsligt har ett högerstyre? Faktum kvarstår att Kina är en kommunistdiktatur som styrs av partieliten med järnhand, vilket positionerar dem ytterst till vänster på skalan.

Det betyder att utöver den ekonomiska dimensionen, finns även den sociala dimensionen som anger omfattningen av statsapparatens makt över individen.

Till höger på denna skala anser man att individen är en självständig suverän enhet som ska ha rätt att själv bestämma över sina egna behov och intressen. På denna skala befinner sig bland annat den traditionella borgerligheten, klassisk liberalism, konservatism och i extremen anarki, där en relevant statsmakt helt saknas.

Till vänster anser man att individen bör vara underordnad behoven hos kollektivet och regleras av någon form av centralt kontrollorgan, vare sig det är staten, ett enskilt parti, eller en privat global byråkrati. På denna skala befinner sig alla former av socialism och i extremen totalitära ideologier som kommunism, fascism och nazism.

Observera att detta står i kontrast till den något förvirrande nutida föreställningen att kommunism är den ideologiska motpolen till fascism och nazism. Faktum är att dessa nämnda ideologier ligger till vänster och är förgreningar av socialismen. Dessa är alla kollektiva auktoritära ideologier där individen är underordnad statsmakten och kräver kraftfullt förtryck av opposition.

Sverige

I dagsläget i Sverige står i praktiken alla partier bakom den socialistiska grundtanken att det är statens uppgift att fostra och styra folket enligt statsidealen genom offentligt finansierade byråkratiska institutioner. Endast omfattningen av de sociala ingreppen och omfördelningspolitiken skiljer sig mellan partierna.

Vi har sett sentida exempel på detta när de borgerliga partierna ställt sig bakom public service-avgiften och det utökade mediestödet. I strid med grundidéerna bakom traditionell borgerlighet anser man alltså att media och journalistik borde vara oberoende av marknadskrafterna, där efterfrågan styr utbudet, och istället sitta i beroendeställning till statsmakten.

SD har vissa konservativa värderingar där man problematiserar den sociala utvecklingen och positionerar sig till höger om de andra partierna i många frågor, särskilt vad gäller nationalstatens betydelse i den allt mer globaliserade världen. Dock är SD:s idealstat den socialdemokratiska på 30-talet, där Per Albin Hansson öppet proklamerade att visionen var att bryta ner den befintliga ekonomiska och sociala ordningen till fördel för det kollektiva folkhemmet.

Problemet vi nu börjar se är att den offentliga debatten, som utgick ifrån att vi har partier till höger och vänster som konkurrerar om makten, inte håller för en noggrannare analys, då alla partier positionerar sig till vänster på skalan.

Det är nu lättare att förstå den situation som har uppkommit. Det som egentligen har hänt är att två partier med marknadsliberala åsikter (C och L) har ingått en överenskommelse med det ekonomiska vänsterblocket i syfte att blockera konservativt inflytande från höger och cementera den sociala politiken åt vänster i fyra år framåt, i likhet med decemberöverenskommelsen. Att de är villiga att svika sina väljare och sina tidigare allierade, samt undergräva sitt partis trovärdighet och framtid för detta, visar tydligt att denna politiska dimension existerar och är högst relevant i svensk politik.

Man kan argumentera att det politiska landskapet som nu visar sig i praktiken har ett stort vänsterliberalt block som sträcker sig från V genom Mp, S, L till C, eller till och med till M och KD, beroende på hur de väljer att positionera sig framöver.

Detta är konsekvent med det som nu faktiskt har hänt: att 58% av väljarna trodde att de lade sin röst åt höger, men resultatet blev att vänsterblocket tog makten. Skalan med vilken vi bedömde höger och vänster var helt enkelt förskjuten, och centrum låg långt ifrån var vi förväntade oss.

Den bild som gavs i den offentliga debatten genom medier och av politikerna utgick i själva verket inte från den politiska realiteten. En röst på alliansen eller socialdemokraterna var inte en röst för en restriktiv migrationspolitik, trots att detta uttryckligen sades. En röst på centern och liberalerna var inte en röst på alliansen, trots att detta uttryckligen sades.

Detta är förstås väldigt problematiskt av många anledningar, inte minst då det undergräver tilltron till demokratin. Dessutom tvingas vi nu ovetande leva med de faror som kommer av den progressiva socialism som drivs av det vänsterliberala blocket, eftersom vi får bilden att det saknas alternativ.

Historien har visat att det finns stora faror med en progressiv socialistisk statsmakt: storleken på den byråkratiska statsapparaten växer konstant i storlek, inflytande och kostnad. När sedan byråkratin själv får problem måste den utökas för att lösa problemen. Detta tillsammans med den korruption och ineffektivitet som uppstår på grund av att individuellt ansvarstagande motarbetas, blir till en ond spiral som slutar med att systemet brakar ihop under sin egen tyngd.

Utöver detta har vi de människorättskatastrofer som tycks komma till följd av förtrycket av all opposition, samt att människan reduceras till en ersättlig resurs i ett maskineri.

Behövs ett alternativ

Det är inte rimligt att det i Sverige idag verkar saknas ett acceptabelt alternativ till den progressiva socialistiska agendan som nu implementeras, samtidigt som den enda oppositionen utmålas som oacceptabel och odemokratisk av de statliga och privata, statsstödda mediakanalerna. Det är snarare detta som är odemokratiskt, och det visar på den makt som innehas av de som nu styr.

Bildandet av ett konservativt block är väldigt viktigt, då dessa idéer och åsikter i stor omfattning finns representerade hos folket, och således borde representeras med makt och inflytande i riksdagen. Efter att partierna har positionerat sig i relation till det nya politiska landskapet, med ett vänsterliberalt och ett konservativt block, borde vi ha gått till nyval, där folket hade fått säga sitt under ärliga förutsättningar. Detta vore demokrati. Överenskommelsen som ligger till grund för den regering vi fått saknar demokratisk legitimitet, då folket inte har tagit ställning till den.

Samtidigt måste vi också var och en förstå det som tycks vara den grundläggande missuppfattningen i det politiska samtalet, nämligen att vänstern och socialisterna av idag inte nödvändigtvis strävar efter att avskaffa privat ägande och införa planekonomi i likhet med 1900-talets kommunism. Snarare har de senaste åren talat för att man jobbar för att underkasta individen och nationalstaten en global auktoritär byråkrati, vars agenda inkluderar kapitalistisk marknadspolitik, urholkad arbetsrätt, avskaffande av välfärden och lönedumpning genom att tillåta global fri rörelse.

Detta bör inte misstas för högerpolitik. Detta är auktoritär vänsterpolitik med inslag av liberal marknadspolitik.

Det måste medges att det är bra spelat av Löfven som lyckats med denna överenskommelse. Men huruvida man är skicklig på manipulation och maktspel är inte måttstocken för att bedöma en bra ledare. En ledare bedöms utifrån förmågan att osjälviskt göra det rätta i svåra tider samt vad man i slutändan lyckats leverera för praktiskt värde till alla inblandade.

Om vad Löfven avser leverera till sitt folk är denna progressiva socialistiska agenda, trots utebliven efterfrågan, lär historiens dom bli hård över honom.