Under min barndoms vintrar kom det alltid mycket snö. Det är i alla fall så jag minns det. Morfar var som alltid min lekkamrat. Naturligtvis hjälpte jag honom med skottningen också, när jag inte höll till i min snögrotta, förstås.
När morfar skottade gångarna i trädgården blev snövallarna högre än jag. Ibland gjorde han snögrottor åt mig också. Eftersom det fanns så mycket snö att bygga av, fick han själv också plats där. Sedan lekte vi att vi bodde där i den fina grottan, vi två. Jag hoppades dock att något djur skulle flytta in där också. En hare kanske, eller en räv. Morfar berättade för mig att rävar luktar alldeles fruktansvärt, men det brydde jag mig inte om. Det enda jag fantiserade om var hur det skulle kännas när räven lade sin förtjusande röda lurviga svans omkring mig i en gosig kram.
När föret fanns var också cykeltiden över. Då gav vi oss, morfar och jag, i väg på sparken. I början var jag för liten för att sparka själv så jag fick sitta på sitsen. Jag bodde på toppen av en lång backe. Nedför den for vi. Morfar behövde knappt ens skjuta på. Så roligt det var! Men också lite otäckt, så där som skräckblandad förtjusning kan kännas.