I gröna huset randas morgonen

Lilla I om livet

På morgonen väcks jag av Päron. Vi sätter oss och myser och halvsover en stund tillsammans, tills det är dags att ta itu med dagens sysslor. Foto: Ida Fältander


Morgnarna är alltid något jag ser fram emot. Att få vakna till tystnaden av att bo på landet. Till lugnet och harmonin. Jag ligger och filosoferar en stund. Så börjar katten krafsa på dörren. Dagen ska snart börja.

Min man har redan stigit upp. Han cyklar alltid till jobbet tidigt. Om vardagarna får jag därför rå mig själv i huset. Det tycker jag om. Att få arbeta hemifrån ser jag som ett riktigt privilegium, för vi är fortfarande tämligen nyinflyttade och jag vill tillbringa så mycket tid som möjligt i vårt nya hem.

Dagen börjar när jag hör katten Päron jama och krafsa på sovrumsdörren. Han ger sig inte tillkänna förrän klockan åtta varje morgon. Jag vill därför tro att han, liksom jag, uppskattar sovmorgnar. Men när han väl gör sig tillkänna är han desto mer entusiastisk. Han har sovit själv i soffan i vardagsrummet hela natten och vill nu in och säga god morgon. Vi provade en gång att låta honom sova med oss i sängen, men han var inte redo för det.

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare
Vill du också läsa politiskt oberoende (på riktigt) ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter?
Tidsbegränsat introduktionserbjudande, endast 1 krona första månaden utan att binda dig! Bara 199 kronor i månaden därefter. Säg upp när du vill!