Huawei reagerar på bannlysning från Sveriges 5G-nät
Foto: Wang Zhao/AFP via Getty Images


Det har nu gått några dagar sedan Post- och telestyrelsen meddelade att Huawei av säkerhetsskäl inte tillåts delta i utbyggnaden av Sveriges 5G-nät. Beslutet togs efter uppmaningar från såväl Säkerhetspolisen som Försvarsmakten.

Egentligen var vare sig beslutet eller de efterföljande kinesiska hoten särskilt oväntade. Som jag bland annat skrev i gårdagens upplaga av InBeijing nyhetsbrev, så har alla stora ekonomier i Europa bannlyst Huawei från sina 5G-nät förutom Tyskland, varifrån det dock kommer starka signaler om att ett förbud är på väg även där.

Det är helt enkelt inte rimligt för en västerländsk demokrati att upplåta något så pass viktigt som 5G-nätet till ett företag med nära band till staten och militären i världens största diktatur.

Icke desto mindre har diktaturen i fråga utfärdat en rad varningar och förtäckta hot, varefter man uppmanat svenska myndigheter att tänka om i frågan. Inte heller detta var särskilt överraskande, då liknande hot utfärdats till ett flertal andra länder som förbjudit Huaweis 5G-utrustning.

Det har därför känts poänglöst att upprepa såväl beslutet som dessa hot här på InBeijing, särskilt som jag främst är ute efter att skriva nyheter om Kina från ett internationellt perspektiv, eller händelser relaterade till Sverige som ännu inte skildrats i våra medier.

Samtidigt känns det märkligt att inte skriva någonting alls om saken. Så jag tänkte här fokusera på hur själva företaget Huawei har reagerat på beslutet. Särskilt intressant är hur företagets Nordenchef försöker ge intrycket av att Sverige plötsligt och huvudlöst sätter hela sin tillväxt på spel – då det i själva verket handlar om ett fullt logiskt beslut som alla världens större demokratier redan fattat.

Redan i mitten av förra veckan citerade Global Times – som ges ut av partitidningen Folkets dagblad – Huawei säga sig vara “chockade och besvikna” över beslutet, som man menar är baserat på spekulationer snarare än fakta. Det inträffade beskrivs som orättvist och Huawei säger sig “inte kunna acceptera” förbudet.

Man hoppas att Sverige kommer “omvärdera” beslutet, och får i artikeln stöd av utrikesministeriets talesman Zhao Lijian, som menar att svenska myndigheter använt nationell säkerhet som “en ursäkt” för att baktala och förtrycka kinesiska företag.

Särskilt stor verkar besvikelsen vara eftersom energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman i våras sade att han inte såg något särskilt problem med utrustning från Huawei, vilket jag då det begav sig även skrev närmare om på InBeijing.

Jag behöver knappast upprepa mer av den sedvanliga bemästrande retoriken som kommer från Kinas utrikesministerium i frågan. Zhao Lijian uppmanar dock Sverige att “korrigera sitt misstag” för att “undvika negativa följder” för det ekonomiska utbytet mellan Kina och Sverige, samt för svenska företags verksamhet i Kina.

Men om vi ändå stannar upp en stund vid dessa uttalanden så ter de sig märkliga med tanke på Kinas ofta upprepade löften om att man aldrig någonsin lägger sig i eller försöker påverka andra länders så kallade interna angelägenheter. Det är också märkligt att hoten utfärdas över Huawei, med tanke på att kinesiska myndigheter vid flera tillfällen bedyrat att företaget inte har någon koppling till staten.

Nåväl. Nu till hur Huawei i Sverige har reagerat. För trogna läsare av InBeijing – eller för de som följt frågan om Huawei på nära håll via andra källor – är Kenneth Fredriksen säkert ett bekant namn. Han är ordförande för företagets verksamhet i Norden och Baltikum.

I mitten av förra veckan uttryckte sig Fredriksen oförstående i en artikel med rubriken “Så slår 5g-förbudet mot Huaweis satsning i Sverige – ‘skapar osäkerhet’” i Computer Sweden.

En intervjuad Fredriksen utger sig för att vara överraskad: “De signaler vi fått var att man inte skulle peka ut ett enskilt land eller enskilt företag. Det har heller inte varit tekniken de har synpunkter på, utan på saker som är utanför vår kontroll”, säger han med ovanstående politiska aspekter i åtanke.

Men fullt så överraskad var nog inte Fredriksen ändå. Huawei hade nämligen redan på förhand beställt en rapport från Oxford Economics om de potentiella ekonomiska kostnaderna för Sverige och andra europeiska nationer att stänga ute Huawei från sitt 5G-nät.

Med rapporten Huawei själva beställt som grund, menar Fredriksen sedan i en debattartikel i Dagens industri att bannlysningen av Huawei leder till långsammare teknisk tillväxt och innovation, lägre inkomst för svenska hushåll samt en långsammare ekonomisk återhämtning från coronakrisen.

En sorts skrämselpropaganda alltså, som fortsätter enligt följande:

"Men redan i dag har 5G-utbyggnaden tappat fart på grund av den pågående covid-pandemin. Och 5G kan utgöra en viktig faktor för att åter få ekonomin i balans efter en recession. Idag domineras marknaden för infrastruktur på telekom-sidan av tre aktörer: Ericsson, Huawei och Nokia. Dessa bolag var i huvudsak ansvariga för utbyggnaden av 4G-näten genom installationen av mobila basstationer.

Att då utesluta en av de ledande leverantörerna i samband med utbyggnaden av 5G-nätet får konsekvenser såväl tids- som kostnadsmässigt. Huawei har i dag 35 procent av världsmarknaden inom mobil infrastruktur. Ericsson har 31 procent och Nokia 24 procent. ZTE, Samsung och ytterligare några aktörer har de övriga 9 procent. Det säger sig självt att Huawei besitter ett enormt kunnande samt tillgång till utrustning som i dag är absolut nödvändig för att mobilnäten ska fungera och som övriga leverantörer sannolikt kommer att ha stora svårigheter att ersätta på kort sikt."

Det är ungefär som att Sverige kommer halka efter resten av världen – på grund av ett beslut som även fattats i den stora majoriteten av EU samt USA, Storbritannien, Australien, Japan med fler av världens största ekonomier.

Med argument som “det är djupt olyckligt och medför att Sverige halkar efter i den tekniska utvecklingen med en omfattande kostnad som följd”, försöker Fredriksen måla ut det svenska beslutet som äventyrligt och emot strömmen, trots att det riktigt äventyrliga utan tvekan vore att ge kontroll över 5G-nätet till Huawei.

Vad säger Huaweis rapport om de ekonomiska kostnaderna då? Jo, att utesluta Huawei från 5G-nätet riskerar kosta Sverige mellan 3,3 och 35 miljarder kronor. Det är en väldigt generös marginal, baserad på olika scenarior kring vad 5G – som ju är en relativt ny teknologi – kommer innebära för den framtida samhällsutvecklingen.

Det låter ändå fruktansvärt billigt. Finns det någonting bättre som en demokratiskt stat skulle kunna spendera en handfull miljarder kronor på, än att garantera att något så vitalt som nationens 5G-nät inte kan kontrolleras av världens största diktatur? (Särskilt som man istället kan anställa ett svenskt företag för att utföra precis samma arbete.)

För att sätta denna summa i perspektiv tog jag en snabb titt på den svenska statsbudgeten. Varje år betalar vi exempelvis 37 miljarder i medlemsavgift till EU.

I värsta fall kan det alltså kosta oss en knapp årlig EU-avgift att göra 5G-nätet fritt från aktörer som enligt lag måste samarbeta och dela med sig av information till regimen i Peking. I det bästa och mer sannolika fallet kommer detta kosta oss en tiondels årlig EU-avgift.

I texten i Dagens industri beklagar sig Kenneth Fredriksen på nytt över att det handlar om ett “politiskt beslut”, och inte om ett förbud som grundar sig i en bedömning av kvaliteten på Huaweis produkter. Jaha, och vad är det för fel med det då? Snarare vore det väl extremt märkligt om en stat inte alls vägde in politiska risker i bestämmandet av vilken aktör som ska bygga infrastruktur avancerad nog att styra otaliga samhällsfunktioner av yttersta vikt.

Då Fredriksen konstant framhåller Huawei som ett företag vilket inte tar ställning i politiska frågor, kan det vara värt att erinra sig hur företagets chefer i Norden uppträdde då de nyligen intervjuades med dolda kameror av SVT.

Som jag skrev på InBeijing i slutet av fjolåret, så talade cheferna då om “tredje händer” bakom protesterna i Hongkong och massakern vid Himmelska fridens torg 1989, samt anklagade de etniska minoriteter i Xinjiang som låses in i miljontal för att vägra ta medicin.

Låt dessa tragiska intervjuer tjäna som ytterligare en påminnelse om att Huawei – oavsett vart företaget opererar – är en del av det kinesiska ekosystem där alla stora företag måste rätta in sig i kommunistpartiets led för att kunna fortsätta verka och växa.

Som avslutning vill jag ytterligare understryka ett par punker som inte verkar ha nämnts tydligt nog i den svenska debatten efter bannlysningen av Huawei:

* Som jag nämnde i inledningen så har snart sagt varje land som förbjudit Huawei utsatts för hot om ekonomiska repressalier från Kina. Dock verkar det inte finnas något exempel på att dessa har materialiserats, i alla fall inte i någon betydande omfattning. Det handlar helt enkelt om tomma hot; en av det kinesiska utrikesministeriets specialiteter.

Visst stämmer det att flera länder har utsatts för ekonomiska hämndaktioner från Kina av olika slag. Men det har skett i samband med exempelvis handelskrig (USA), internationella uppmaningar till utredningar kring covid-19 (Australien) eller Nobelpristagare (Norge). Inget tydligt exempel på ekonomiska sanktioner på grund av Huawei finns dokumenterat. Något som ju förresten hade varit knepigt för Kina, eftersom man då skulle tvingas införa sanktioner mot alla världens största demokratiska länder.

* Ponera att Sveriges bannlysning av Huawei ändå skulle leda till att Ericsson förlorar ett antal kontrakt i Kina. Det vägs då i så fall upp av alla nya affärsmöjligheter som de utbredda förbuden mot Huawei i en växande skara av världens viktiga 5G-marknader innebär för Ericsson. Det svenska företaget skulle aldrig bli en ledande aktör vad gäller 5G i Kina i vilket fall. Nu får man istället större marknadsandelar i flera stora västerländska marknader som ratar Huawei.

Det vore här orealistiskt – och dessutom otroligt girigt – av Sverige att på egen hand vägra förbjuda Huawei med hänvisning till Ericssons intressen i Kina, samtidigt som företaget får allt större plats på andra marknader där Huawei stängs ute. Vidare är det osannolikt att Ericssons forskning och utveckling i Kina kommer drabbas i någon större utsträckning, då denna är viktig även för kineserna.

* Ett vanligt argument Kenneth Fredriksen använder sig av – och som flera svenska medier och analytiker återger – är att förbuden mot Huawei grundar sig i dragkampen mellan Kina och USA. Att det är på grund av amerikanska påtryckningar och intressen som allt fler i synnerhet europeiska länder stänger ute Huawei från sina 5G-nät.

Detta är långt ifrån hela sanningen. Den första västerländska nationen att förbjuda Huawei var nämligen Australien, och det skedde helt utan påverkan från USA. Tvärtom var det australiensiska myndigheter som först genom egna efterforskningar kom fram till det hot som Huawei utgjorde, och sedan i hemlighet delade med sig av uppgifterna till USA, Storbritannien och andra länder inom underrättelsealliansen Five Eyes.

Om hela denna process går bland annat att läsa i artikeln “How Australia led the US in its global war against Huawei” i Sydney Morning Herald. Att Huawei är något slags offer i det politiska spelet mellan USA och Kina är alltså felaktigt. Det var Australien som först upptäckte de säkerhetshot Huawei utgör, och sedan på egen hand införde förbud samt i enlighet med samarbetet inom Five Eyes delgav USA information om företagets utrustning.

* Även om jag själv är av åsikten att debattsidor bör blanda högt med lågt, så är det knappast en tillfällighet att det är just Dagens industri som ger utrymme för Kenneth Fredriksens argument. Det är nämligen den enda större tidningen i hela Sverige som vill att Huawei bör tillåtas i svenska 5G-nätet, en åsikt som bland annat i somras framfördes i ledarartikeln "Industrin hämmas om Kina utestängs".

Denna text publicerades först på nyhetsbloggen InBeijing. Den återges här med författaren Jojje Olssons tillstånd. Åsikterna som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Jojje Olsson är journalist och författare bosatt i Taipei sedan 2016. Han levde tidigare i Peking i åtta år, men är nu svartlistad från Kina på grund av sitt arbete. Jojje har skrivit för över 100 svenska tidningar och jobbar nu på sin sjätte bok om Kina. Han har sedan 2010 drivit bloggen InBeijing, som är Sveriges största nyhetssida om Kina. Här finns också InBeijings nyhetsbrev.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.