Wilhelmina von Hallwyls livsverk fyller 80 år. Hallwylska museet i Stockholm firar med en jubileumsutställning som ska handla om hennes gärning mer än om hennes personliga liv. Samtidigt går de båda aspekterna inte att separera.
"En rik kvinnas nyck" trodde kanske några när museet öppnade 1938, men 80 år senare står det kvar. Hallwylska palatset, osynligt från gatan trots sin centrala Stockholmsadress, blir också alltmer fantastiskt ju längre tiden går.
De omsorger och den noggrannhet som Wilhelmina von Hallwyl lade ner på att låta dokumentera sin enorma samling kan te sig rent rörande idag. Den stora katalogen rymmer 22 000 inventarieposter, som var och en kan rymma flera föremål, i 78 inbundna halvfranska band.
– Det roliga är att hon bevarade även de enkla sakerna, vardagssakerna, de var en stor del av poängen. Husgeråd, kökssaker, "minnen av personliga upplevelser" finns det en kategori som heter, säger intendenten Samuel Norrby.
Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl övervakar katalogiserandet av samlingarna. Foto: Hallwylska museet
Målning av Cranach
Grevinnan von Hallwyl samlade mycket av allt. Tycho Brahes astronomiska ur, Lucas Cranachs 1500-talsmålning "Venus" men också saker som blomsterdekorationen från den egna guldbröllopstårtan.
Vid sidan av antikviteter och kinesiska bronser dokumenterade hon även etnologiskt själva verksamheten i huset, inklusive verktygen som användes vid katalogiserandet. Samuel Norrby visar en trasig kopp där "katalogfolket" som grevinnan kallade sina assistenter, förvarade småsaker. Även gipset som 1915 satt på hennes arm efter en bilolycka finns bevarat och visas nu i en monter.
– När de var på väg från Gripsholm i sin Mercedes "stjälpte bilen" som grevinnan skriver. Historien kring det här berättas också i katalogen.
Samtida trend
Även om Wilhelmina von Hallwyl var ensam om att dokumentera det vardagliga var själva samlandet trendigt bland dåtidens europeiska aristokrati och industrimagnater. För egen del började hon på allvar på 1880-talet då hon som ensambarn fick ett gigantiskt arv efter sin far, ägaren till träföretaget Ljusne-Voxna AB.
Som nygift ägnade Wilhelmina von Hallwyl tre tråkiga vintrar åt att brodera sittgruppens dynor som hon senare i livet avfärdade som helt smaklösa. Till vänster syns hennes brudklänning med ofattbart smalt midjemått. Foto: Erik Lernestål
Jubileumsutställningen "För all framtid" inleds med ett lätt surrealistiskt rum för att visa vad Wilhelmina von Hallwyl bröt sig ut ifrån; en brudklänning med det ofattbart smala midjemåttet 42 centimeter men också en minst lika trång syn på vad en aristokratisk kvinna förväntades ägna sig åt. På slottet i Sörmland, där hon bodde som nygift, ägnade hon tre vintrar åt att brodera dynorna till den nu utställda möbelgrupp vars "smaklöshet" hon sedan skämdes över.
Taggig spets
Hennes estetiska och personliga utveckling blir synlig på en bild tagen 40 år senare i det nybyggda Hallwylska palatet. Ungdomens rosa balklänning är utbytt mot en dramatisk svart renässansklänning i tung sammet och med stortaggig vit spetskrage runt halsen.
Hon skulle ha ett slags temafest och lät sy upp den här klänningen, berättar Samuel Norrby.
Vanliga baler och middagar var inget för Wilhelmina von Hallwyl.
Hon var betydligt mer road av att diskutera sina samlingar än av att delta i det ytliga societetslivet.
Utställningen "För all framtid" visas till och med 9 september.
Konstnären Julius Kronberg porträtterade grevinnan von Hallwyl. Foto: Jenny Bergsten
(Erika Josefsson/TT)
Fakta om Wilhelmina von Hallwyl:
Levde 1844 till 1930. Lät tillsammans med sin man Walther von Hallwyl bygga det Hallwylska palatset, i dag Hallwylska museet, på Hamngatan 4 i centrala Stockholm. De var ett av Sveriges mest förmögna par. Pengarna kom framför allt från träföretaget Ljusne-Voxna AB.
Vid sekelskiftet 1900 var huset ett privathem med representationsvåning och kontor på 40 rum och kök. Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl var en hängiven samlare och kulturmecenat som bland annat stödde Nordiska museet, Skansen och Svenska baletten i Paris, som grundades av hennes barnbarn.
De flesta av sina inköp gjorde hon från europeiska antikvitetshandlare och från Bukowskis. Det dyraste inköpet var en målning för 60 000 kronor som troddes kunna vara en okänd Rembrandt. Grevinnan tyckte det var värt att chansa, men på 1970-talet, 40 år efter hennes död, kunde konstexperter slå fast att den inte är målad av den holländske mästaren.
1920 skrev makarna von Hallwyl i ett gemensamt gåvobrev att deras hem med inventarier skulle tillfalla svenska staten och att det skulle bli museum.
