Feber och akuta sjukdomars roll i ett starkt immunförsvar
Att undertrycka kroppens immunrespons är att motarbeta bästa verktyget för sjukdomsbekämpning
Undertryckande av feber kan skada ett utvecklande immunförsvar och är bara meningsfullt när febern är livshotande, menar den amerikanske läkaren Thomas Cowan.


Följande utdrag är från läkaren Thomas Cowans bok "Vaccines, Autoimmunity, and the Changing Nature of Childhood Illness," och publiceras här med tillstånd från förlaget.

I november 1890 amputerade den 28-årig kirurgen William Coley underarmen på en ung kvinna vid namn Bessie Dashiell. Dashiell, som var en nära vän till John D. Rockefeller Jr., hade drabbats av en elakartad bentumör i handen.

Coley hade vid den här tiden nyligen fått anställning på New York Citys Memory Hospital för att arbeta under ledning av läkaren James Ewing, en ansedd sarkomspecialist. Memory Hospital ansågs vara det främsta sarkombehandlingscentret i världen, men trots detta försvann inte Dashiells cancer utan spreds i hela kroppen och dödade till slut den unga kvinnan inom loppet av några veckor.

Skakad av Dashiells död, och av att Memory Hospital alltför ofta misslyckades med att behandla sarkom, trots sina (för den tiden) avancerade kirurgiska tekniker, började Coley analysera sjukhusets register. Han ville bättre förstå vad man lyckats och misslyckats med över en längre tid, och förstå de bakomliggande faktorerna. Svaren han fick var dystra. Faktum var att mycket få av Memory Hospitals sarkompatienter någonsin tillfrisknat.

Det var detta förkrossande misslyckande som ledde till att ett märkligt fall med en tysk invandrare och hamnarbetare kom att sticka ut. Anteckningarna visade att mannen togs in på Memory Hospital 1883 på grund av en elakartad tumör i halsen. Han friskskrevs dock senare utan att ha genomgått något kirurgiskt ingrepp, och inte heller fanns det några som helst tecken på tumör i halsen kvar. Fascinerad sökte Coley upp mannen och fann honom levande och vid god hälsa och frågade ut honom om vad som skett. Coley fick veta att medan mannen var på sjukhuset och väntade på operation, så hade han fått en starkt smittsam form av rosfeber (erysipelas), en allvarlig och smärtsam streptokockinfektion i huden.

Rosfeber åtföljs vanligtvis av intensiv smärta, rodnad och hög feber. Vid tiden innan  man började använda antibiotika var det inte ovanligt att se febertemperaturer så höga som 40.5 grader i veckor hos en patient som led av rosfeber. Inte heller var det ovanligt att patienter dog av rosfeber. Den här patienten återhämtade sig dock och hans sarkom försvann. Det kirurgiska ingreppet avbröts och mannen friskrevs.

Feberns historia och immunförsvarets roll 

Fall som detta tillskrivs vanligtvis "spontan tillbakagång av okänt skäl". Coley började dock undersöka feberns historia och immunförsvarets roll vid behandling av cancer och andra sjukdomar. I den vetenskapliga litteraturen upptäckte han att de flesta så kallade spontana tillbakagångar inträffade hos patienter som hade haft en samtidig akut febersjukdom. Han upptäckte också en rad läkare som använde feberterapi i sina behandlingar av patienter, och fick även reda på att europeiska läkare injicerade cancerpatienter med bakterietoxiner för att inducera feber. År 1891 började Coley själv utföra experiment.

I början injicerade han helt enkelt patienter med streptococcus pyogenes, en streptokockart som orsakar rosfeber. Bland de patienter som drabbades av rosfeber som ett resultat av exponeringen så dog cirka 20 till 40 procent av infektionen. I ungefär 20 till 40 procent av fallen skedde ingen märkbar påverkan på sarkomet, och i ungefär 40 procent av fallen skedde en tillbakagång. Dessa resultat är märkvärdiga och betydande av två skäl: För det första så resulterade en icke-kirurgisk behandling, för första gången i modern medicinsk historia, i en varaktig tillbakagång för ett betydande antal patienter med en annars obotlig cancerform. Och för det andra, oavsett hur framgångsrik en terapi är, så är en dödlighet på 20 till 40 procent ett för högt pris att betala. Coley gav dock inte upp utan började söka efter en bättre metod.

Efter flera års experimenterande lyckades han isolera endotoxinet från s. pyogenes – en del av cellväggens yttre membran i gramnegativa bakterier som framkallar en stark immunrespons, inklusive feber – och blandade det med endotoxinet från serratia marcescens (en vanlig bakterie som kan orsaka en rad allvarliga opportunistiska infektioner).

Vart och ett av dessa endotoxiner kan framkalla betydande feber på egen hand, men eftersom Coley bara använde den del av bakterierna som framkallar immunresponsen, antog han att risken för livshotande infektioner skulle vara betydligt mindre jämfört med att injicera patienterna med levande bakterier. Coley injicerade sina patienter med den här mixturen – känd som Coleys toxiner – i ökande doser, beroende på deras tolerans, och provocerade fram feber på upp till 40.5 grader på daglig basis i en månad. Häpnadsväckande nog så lönade sig Coleys experiment. Dödstalen sjönk och fördelarna med feberbehandlingen kvarstod.

Coley behandlade nästan tusen patienter, mestadels de med inoperabla sarkom, och hans toxiner – så småningom fanns tretton olika recept – gjordes tillgängliga för läkare i hela Europa och Nordamerika av läkemedelsföretaget Parke Davis and Company. En studie från 1945 beräknade en 60-procentig botandegrad bland mer än 300 fall av inoperabel cancer. Detta är häpnadsväckande och överträffar faktiskt allt som modern onkologi har att erbjuda för cancerpatienter i fjärde stadiet.

I decennier användes Coleys toxiner över hela USA och Europa för behandling av en mängd olika cancerformer, men aldrig utan kontroverser. Dels för att Coley aldrig riktigt kunde förklara hur hans tillredningar fungerade, och dels för att resultaten var oförutsägbara. Redan 1894 fick Coleys toxiner hård kritik i tidskriften Journal of the American Medical Association, som skrev, "Det är inte längre någon tvekan om det kompletta misslyckandet med toxininjektioner som botemedel mot sarkom och elakartad cancertillväxt”. Och James Ewing, som var fanatiskt besatt av strålningsbehandling, förbjöd Coley att använda sin behandling på Memorial Hospital.

Coleys toxiner förbjöds fullständigt 1962 då Food and Drug Administration (USA:s livsmedels- och läkemedels myndighet) vägrade att erkänna dem som beprövade läkemedel. Efterkrigsåren var naturligtvis också en entusiastisk tid då strålning och kemoterapi gjort sina intåg, och den genetiska revolutionen låg i sin linda – en tid då behandling av en sjuk patient med något så enkelt som feberinduktion började tyckas egendomligt och medeltida jämfört med att ta sig an patienten med den senaste supertekniken. I den medicinska världen fanns nu dessutom acetylsalicylsyra (magnecyl) och paracetamol (alvedon) för att undertrycka feber, och antibiotika hade rutinmässigt börjat användas. Tanken på människan som en självkorrigerande organism, med feber som första reaktion och huvudsakligt verktyg, hade inte längre någon plats i den moderna läkarens värld.

Att förstå sjukdomars natur 

Vad har då allt detta att göra med barnsjukdomars och vacciners växlande natur? På det hela taget har det att göra med hur vi ser på hälsa och sjukdomar.

Vi (moderna läkare) har glömt (eller aldrig lärt oss) att en akut sjukdom – sjukdomar som vanligtvis är självbegränsande och vanligtvis åtföljs av feber, utslag och var – är det främsta sättet för kroppen att göra sig av med oönskade gifter eller andra ämnen. Till exempel om du får en flisa i fingret och inte tar bort den så kan kroppen producera var för att driva ut den. Varet i sig är behandlingen för flisan, inte en sjukdom som ska behandlas. Flisan är tekniskt sett sjukdomen. Om du ser på varet som sjukdomen för att det är en infektion, så kanske du tar antibiotika, men flisan finns kvar. Denna felbehandling av akut sjukdom är en grundläggande mekanism bakom kronisk sjukdom. För att en sjukdom ska bli kronisk måste det finnas en retning, ofta en toxisk exponering, och sedan ett undertryckande av kroppens försök till avgiftning.

Att i dessa dagar prata om "skadlig påverkan" låter naivt, till och med barnsligt. Vi är mycket mer intresserade av genetik. Vi försöker alltmer aggressivt karakterisera specifika mutationer som förekommer i cellerna i en specifik tumör. Vi spenderar miljarder dollar per år på att undersöka DNA-sekvenser i dessa defekta celler. Vi har gjort detta arbete i cirka fem decennier, och ändå har det bara blivit en minimal förbättring av prognosen för cancerpatienter.

I de över 30 år som jag arbetat som familjeläkare har alltid min första tanke, när helst jag såg ett sjukt barn, varit hur jag kan hjälpa barnet igenom sjukdomen utan att undertrycka hennes symptom. I tolv år arbetade jag också deltid som läkare på akutmottagningar i New York och New Hampshire, och en konstant källa till frustration var att man nästan inte hade någon kontroll över hur patienter som kom in  på akuten behandlades, särskilt vad gällde deras symptom. Barn med en temperatur på över 37,5 grader fick omedelbart paracetamol för att "få ner febern", ibland till och med i väntrummet innan jag ens fick chansen att träffa dem. När väl febern dämpats gjordes en utvärdering på barnet för att se om det hade tecken på en bakteriell infektion. Om barnet till exempel hade lunginflammation, bihåleinflammation eller öroninfektion så gavs antibiotika för att "rensa upp" infektionen. Dessa åtgärder sker ständigt, utan en tanke på vilken roll infektioner, feber och akuta sjukdomar har för mognaden av ett barns immunförsvar.

Ignorera inte vikten av feber vid immunförsvarets utveckling! 

Att förstå akuta sjukdomars roll i allmänhet, och feber i synnerhet, i förebyggande syfte och för sjukdomsbehandling, skulle spela en större roll för att förbättra våra barns hälsa än kanske några andra åtgärder och medicinska genombrott. Varje medicinskt synsätt som ignorerar feber och akutsjukdomars betydelse i utvecklingen av immunförsvaret – vilket det medicinska etablissemanget för närvarande gör – kommer också att bli fundamentalt vilseledda vad gäller behandlingsmetoder, vilket det nu dominerande medicinska etablissemanget är. Detta är särskilt allvarligt i relation till vacciner, där vi har att göra med utvecklingen av mycket små barns immunförsvar.

Thomas Cowan är läkare och har studerat och skrivit om många ämnen inom medicin, inklusive näringslära, homeopati, antroposofisk medicin och örtmedicin. Han har varit vice ordförande i Physicians’ Association for Anthroposophic Medicine och är en av grundarna av Weston A. Price Foundation. Han är författare till ett antal böcker inklusive“Human Heart, Cosmic Heart” (Chelsea Green, 2016) och “Vaccines, Autoimmunity, and the Changing Nature of Childhood Illness” (Chelsea Green, 2018). Artikeln publicerades ursprungligen på KellyBroganMD.com

Hjälp oss att driva tidningen vidare! 

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.