Debatt: ”Behöver vi verkligen dö?” – Ja, det behöver vi faktiskt!
Privat forskning om odödlighet
Clementina Espinoza, 91, och Agustin Espinoza, 100, i Costa Rica bor i en av världens fem blå zoner, där livslängden är högre hos ett antal personer än vanligt. Foto: Ezequiel Becerra/AFP via Getty Images


I krönikan i UNT den 19 april, ställer Mari Strömme frågan ”Behöver vi verkligen dö?” Frågan ställs eftersom det pågår ”mängder av initiativ” för att föryngra människokroppen och förhindra ålderssjukdomar, ja till och med forskning som ska reversera åldrande, det vill säga göra individen yngre igen, skriver hon. Skeptisk till detta är samhällsdebattören Lena Hjelte.


Denna forskning om odödlighet finansieras och drivs av bland annat personer som Amazongrundaren Jeff Bezos, it-miljardären Yuri Milner, Paypalgrundaren Peter Thiel eller Ikeas bolag Biosplice. Uppenbarligen är kapital inte någon begränsning.

Forskning som denna, det vill säga inte den som syftar till att minska åldersrelaterade sjukdomar utan den som handlar om att skapa odödlighet, ger upphov till frågor. Ska alla människor på jorden få evigt liv eller ska det bara gälla för en elit? Vem ska bestämma? Ska man själv bestämma vilken fysisk ålder man vill befinna sig i och ska den vara statisk? Hur ska den kraftigt ökande folkmängden, som skulle bli följden av att människor inte dör, försörjas? Hur ska jordens begränsade resurser räcka och hur ska man hindra jorden från en kollaps?

Redan i dag är överbefolkningen på jorden ett problem från miljö och klimatsynpunkt varför en stor del av befolkningen måste flytta på sig om ”alla” ska få bli odödliga. Men det kan ske genom att man startar kolonier på rymdskepp, enligt Jeff Bezos, eller koloniserar Mars och andra planeter, enligt Elon Musk, Teslamiljardären och världens rikaste man. Men om odödlighet å andra sidan endast ska gälla för vissa grupper, då kan vi se en framtid som i science fiction-romanen ”Du sköna nya värld” av författaren Aldous Huxley från 1932.

Ska alla människor på jorden få evigt liv eller ska det bara gälla för en elit?

Vad är drömmen om odödlighet annat än ett uttryck för hybris hos personer som tjänat omåttligt med pengar på kort tid och som betraktas som övermänniskor både av sig själva och omvärlden?

När inkomstklyftorna ökar och skillnaden i levnadsstandard blir för stor, då ökar risken för konflikter och folkvandringar tar fart. Det verkar finnas obegränsat med kapital tillgängligt för ett fåtal personers önskedrömmar, och dessa drömmar verkar bli norm för samhällsutvecklingen. Ska det behöva vara så?

När det behövs både mänskliga och monetära resurser för att skydda jorden mot den rovdrift som pågår och forskning för att försöka förstå hur allt levande ska kunna samverka, då används enormt kapital för att finansiera privata lekstugor för en ofantligt rik elit, ivrigt understödd av personer som vill se sig som progressiva. Men har man inte lyckats lösa de problem som råder på vår jord – mellan människor och mellan människan å ena sidan och naturen å den andra – hur ska man då kunna lösa dem i en rymdkoloni eller på en annan planet?

Men varför ska denna förhållandevis lilla ekonomiska elit få tolkningsföreträde när det gäller att formulera bilden av framtiden? Vill majoriteten av världens befolkning ha en samhällsutveckling som frågeställningen avser? Är det endast en minoritet som de facto uppskattar vår fantastiska jord och tycker att den ger människorna ett innehållsrikt liv och faktiskt ser mänsklighetens framtid på jorden, inom planetens gränser?

Till syvende och sist handlar det om vem som får rätten att bestämma – ska det ske enligt de demokratiska principer som så många säger sig omhulda eller ska det vara en elit som med sitt kapital kan styra utvecklingen efter sina ideal?

Ja, vi behöver faktiskt dö, men det kan ske under andra former med mindre sjukdomar och fler levnadsår än i dag. Kunskap om det finns redan i forskningen om de så kallade ”blå zonerna” som finns på olika platser i världen, även i Sverige. I dessa blå zoner har människor en livsstil som gör att de lever friska och aktiva upp mot 100-årsåldern utan att för den skull överkonsumera jordens resurser. Förnöjsamhet är en viktig ingrediens i det receptet!

Lena Hjelte - Agronom, fil.kand. och samhällsdebattör