Trots att de är framgångsrika känner de sig som en bluff och väntar sig att någon när som helst ska komma på dem. Det kallas bluffsyndrom och kan drabba kvinnor som män och människor med helt olika bakgrund.
Ända sedan 6-årsåldern har Greg Pignataro älskat fotboll. Han drömde om att bli proffs eller i alla fall att få ett fotbollsstipendium till college.
Under ett fotbollsläger när han gick sista året i gymnasiet började han se sin dröm besannas. Tränare vid universitetet såg honom och erbjöd honom stipendium och en plats i laget.
Pignataro var överlycklig. Men efter några veckor med toppatleterna började han få allvarliga tvivel på sig själv.
– Jag spelade mot människor på en högre nivå än vad jag hade spelat på tidigare, så det fanns definitivt dagar när jag kände att jag var lagets sämste spelare. Jag tänkte ”Jag förtjänar inte att vara här. När ska de komma på mig?”, säger Pignataro.
Sedan fick han en annan tanke: de som blev skadade hade tur eftersom de inte behövde komma på träningarna. Redan vid nästa träning fick han en fotskada och var borta i sex veckor.
Eftersom han var ny fick han ytterligare en chans att visa vad han gick för kommande säsong. Han fick en plats i laget. Men när han väl kom dit spelade han knappt. Han förföljdes av självtvivel.
– Jag tror att jag slog fast en uppfattning hos tränare och lagkamrater att jag inte var bra nog för att vara där. Jag ägnade mycket tid åt att fundera på vad som var fel med mig, säger han.
Inte bara kvinnor
Åratal senare upptäckte Pignataro att många människor har samma upplevelse. Det kallas bluffsyndromet (imposter syndrome) och innebär att människor som trots att de är skickliga och åstadkommer mycket känner sig som en bluff.
Det här tankemönstret upptäcktes först på 1970-talet när forskare studerade högpresterande kvinnor. De arbetade hårt för att nå sina mål, men av någon anledning kände de att de inte förtjänade att vara där de var. De berättade att de levde i konstant rädsla för att visa sin inkompetens som de på något vis lyckats dölja för de människor som anställde dem.
Dr Jennifer Hunt har känt många som passar in på den här profilen. Hon är professor i patologi vid University of Arkansas for Medical Sciences. Det var genom sitt engagemang för ledarskapsutveckling för kvinnor i vårdyrket som hon började studera bluffsyndromet. När hon upptäckte hur många av hennes kollegor som led av det här tillståndet tog hon fram ett program för att hjälpa dem att ta sig ur det.
– Jag lade upp det särskilt för kvinnliga läkare, men verktygen borde kunna användas av så gott som vilken grupp av människor som helst, säger Hunt.
I början trodde forskarna att bluffsyndromet var något som bara drabbade kvinnor. Men enligt nya studier är det ännu mer utbrett bland män. Egentligen har det ingenting att göra med om man är man eller kvinna och kanske finns det bara en faktor som är gemensam för dessa människor.
Det enda som är gemensamt för de här människorna är att de är högpresterande.
- Dr Jennifer Hunt, professor i patologi
– De här kvinnorna hade olika bakgrund, med olika uppväxtförhållanden. Det enda som är gemensamt för de här människorna är att de är högpresterande, säger Hunt.
Människor med bluffsyndromet strävar mot toppen, men i sinnet kommer de alltid långt ifrån sitt mål. Det är den här dynamiken med en hög standard tillsammans med ett förkrossande själv-nederlag som gör det här problemet så smärtsamt. Vänner, familj och medarbetare är ofta imponerade av din skicklighet och ditt driv, men du värderar inte dig själv så som omvärlden värderar dig. Din inre värld matchar inte den yttre och det är svårt att nå källan till det.
”Vems standard vill du uppnå?” frågar Hunt de läkare hon coachar.
– Det är verkligen intressant att se deras ögon öppnas när de inser att det faktiskt inte är någons standard – ingen säger till dem att de borde leva upp till det här.
Frusen självbild
Så hur kan en sådan skev bild av sig själv få fäste? Enligt John Graden, författare till ”The Impostor Syndrome: How to Replace Self Doubt with Self Confidence and Train Your Brain for Success” så fastnar människor vid en bild av sig själv vid en viss ålder eller händelse.
– Förolämpningar från föräldrarna eller mobbing kan frysa din självbild och sätt att tala med dig själv vid den åldern tills du gör lite efterforskningar och upptäcker det, säger han.
Gradens egen självbild formades av en våldsam och oberäknelig pappa. Som ett resultat blev han ett mycket blygt barn som alltid gjorde sitt bästa för att smälta in i bakgrunden.
Det var Kung fu-filmer som fick honom att ta sig ur skalet. Graden var motiverad att lära sig kampsportsrörelser som dem han såg i filmerna eftersom det gjorde att han kände sig mindre sårbar. Han tränade intensivt för att få svart bälte. Och på bara några år blev han en respekterad karatetränare med en egen lokal TV-show.
Så småningom skulle någon komma på honom och ta ifrån honom alltihop.
Men trots det han uppnått säger Graden att de framgångar han arbetat så hårt för ändå kändes falska. Så småningom skulle någon komma på honom och ta ifrån honom alltihop.
Graden trodde att han var ensam om att känna den här inre konflikten, tills han såg skådespelaren Paul Newman berätta om en liknande oro: en dag skulle någon komma från ingenstans, ta tag i hans armbåge och säga till honom ”Det är över Newman. Det var bara ett misstag.”
När Graden förstod bluffsyndromet bättre upptäckte han att många kända personer hade samma känsla av att vara en bluff. Och ju mer framgångsrika de blir, desto större känns konflikten.
– Människor som är mycket ambitiösa blir de mest framgångsrika film- och TV-stjärnorna. De arbetar så hårt. De kommer dit, och sedan saboterar de det med droger och alkohol på grund av att det inte stämmer för dem. De har inte den inre tron på att de hör hemma där, säger Graden.
Dysfunktionell ödmjukhet
Hunt tror att människor klänger sig fast vid självtvivel eftersom det tjänade ett syfte tidigare i livet.
Självtvivel kan vara en skyddsmekanism som kan göra dig uppmärksam och hjälpa dig att undvika farliga situationer. Men du tappar klarheten när självtvivlet blir din naturliga reaktion. Du kan förbereda dig för misslyckande och ditt bästa får aldrig en chans att skina igenom.
Som tur är är bluffsyndromet ingen sjukdom utan ett tänkesätt. Så Hunt rekommenderar verktyg för att ändra uppfattning.
– Det är som att sätta på sig glasögon och se världen på ett annat sätt, säger hon.
Människor med bluffsyndrom är ödmjuka vid misstag, men de är ofta rädda att de ska verka vara motsatsen: arroganta. Hunt säger dock att de inte borde oroa sig över det. De här människorna vacklar inte från en extrem till en annan. De får istället arbeta mycket hårt bara för att ha ett hyfsat självförtroende.
– Jag skulle vilja döpa om bluffsyndromet till ett syndrom där man nedvärderar sig själv. Vi nedvärderar oss själva precis som investeringar. Motsatsen är självbedrägeri, där vi lurar oss själva när det gäller hur värdefulla vi är. I mitten finns det att uppskatta sig själv, säger Hunt.
Komplimanger och kritik
Både Graden och Hunt säger att ett av de största hindren i att ta itu med bluffsyndromet är att lära sig att ta en komplimang. Det kan verka som en liten sak, men det kan vara mycket svårt att svara med ett enkelt ”tack” när man vanemässigt nedvärderar sig själv. Du kan inte hjälpa att du lägger till en ursäkt. ”Tack, jag fick mycket hjälp”, eller ”Tack, men jag skulle ha gjort det bättre.”
– Det finns en skillnad mellan att vara ödmjuk och att inte tillåta sig själv att skörda frukten av sitt arbete. Att säga ”tack” behöver inte betyda att du är kaxig. Du tar emot någons komplimang och visar uppskattning för den, säger Graden.
För de som har en hård inre kritiker förstärks varje yttre bedömning.
En annan typisk sak för bluffsyndromet är svårighet att ta kritik. För de som har en hård inre kritiker förstärks varje yttre bedömning.
– Det ser jag varje gång i de grupper jag coachar. Det spelar ingen roll om 98 procent är positivt. Om två procent är bara i närheten av att vara negativt, eller uppfattas som negativt så är det det du kommer ihåg, säger Hunt.
Ett av hennes verktyg för att få människor att kunna ta kritik utan att se det som en personlig attack är att se upplevelsen för vad den är, inte vad de föreställer sig att den är.
– Om min ursprungliga tanke är att min chef hatar mig, bestäm om det verkligen är sant. Tvinga din inre kritiker att försvara sanningen i det påståendet. Det kan den inte, säger hon.
Graden hanterar sin inre röst genom att ta kontroll över det inre samtalet. När den inre rösten ältar negativa budskap, så vänd på budskapet.
– Man måste arbeta väldigt hårt för att inte låta sitt förflutna definiera en. Jag har lärt mig att när det börjar hända så avbryter jag det tankesättet och börjar istället tänka ”Nu då? Vad är det mest positiva jag kan göra? Hur kan jag bygga upp mitt företag? Hur kan jag komma i bättre form? Hur kan jag hjälpa till?” Vad som helst för att sluta vara i det förflutna, säger Graden.
Bekräfta sig själv
En anledning till att bluffsyndromet är så smärtsamt är att det kan kännas så isolerande. Det kan hjälpa bara att veta att det finns andra som lider av samma märkliga, kognitiva frikoppling. Nästan alla i Hunts grupp säger att det bästa är att höra att andra människor har samma problem.
– En person sade det så bra: ”Jag såg mig omkring och såg alla de här fantastiska kvinnorna som trodde att de var en bluff. Om de kunde ha fel, så kanske jag också kunde det”, säger Hunt.
Även om självtvivel är den spontana reaktionen, så kan du undvika att det kontrollerar ditt liv genom att ha tillräcklig medvetenhet och att träna på att bekräfta ditt självvärde.
Idag arbetar Pignataro heltid som personlig tränare. Det är ett jobb han är passionerad av, men för att det skulle fungera behövde han möta sina inre tvivel: ”Kan jag tillräckligt? Är jag bra nog?”
Men Pignataro känner nu väl till dynamiken för att kunna hålla sina självförstörande tankar under kontroll.
– Genom alla de människor jag har tränat och arbetat professionellt med, alla certifieringar jag har fått, all läsning jag har gått igenom och all den erfarenhet jag har, så kunde jag dra slutsatsen att ”Ja, jag är tillräckligt bra och jag kan göra skillnad för de här människorna”, säger han.
