Den svenska skolan har egentligen alltid varit ett mysterium för mig. Det är en av våra absolut viktigaste institutioner men samtidigt känns det som att allt sakta bara blir sämre. Som att alla insatser som görs endast är konstgjord andning samtidigt som vi lärare dränks i konflikthantering, dåligt samvete och polisiärt arbete för att upprätthålla ordning.

Det skiljer sig otroligt från skola till skola, från klass till klass: många välfungerande men också många icke fungerande. Resurserna för att ordna upp allt tycks aldrig räcka till. Mentorskap äter upp all tid och man vet aldrig om veckans planeringstid kommer försvinna i vikariat för ämnen man inte behärskar.

Just nu har jag, under ett år, ynnesten att verka i en lätt överbemannad nybyggd skola. Där politiker tagit beslutet att låta lärarna arbeta som att elevantalet var fullskaligt även om alla klasser ännu inte tillträtt byggnaden. Det är underbart. För första gången under hela min karriär känner jag att jag har tid med mitt jobb. Att en skola, en kommunal vårdande verksamhet, kan vara överbemannad. Det är en utopi jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.