Den mest framstående läkare som levt i Östra Handynastin är Zhang Zhongjing (ca150 e. Kr. – 219 e. Kr.). Han behandlades med vördnad och respekt, han var en kinesisk Hippokrates (läkekonstens fader).
Folkminnen inom medicinen berättar att Zhang, liksom Bian Que, hade en övernaturlig förmåga. Han kunde göra en visuell diagnos. Men hjälp av sin förmåga såg han en gång att en vän hade en sjukdom som låg dold och därför ännu inte brutit ut. Vännen trodde inte på honom när han presenterade diagnosen. Flera år senare dog mannen precis med de symptom Zhang beskrivit.
Zhang var inte bara känd för sina medicinska kunskaper utan också för sin höga etiska medicinska standard. Han behandlade sjuka oavsett vilken social status de än hade och han räddade många liv.
När han blev utsedd till guvernör i Changsha, kringgick han det kejserliga förbudet för statliga ämbetsmän att behandla sjuka människor. Eftersom kejserliga ämbetsmän av en viss rang inte fick besöka ofrälse i deras hem för att hjälpa de sjuka, beslutade han att öppna en sal i guvernörens residens. Två gånger i månaden, på månadens första dag och på den femtonde dagen i varje månad, kunde sjuka människor komma till salen för behandling.
Under Zhangs tid drabbades många civila av alla sorters sjukdomar. Inbördeskrigets tuffa liv orsakade många epidemier. Det sades att över 200 bybor i hans by dog och att fler än två tredjedelar dog av tyfus, inräknat hans familjemedlemmar.
Zhang blev bedrövad av detta och tillbringade sedan större delen av sitt resterande liv med att forska fram läkemedel och behandla sjuka. Han observerade de fysiska tecknen, symtomen, sjukdomens förlopp och noterade noggrant effekterna av de läkemedel som han hade ordinerat.
År 205 e. Kr. skrev Zhang Zhongjing det medicinska mästerverket ”Shanghan Zabing Lun”, (ungefärligen ”Avhandling om ”Cold Pathogenic and Miscellaneous Diseases”). I den återfinns hans under årtionden insamlade kliniska fall.
I detta mästerverk utarbetade han systematiskt orsaker, patologi, behandlingsprinciper och behandlingsmetoder för epidemiska sjukdomar och diverse andra sjukdomar, som lade en solid teoretisk grund för den framtida utvecklingen av klinisk medicin.
Boken blev den viktigaste guiden av kinesisk invärtes medicin och har fått statusen ”Medicinens bibel” bland läkare som utövar traditionell kinesisk medicin.
Zhang rekommenderade svala bad vid behandling av feber, en praxis som inte föreslogs i väst förrän på 1800-talet. 1936 publicerades nästan 115 kommentarer om Zhangs bok i Kina, och Zhang betraktades som den kinesiska medicinens vise man.
