I den gamla traditionella kinesiska kulturen betonas vänlighet och omtanke om andra. Ett över 2 000 år gammalt kinesiskt talesätt säger att dygdiga medborgare som är vänliga mot sin nästa är ett lands största gåva.

Dessa ord uttrycker inte bara de gamla kinesernas önskan om goda relationer med varandra i det egna landet. Det speglar också människors önskan om en fredlig värld med nära och harmoniska relationer mellan alla länder.

Legender om den kinesiska civilisationens uppkomst: Fu Xi bringar ordning i kosmos

Ett annat talesätt från den här tiden säger: Att hjälpa andra i svårigheter och ha medkänsla med sina grannar är att följa Dao. De som följer Dao blir välsignade.

Det finns många historier från det gamla Kina som berättar om personer med ädel karaktär som gjort stor skillnad för mindre lyckligt lottade människor. De satte inte sig själva främst, utan såg till andras välgång först. Av medkänsla och omtanke hjälpte de sina grannar, och gav dem medel att hjälpa sig själva. I gengäld fick de välsignelser och lycka i sina egna liv.

Nedan följer några berättelser som förmedlar den gamla visdomen kring omtanke, vänlighet och givmildhet.

Den klassiska kinesiska maträtten dumplings eller jiaozi, har älskats av kineser i närmare 2 000 år. Enligt folktron uppfanns den av Zhang Zhongjing, en framstående läkare och landshövding som var känd för sin vänlighet. Zhang levde under östra Handynastin (25-220 e. Kr.).

När Zhang drog sig tillbaka och återvände till sin hemstad, blev han ledsen när han såg alla fattiga människor som hade det svårt i livet. Under den stränga vintern fick många köldskador på öronen och Zhang ville hjälpa dem.

Zhang skapade ett botemedel, en soppa som han kallade ”driver bort kylan från de känsliga öronen”. Receptet börjar med en fyllning av malet fårkött, het chilipeppar och medicinalörter som stärker kroppens motståndskraft mot kyla. Fyllningen sveps in i en tunn deg och formas som ett mänskligt öra som sedan kokas i vatten.

Den här formen av dumplings kallades sedan för jiao’er, ”känsligt öra”. Genom att äta jiao’er i en skål med varm soppa en tid läkte de förfrusna öronen.

Kostens betydelse för hälsa inom kinesisk medicin

Under hela vintern fram till det kinesiska nyåret, då vädret började bli varmare och det var dags för vårsådd, delade Zhang ut sina läkande degknyten till folket.

Senare började man göra en liknande dumpling, jiaozi, som åts året runt, men särskilt vid vintersolståndet och på den kinesiska nyårsaftonen.

Hjälpa mindre lyckligt lottade grannar

En annan historisk gestalt som är känd för sina välgärningar är Zi Rudao som levde under Yuandynastin (1279-1368 e. Kr.).

När det blev hårda tider och människorna i byn utarmades, gav Zi dem varsin bit mark som de i sin tur kunde arrendera ut till jordbrukare så att de kunde tjäna sitt levebröd. Byborna fick behålla sin markbit tills de gick bort av ålderdom.

Ett år kom pesten till byn, och det enda botemedlet var en särskild sorts melon som gjorde att man svettades. På så vis renades kroppen, och sjukdomen drevs ut.

Zi köpte meloner och mat och delade ut detta personligen till alla hushåll i området, trots risken att själv bli smittad. Den handlingen räddade många liv.

På vårarna brukade Zi även låna ut utsäde till dem som behövde, utan att kräva någon avkastning. Blev det en god skörd tog han emot betalning efter skörden. Var det ett dåligt skördeår och folket inte fick tillräckligt med grödor för att återbetala lånet, brände han skuldebrevet och sade att de inte behövde bry sig om återbetalningen.

Till sin familj sade Zi att meningen med spannmålslagren var att de skulle användas vid nödår. ”Om det blir ett dåligt skördeår ska vi kunna hjälpa våra grannar som inte är lika lyckligt lottade.”

Himlen skyddar de generösa

En annan berättelse om vänlighet och generositet, handlar om en förmögen man vid namn Yang, som alltid ville hjälpa andra.

Yang lånade gärna ut utsäde till sina grannar i byn utan att be om återbetalning. Hans önskan var att göra det möjligt för dem att förbättra sina liv genom egna ansträngningar. Men han förstod också att det var viktigt för byborna att betala tillbaka sina skulder.

Därför fick Yang en idé. Han skar en kalebass i två delar som skulle användas för att mäta upp säd, en stor och en liten halva. När han lånade ut säd använde han den stora kalebasshalvan, och när han tog emot återbetalning använde han den lilla delen av kalebassen.

Det dröjde länge innan byborna insåg att Yang gett ut mycket mer än vad han fick tillbaka, och då gav de honom respektfullt tilltalsnamnet ”De två kalebasshalvorna”.

En höstdag under skördetiden när Yang var gammal och svag, bestämde han sig för att ta en promenad och titta till sina vetefält. När han gick där med sin käpp kom det plötsligt ett åskdån, och en blixt lyste upp himlen. En stor storm var på väg.

Yang trodde inte att han skulle hinna hem i tid och att det var ute med honom. Han lade sig ner bland vetet på fältet och förberedde sig på att möta sitt öde.

När han lagt sig ner hörde han en majestätisk himmelsk röst som ropade: ”Åskgud, blixtens gudinna och vattnets drake hör upp. Inte en droppe regn får falla över ’De två kalebasshalvorna’ och hans fält”.

Osjälvisk kärlek stänger av hjärnans behov av belöningar

Stormen drabbade landsbygden med kraftiga vindbyar och skyfall. När ovädret var över reste sig Yang sakta upp och såg sig omkring. Inte en droppe regn hade fallit på honom eller hans åkrar. På fälten runt omkring låg vetet slaget platt till marken i leran.

Yangs familj som oroligt hade letat efter honom blev förvånad när de till slut fann honom frisk och kry och helt torr. Yang berättade vad som hänt och hela familjen knäböjde tillsammans för att tacka för himlens välsignelser.