Kommentar från redaktören: Allt ifrån massakern på Himmelska fridens torg fram tills idag har det kinesiska samhället genomgått en serie stora händelser som har medfört aldrig förut skådade förändringar i Kina och dessa kommer att fortsätta ha djupgående påverkan på Kina och resten av världen. Kommunistregimen använder emellertid den kinesiska marknaden som bete för att sätta tryck på andra länder, media, företag och investerare genom diplomatiska kanaler och tvingar internationell media att filtrera de sanningar som betraktas som extremt känsliga av kommunistregimen. Detta får  utomstående att bli förvirrade beträffande den nuvarande situationen i Kina, vilket kan få dem att missa historiska tillfällen.

Den 18 februari 2015 gav Epoch Times chef i Hongkong, Guo Jun, ett tal på hotell Shinjuku Keio Plaza i Tokyo om situationen i Kina. Hon gav en detaljerad analys av vissa nyckelfrågor kring de stora förändringar som Kina går igenom för närvarande och hur detta påverkar Japan och Hongkong.

Ett populärt samtalsämne i världen de senaste 20 åren har varit att 2000-talet är Stilla havets århundrade. 1900-talet kallades för det atlantiska århundradet, då centrum för världens civilisationer under de två senaste århundradena skiftat från Europa till USA.

Personligen tycker jag att det är för tidigt att säga att  Stilla havsårhundradet är på väg. Under skiftet från ett världscentrum till flera centrum blir emellertid regionen kring Stilla havet allt viktigare.

USA, Kina och Japan är de viktigaste länderna kring Stilla havet. Relationen mellan de här tre länderna kommer att avgöra tidpunkten för när Stilla havets århundrade inleds.

Ur en modern geopolitisk synpunkt är förhållandet mellan Kina och Japan extremt viktigt. Efter att den kinesiska kommunistregimen grundades antog Mao Zedong och Deng Xiaoping strategier om samarbete med Japan.

Ur Kinas synvinkel är den kinesisk-japanska relationen förmodligen en av de viktigaste relationerna med utlandet. Majoriteten av Kinas utrikesministrar har tidigare fungerat som ambassadörer i USA, och de få övriga har varit ambassadörer i Japan. Detta illustrerar delvis hur viktig frågan är.

Kinesisk-japanska relationer under Xi Jinping

Ända sedan slutskedet av den tidigare kommunistledaren Jiang Zemins tid vid makten har de kinesisk-japanska relationerna varit problematiska. För att förstå detta måste vi börja med Kinas interna politiska utveckling.

För det första har den kommunistiska ideologin kollapsat i Kina efter 30 år av ekonomiska reformer och öppnande i Deng Xiaopings anda. De moraliska värderingarna i det kinesiska samhället har varken någon kärna från forna tider – godhet, rättfärdighet, integritet, visdom och tillit – eftersom den helt har förstörts – eller de så kallade moralvärderingarna i kommunismen, som helt har kollapsat.

Avsaknaden av moralvärderingar i ett jättelikt land som Kina är destruktiv, eftersom det behövs en ”andlig mobiliseringsmekanism” för att skapa harmoni och samarbete i ett sådant samhälle. I det forntida Kina var det himlens lag, den kejserliga makten, rättfärdighet och andra sociala värderingar som spelade den här rollen. Nu är alla dessa borta, liksom den kommunistiska ideologin.

Nationalismen har således blivit den ”andliga mobiliseringsmekanismen”. Ur den politiska aspekten kan nationalism enkelt bli till ”statism”, vilket innebär att allting – inklusive ekonomiska och politiska områden, individuella rättigheter, frihet och så vidare – ligger i statens intressen.

Problemet är att nationalismen behöver en imaginär fiende för att ge den en så stor kraft som möjligt. Tyvärr har Japan blivit favoritmålet för den kinesiska nationalismen.

USA ligger för långt bort och är för starkt. Vietnam, Filippinerna, Indien och andra är antingen för små eller ligger i utkanten av Kinas regionala politiska kärnområden.

Japan uppfyller kriteriet eftersom landet är allierat till USA och inte är för stort. Dessutom har Japan både historiska och pågående gränstvister med Kina angående Senkaku-öarna, och betraktas därför som en imaginär fiende. Det kinesiska folkets hat mot Japan tycks vara självklart och fullständigt berättigat.

För det andra är hat centralt i kommunistpartiets kultur. Kärnvärderingen i de åtta modelloperorna under kulturrevolutionen var hat. När kommunstideologin dominerade i Kina betonade man klasshatet. Nu när statismen dominerar Kina har har det blivit till ett nationalisthat.

Hat är en reflektion av humör eller känslor. Det behövs inget skäl. Mänskliga känslor kan existera under lång tid och även om orsaken till specifik känsla är borta kan känslan fortsätta att existera.

Ta till exempel hatet. Orsaken till  hatet kan redan ha glömts bort, men hatet kan fortsätta att existera. Dessutom kan känslan spridas över samhället.

Människohjärnan kan arbeta automatiskt för att söka efter orsaken till en sådan känsla. Det kinesiska samhällets allmänna hat mot Japan är ett sådant fall.

För det tredje håller kommunistregimen i september i år sin första segerparad på 70 år efter segern i det kinesisk-japanska kriget. Detta är första gången kommunistpartiet håller en sådan parad. Många människor undrar varför paraden hålls efter 70 år och inte tidigare.

Detta är en reflektion av den kinesiska kommunistregimens extrema brist på självförtroende. Som nämndes ovan har nationalismen och statismen ersatt kommunismen som kärnvärderingar i Kina, och kommunistpartiet vill ta åt sig äran för vinsten under det andra kinesisk-japanska kriget.

Under de senaste 20 åren har det kinesiska kommunistpartiet och det taiwaneiska nationalistpartiet (Kuomintang) argumenterat om vem som ledde landet till seger i kriget. På senare år har debatten skiftat till vem som ledde kriget mot Japan.

Kommunistpartiets officiella media publicerade därför nyligen artiklar som kritiserade och förtalade generalerna i Kuomintang under den anti-japanska perioden. Taiwans Kuomintang försöker också ta åt sig äran för segern.

Vanliga kineser ger numera äran åt den som agerar tuffast mot Japan.

För det fjärde sade vi tidigare att kommunistdiktaturen har ärvt vissa strukturella problem. På grund av avsaknaden av legitimitet i successionen tenderar vissa interna och sociala frågor att dyka upp.

I kommunistregimens arbete är det extremt viktigt för den högste makthavaren att ha den högsta auktoriteten. När han inte har tillräcklig auktoritet måste han ge uttryck för en tuff hållning i utrikesfrågor.

Å andra sidan, när han har tillräcklig förmåga att kontrollera de interna obalanserna kan han också ha tillräckligt med energi för att implementera en balanserad diplomati.

Tidigare makthavare som Mao Zedong och Deng Xiaoping valde ett vänskapligt förhållningssätt till Japan eftersom de inte hade tillräcklig auktoritet.

När instabilitet uppstår inom kommunistpartiet, speciellt under perioder med intensifierad maktkamp, ser vi därför ofta att relationen med Japan blir kyligare.

Jag tror personligen att de kinesisk-japanska relationerna avgör huruvida Asien (huvudsakligen Ostasien och Sydostasien) kollektivt kan träda in i en ny era.

Brett samarbete krävs

Kina och Japan behöver inte bara samarbeta politiskt och ekonomiskt, utan behöver också samarbeta på flera andra områden, till exempel inom kultur, filosofi, litteratur, kulturell psykologi, historia och vetenskaplig forskning. Uppenbarligen borde inte samarbetet begränsas till regeringsnivå eller till regeringsledd civil nvå.

Försoning är förutsättningen för samarbete. Under nuvarande förhållanden kommer en övergripande försoning att bli väldigt svår.

För att få bort det historiska hatet mellan Kina och Japan måste Kina få en mer naturlig och rimlig mekanism för maktsuccession, ett mer tolerant och inkluderande värderingssystem, och en tryggare nationell kulturell miljö. Förutsättningen för allt detta är att få bort den kinesiska kommunistregimen.

Forsättning följer.

Översatt från engelska.