Den här är den femte av sex delar i en artikelserie om nära döden-upplevelser. Klicka HÄR för att börja med del ett.
I århundraden har människor funderat över relationen sinne-hjärna utan att komma till något slutligt svar. Somliga tror att hjärnan är sinnet, medan andra tror att de är två separata enheter.
Under de senaste 50 åren har ett fenomen som fått namnet nära döden-upplevelser (NDU) dragit till sig människors uppmärksamhet. Människor som varit dödförklarade, eller varit nära döden, berättar om upplevelser av att lämna kroppen, komma till andra världar eller träffa avlidna människor, vilket gett stöd till tanken om att sinnet är fristående från hjärnan.
Tidigare i den här serien utforskade vi olika aspekter av nära döden-upplevelser. Efter mer än 30 års forskning pekar upptäckterna enstämmigt på att nära döden-upplevelser är verkliga upplevelser och något som ligger bortom vår nuvarande vetenskapliga förståelse. Vad avslöjar då nära döden-upplevelser för oss? Vad kan vi lära av dem?
NDU-forskarna Robert och Suzanne Mays har utvecklat en teori som förklarar fenomenet. Teorin, som skickats för publicering i en vetenskaplig tidskrift, presenterades av Robert Mays på konferensen för International Association for Near-Death Studies (IANDS) i år.
Efter att ha analyserat egenskaperna hos personer som haft nära döden-upplevelser har Robert och Suzanne Mays föreslagit att sinnet är en fristående enhet från hjärnan och kan existera som ett energifält som samverkar med neuroner i hjärnbarken via elektrisk växelverkan. Under en nära döden-upplevelse tror Robert och Suzanne Mays att sinnet lämnar hjärnan, och att sinnet återförenas med hjärnan när personerna kommer tillbaka till livet. Då är förbindelsen emellertid inte lika stark som tidigare.
I överensstämmelse både med nära döden-fenomenet och modern forskning kring hjärnan menar de att medvetandet sitter i sinnet, men när sinnet är kopplat till kroppen behöver det den elektriska aktiviteten i hjärnan för att vara medvetet.
Som förklaring till att människor kan uppleva sig själva ha en kropp åtskild från den materiella kroppen menar de att sinnet också tar formen av en kropp, något som också skulle kunna förklara fenomenet med fantomsmärta, där människor med saknade kroppsdelar fortfarande kan känna att den saknade delen existerar.
Till stöd för Robert och Suzannes teori har forskarna rapporterat om fallet med ”M G”, en patient som saknade fingrar på sin vänstra hand sedan födseln men som kunde känna sina fantomfingrar. När hon ”rör” andra människor med sina fantomfingrar kan de känna beröringen. När hon rör baksidan av andras huvuden kan hon till och med framkalla bilder i deras sinnen.
Det fanns också ett fall där en person som blivit allvarligt skadad i en bilolycka en dimmig natt rapporterade att han stigit ut ur sin kropp, flugit bort till ett hus och hoppat upp och ned och skrikit på hjälp utanför fönstret på andra våningen. En man som var på andra våningen hörde skriken och ringde efter polis. När polisen kom hade mannen rapporterat att han sett dimman i form av en man som hoppade utanför fönstret.
Vid ett annat tillfälle hade ett barn en nära döden-upplevelser där han lämnade sin kropp och svävade runt nära en hund på en lekplats. Hunden viftade på svansen, hoppade och skällde åt honom. Robert menade att ”andekroppen” skulle kunna vara synlig för hundar eftersom hundars synliga spektrum är annorlunda jämfört med vårt.
Barnet sades också ha kittlat en annan patients näsa tre gånger och varje gång nös patienten.
Robert berättade vidare om fall där personer med nära döden-upplevelser försökt ta sig in i andra människors kroppar. I ett fall försökte en man begå självmord genom att hänga sig men ångrade det under sin NDU, så han tog sig till sin frus kropp för att kommunicera med henne och söka hjälp. Efter att han hade fått kontakt med henne sade hon: ”Åh herre gud”, tog en kniv och gick direkt till platsen där hennes man var och skar ner honom.
Ett annat dokumenterat fall handlade om George Rodonaia, medicine doktor och filosofie doktor i neuropatologi, som hade en nära döden-upplevelse under det att han var dödförklarad i tre dagar. Under sin NDU upplevde han att han trängde in i sin frus huvud och hörde hennes tankar. Eftersom frun trodde att han var död tänkte hon på män hon skulle kunna träffa och som kunde bli hennes man i framtiden. Frun bekräftade att hon verkligen haft sådana tankar innan han kom tillbaka till livet.
Denna berättelse visar att den teorin kan förklara eftereffekterna från nära döden-upplevelser. Om sinnet verkligen är ett energifält som efter en NDU inte är lika hårt förenat med hjärnan som tidigare, så är det möjligt att det skulle kunna påverka elektronisk utrustning utanför kroppen, känna andras tankar (telepati), och ha andra paranormala förmågor.
Eftersom nervaktiviteter kopplade till medvetandet mestadels sker i den grå substansen i hjärnbarken menar Robert och Suzanne Mays att det existerar ett gränssnitt mellan sinnet och den fysiska kroppen där, och specifikt i de apikala dendriterna i pyramidalcellerna. Detta är i linje med den teori som lagts fram av David LaBerge och Ray Kasewich på Simon’s Rock and Stanley Laboratory of Electrical Physics, och som publicerades i tidskriften Neural Networks 2007, att den ökade aktiviteten i de apikala dendriterna ligger bakom den neurologiska basen för medvetandet.
Vi har idag inget sätt att få veta i vilken utsträckning den här teorin är sann. Som Bruce Greyson, medicine doktor, sade på IANDS-konferensen: ”Vi har precis skrapat på ytan på NDU.” Så här långt är emellertid den här teorin förenlig med det som hittills upptäckts, och det är en utgångspunkt för vetenskaplig tolkning av NDU-fenomenet.
I nästa del kommer vi att prata om neurokirurgen Eben Alexanders NDU och hans syn på hur vi kan ta oss an studier av nära döden-upplevelser.
Nära döden-upplevelse: 30 års forskning – del 6
VIDEO: Dödad för organ – Kinas hemliga transplantationsindustri
