Året var 1993. Platsen var Durham, North Carolina, USA. Kathleen Elmore körde genom en korsning och en lastbil kom emot henne från vänster. ”Det här ser inte bra ut”, tänkte hon.
”Det gör inte ont att dö”, sade Elmore när hon berättade om upplevelsen på konferensen för International Association for Near-Death Studies (IANDS) i år.
”Hela den ofantliga, enorma smällen kändes bara som om någon klappade mig på axeln och jag gick omedelbart rakt upp.
Elmore berättade att hennes medvetande steg 15 till 20 meter upp, in i ett vackert vitt ljus där hon kände ”otrolig kärlek” och hörde vacker musik. Där träffade hon tre varelser som är ”bortom änglar”, sade hon, och som hade hjälpt till att planera hennes liv innan hon föddes.
Hon samtalade med dem medan hon såg människor rädda henne därnere. Efter att hon kom tillbaka till livet fick hon förmågan att se energin runt jorden och människors kollektiva medvetande, sade hon.
Det människor upplever när de är kliniskt döda eller nästan kliniskt döda benämns nära döden-upplevelser (NDU) i boken ”Life After Life från 1975 av Raymond Moody, medicine doktor och filosofie doktor i filosofi och psykologi. Boken har fått akademiker att studera fenomenet och ledde till att IANDS grundades 1981 för att underlätta forskning inom området.
Den 2-4 september samlades personer som haft en nära döden-upplevelse och forskare i Durham i North Carolina i USA, för att dela med sig av de senaste 30 årens erfarenheter och upptäckter.
I del 1 av den här artikelserien nämnde vi att Eben Alexander, medicine doktor, hade en nära döden-upplevelse när hans hjärna skadades av akut bakteriell meningit och att Bruce Greyson, medicine doktor och chef på Division of Perceptual Studies vid University of Virginia i USA, rapporterade att den mentala funktionen hos personer som upplevt en NDU i de flesta fallen är bättre under dettillståndet än normalt, och att de kan minnas mycket exakt vad de var med om även 20 år efter händelsen.
I den här delen tittar vi på validiteten av nära döden-upplevelser genom efterverkningarna på personerna som upplever dem.
Under sitt tal på IANDS-konfererensen nämnde Greyson att vissa ”pseudoskeptiker”, som han kallar forskare som inte är öppna för upptäckter inom NDU, anser att fenomenet inte är något man kan studera vetenskapligt eftersom upplevelserna inte är något materiellt och inte kan mätas.
Greyson menade att det har gjorts många studier om känslor, trots att dessa inte är kända för att ha materiell existens.
”Är kärlek och fruktan materiella?” frågade han. ”Det finns definitivt mycket vetenskaplig forskning om de här sakerna. Vi kan inte se dem, men vi kan absolut mäta efterverkningarna och från deras effekter kan vi på ett vetenskapligt sätt lära oss mycket om dem.”
I vetenskapliga studier finns det många saker som vi mäter indirekt. Till exempel sker fysikernas studier av mörk materia inte genom direkta observationer av dess existens, utan genom indirekta metoder såsom beräkningar av diskrepansen av en kosmisk kropps massa som uppskattats på olika sätt.
Förra veckan tillkännagav NASA att deras Keplerprojekt har bekräftat existensen av en osynlig planet, Kepler-19c, genom att observera cykeln för en närliggande planets (Kepler-19b) omloppsbana, som tycks påverkas av en okänd gravitationell kraft.
Keplerteamet publicerade också en artikel i tidskriften Science den 16 september, om upptäckten att planeten Kepler-16b kretsar kring två solar med liten massa. Upptäckten gjordes efter solförmörkelser, varav några berodde på att de två solarna skymde varandra.
Grey använde bubbelkammaren som analogi och menade att nära döden-upplevelser kan studeras vetenskapligt. En bubbelkammare är ett kärl i vilket subatomära partiklar fås att passera genom en vätska, vilket gör att det lämnas kvar mikroskopiska bubblor i spåren. Partiklarna är alltför små och rör sig i för hög hastighet för att vi ska kunna observera dem, men genom att observera bubblorna som formas i deras spår kan vi lära känna dem. På samma sätt sade Greyson att vi kan lära oss om nära döden-upplevelser från deras efterverkningar.
”För sanna vetenskapsmän är erfarenheter det yttersta bemyndigandet, inte teorier”, sade Bruce Greyson.
Somliga kanske tror att personer som har nära döden-upplevelser måste vara religiösa och att deras erfarenheter kan vara inbillning. Det finns dock personer som haft nära döden-upplevelser som inte var religiösa före sina upplevelser och Greyson har upptäckt att en av efterverkningarna av nära döden-upplevelser är en minskad religiositet. Intressant nog blir personer med NDU däremot mer andliga efter sina upplevelser.
En annan sak som Greyson upptäckt i sin forskning är att personer som haft nära döden-upplevelser är mer benägna att använda logiskt tänkande efter sina nära döden-upplevelser än innan.
Bortsett från psykologiska förändringar har elektromagnetiska efterverkningar ofta rapporterats. När någon som haft en NDU bär armbandsklockor tar batterierna slut väldigt fort, eller så går klockorna snabbare eller långsammare än normalt. Vissa personer får glödlampor att gå sönder och TV- och radioapparater kan byta station när de passerar förbi. Greyson nämnde att en viss person som haft en NDU inte upptäcks av automatiska dörrar.
Jane Katra, filosofie doktor i folkhälsa, som också talade på konferensen, sade att hon blivit känslig för vibrationer och elektromagnetiska fält efter sin NDU, och att det var svårt för henne att vänja sig vid att bo i sina föräldrars hus eftersom hon börjat höra diverse saker från olika rum.
Dessa efterverkningar av nära döden-upplevelser gör det svårt att avvisa NDU som annat än verkliga upplevelser, eftersom enbart hallucinationer eller att vara nära döden inte skulle orsaka sådana effekter, menar forskarna.
Greyson och Mitchell Liester, medicine doktor, ska starta en studie av de elektromagnetiska effekterna av nära döden-upplevelser. Genom att följa data som samlats in med frågeformulär kommer de att genomföra studier med mätningar av de elektromagnetiska fälten kring personer med nära döden-upplevelser och effekterna på klockor.
