Många hade kanske redan sett den där youtube-filmen som bara är en massa klipp på Donald Trump som säger ”China”. Alec Baldwin gjorde till och med narr av Trumps uttal av ordet i sin satiriska Trump-imitation på Saturday Night Live. Trump har pratat en hel om Kina, men vad är det egentligen han har sagt? Och hur mycket menar han allvar med?
Relationen Kina-USA är troligen den viktigaste bilaterala relationen i världen just nu, så vem som leder respektive land har givetvis stor betydelse för den här relationen, och i förlängningen för hela världen.
LEDARE: Dutertes helomvändning förskräcker
Lite grovt skulle man kunna dela upp den här frågan i tre områden, som överlappar och påverkar varandra: Handel/ekonomi, säkerhetspolitik och demokrati/mänskliga rättigheter.
Handel/ekonomi
James Palmer, Foreign Policys Asienredaktör, skriver att USA och Kinas roll i världsekonomin ofta liknats vid de två vingarna på ett flygplan: om den ena vingen ramlar av störtar planet. Trump har väckt en hel del oro med sina protektionistiska uttalanden, som att höja importtariffer kraftigt, bekämpa Kinas stöld av intellektuell egendom och gå hårdare fram mot Kina i WTO.
Palmer är inte ensam om att höja ett varningens finger för den eventuella isolationismens konsekvenser – kinesiska skribenter håller också med honom. Ur det här perspektivet hade Kina säkert hellre sett Clinton som president. Men frågan är vad som faktiskt kommer att hända. Kongressen kommer att domineras av betydligt mer internationalistiskt sinnade republikaner som troligen kommer försöka påverka Trump i sin riktning. Och möjligen förstår han bättre än vad han låter påskina att ett handelskrig knappast vore önskvärt.
I det här sammanhanget är det onekligen intressant att Kina, redan dagen efter Trumps seger, meddelade att man kommer att söka stöd för ett Peking-lett frihandelssystem i Asien-stillahavsregionen vid APEC-mötet i Peru senare denna månad. TPP, som inte inkluderade Kina, anses av många nu vara i farozonen, eftersom Trump uttryckt sig så starkt negativt om det.
Säkerhetspolitik
Här är bilden mer dubbel. Å ena sidan har Trump sagt sig vilja stävja Kinas maktanspråk i Syd- och Östkinesiska havet, men å andra sidan har han skrämt USA:s asiatiska allierade med uttalanden om omförhandlade relationer och antydningar om att de inte drar sitt strå till stacken.
Kommunistpartiets tabloid Global Times gläds åt tanken på att Trumps presidentskap kommer att innebära mer bråk med grannar om immigration och med handelspartners om protektionism, och därmed mindre strategisk press på Kina. Det har också uttryckts farhågor bland amerikanska skribenter att Trumps oerfarenhet i de här sammanhangen innebär att han blir lättare för Kina att hantera än den härdade före detta utrikesministern Clinton.
Andra kommentatorer har dock framhållit att Clinton/Obamas strategiska ombalansering mot Asien faktiskt åstadkommit väldigt lite, både när det gäller att kyla av Kinas maktanspråk på havet och förbättra situationen med Nordkorea. Om Trump däremot kommer att kunna sätta sig ner med Xi Jinping och komma överens om att få Kim Jong-un att ”försvinna”, som han antytt, återstår väl sannerligen att se.
LEDARE: Med ena armen bakbunden
Demokrati och mänskliga rättigheter
Trumps tveksamma uttalanden om massakern på Himmelska fridens torg och beundran för Putin har – i kombination med farhågorna om isolationism – väckt oro för att han inte direkt kommer att hålla pressen på varken Kina eller andra auktoritära regimer. Han har inte heller gjort sig känd för att kritisera Pekings politiska system. Men här kan man återigen ifrågasätta vad Obama, eller någon annan västlig ledare med högre svansföring på dessa områden, egentligen åstadkommit, och därmed hur stor skillnaden egentligen blir.
En annan aspekt är också att statliga kinesiska medier kunnat använda sig av Trump som något slags skräckexempel på vad demokrati leder till, och dessutom måla upp en bild av att amerikanerna protesterar argt mot sin politiska och finansiella elit. Där är dock frågan hur stor konkret effekt Kinas antivästliga propaganda har på någon som verkligen står och väger de två systemens dygder mot varandra – vare sig det gäller kinesiska medborgare eller andra staters regeringar.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att svaret är – som så mycket när det gäller Trumps kommande presidentskap – att vi faktiskt inte vet. Osäkerheten är enorm.
Om man ska uttrycka sig försiktigt så tycks det ha funnits ett visst inslag i Trumps kampanj av att han sagt saker som han tror att folk vill höra, medan det är en smula oklart om han alls menar det. Och om han faktiskt menar det är det fortfarande oklart hur mycket han kommer att prioritera det – samt om det faktiskt kommer att visa sig genomförbart i slutänden.
Det är lätt att uppmana alla inblandade att bara ta ett djupt andetag, vänta och se. Men så fungerar ju tyvärr varken global säkerhetspolitik eller ekonomi.
