I veckan kom nyheten att AMC Entertainment Holdings köper Nordic Cinema, som i sin tur äger svenska SF Bio.
Det blev mest en bisats, om ens det, i svenska medier att AMC i sin tur ägs av kinesiska Dalian Wanda Group, troligen för att namnet inte ringer i några klockor hos de flesta svenska journalister utanför ekonomisidorna. Att stora företag köps av ännu större företag är ju inget märkvärdigt i sig.
Den som vet att Dalian Wanda är en viktig del av Kinas försök att köpa sig till mjuk makt genom att ta kontroll över mäktiga kulturinstitutioner, som Hollywood, höjde dock lite på ögonbrynen.
Det här sker dessutom i samma veva som China Oceanwide Holdings köpte upp det internationella tech-mediaföretaget IDG (International Data Group) som har en betydande närvaro i Sverige, med publikationer som MacWorld, PC för Alla, M3, Studio och IT Branschen.
LEDARE: Med ena armen bakbunden
Epoch Times har tidigare skrivit en hel del om det här frågorna, så det behöver egentligen inte upprepas här. Man kan bara konstatera att de här två företagen nu har kinesiska superägare som – liksom i stort sett alla kinesiska storföretag – jobbar hand i handske med Kinesiska kommunistpartiet. Deras respektive ordföranden sitter i var sin av de två församlingar som kommunistpartiet använder som demokratiskt alibi: Wang Jianlin (Dalian Wanda) i Nationella Folkkongressen och Lu Zhiqiang (China Oceanwide Holdings) i Politiskt rådgivande konferensen.
Vad innebär det här då rent konkret för svenska läsare och biobesökare? Det är så klart omöjligt att säga än. Kanske kommer det aldrig att märkas, åtminstone inte för de flesta. Det kommer ju inte plötsligt att inrättas en kommunistpartiavdelning vare sig på Nordic Cinema, IDG eller SF, eftersom de, till skillnad från Wanda, inte är baserade i Kina. Det är också lite svårt att tänka sig att Dalian Wanda från dag ett skulle gå in och aktivt censurera SF:s utbud.
Men det lär inte heller behövas. Den stora kulturella pressen mot Hollywood utövas främst genom att kommunistpartiet kontrollerar den starkt begränsade tillgången till den kinesiska biomarknaden genom att kräva innehållsliga eftergifter i filmerna. Det är anledningen till att exempelvis Marvel-hjältar ändrar etnicitet från tibetansk till keltisk och Kinas rymdadministration kommer in och räddar Matt Damon när han är strandad på Mars. Det här görs helt ”frivilligt”, om man bortser från att en eventuell Kinapremiär kan avgöra en hel storfilms lönsamhet, och i förlängningen därmed en ekonomiskt trängd studios överlevnad.
Att Wanda sedan äger biografsystemet är i det här perspektivet bara ännu ett potentiellt ”filter”, som kanske kan utnyttjas vid behov. Ju fler sådana här filter, desto elegantare och osynligare blir den kommersiella grenen av Kinesiska kommunistpartiets propagandakrig. ”Självcensur” är kanske rentav ett för hårt ord för de här subtila processerna.
Och om språket inte håller jämna steg med utvecklingen, så gäller detsamma för den svenska mediebevakningen. Som saken står just nu är svenska medier nästan helt ointresserade av den här frågan, och medvetenheten i journalistskrået känns, med några få undantag, rätt begränsad, om man ska uttrycka sig diplomatiskt.
Andra aspekter av Kinesiska kommunistpartiets kulturkrigföring ger en betydligt naknare bild av deras mål och medel, och det är kanske dem man måste se till för att göra den här krypande känslan av obehag mer konkret.
Nyligen köpte sig nyhetsbyrån Xinhua en femsidig ”annons”-bilaga i färg i Wall Street Journal, vilket i själva verket var ren propaganda i nyhetsartikelns form, uppenbart noggrant utformad för att få läsaren att tro att det var vanligt, ordinarie redaktionellt WSJ-material.
Ett av de märkligaste aktstyckena bland allmänna hyllningar till Xi Jinping och den kinesiska modellen var ett hätskt, och för västerländska läsare säkerligen bisarrt, angrepp på en dansföreställning, som av en händelse liksom bara råkade uppträda i New York i samma veva som bilagan kom ut.
New York-baserade Shen Yun Performing Arts (som Epoch Times för övrigt är mediapartner till) är ett särskilt hatobjekt för kommunistpartiet, eftersom det visar upp traditionell kinesisk kultur för en världspublik, utan godkännande från – och utan att inkludera lämpliga hyllningar till – partiet. För att göra saken värre är det dessutom internationellt framgångsrikt.
LEDARE: Hårdmjuk makt med kinesiska särdrag
Allra värst (och den egentliga orsaken till artikeln, liksom massor av annat statligt kinesiskt sabotage mot föreställningen) är dock att Shen Yun grundades av falungong-utövare, och i sin konst stundtals berör förföljelsen av den här andliga metoden i Kina.
Artikelns rubrik, ”A Blasphemy That Masquerades as Art”, vilket kan översättas till ungefär ”Hädelse förklädd till konst”, ger ett märkligt historiskt eko; ”Oreda i stället för musik” är rubriken på den ökända Pravda-artikel från 1936 som inledde förföljelsen av kompositören Dmitrij Sjostakovitj i Stalins Sovjetunionen, genom att angripa hans opera ”Lady Macbeth från Mzensk”.
En avgörande skillnad är att den artikeln var själva startskottet till den förföljelse som kom att djupt prägla och delvis knäcka Sjostakovitj, medan förföljelsen i det här fallet redan pågått i snart 18 år, och resulterat i tusentals ihjältorterade, fullständigt oskyldiga människor och miljoner ödelagda liv. Icke desto mindre är det enligt artikelns perversa partilogik Shen Yun som ”demoniserar” den kinesiska regimen med sin ”propaganda”.
Där någonstans faller masken av den välartade affärsmannen, som vi trodde att vi delade ett okomplicerat intresse av att tjäna pengar med. Framför oss står någon med Kinesiska kommunistpartiets sanna drag i ansiktet.
