Alla som sett tillräckligt många bilder på Xi Jinping slås förmodligen av att han oftast har ungefär samma min. Ibland är den lite mer av ett leende, ibland lite mer allvarlig, men grundläget är ett slags svårtolkat stenansikte. Som en amerikansk skribent fyndigt uttryckte det tycks Xis oföränderliga min förmedla ”endera stoisk uthållighet eller obeveklighet, beroende på om han genomlider någon annans tråkiga tal eller själv håller ett”.

Vad den där noggrant kontrollerade masken döljer är vad hela världen nu nervöst försöker tyda. För däri finns kanske svaret på frågan om vart hela Kina är på väg.

När man försöker förstå sig på kinesisk politik får man lätt intrycket av att den har hur många bottnar som helst, och Xi Jinping är sannerligen inget undantag. Under Almedalens Kinadag försökte en panel av Kinakännare borra i vem Xi Jinping är och vad han vill med världens folkrikaste land. På ett annat föredrag, några kvarter bort och några dagar senare, gav ytterligare en expert, Man-Yan Ng, ett delvis annorlunda perspektiv på samma fråga.

”Endera samlar Xi all makt hos sig själv för att rensa upp i och stärka partistaten, eller så gör han det för att bli mäktig nog att på allvar kunna reformera eller rentav avveckla den utan att själv förlora huvudet.”

Ett är säkert: Sedan Xi kom till makten har västvärlden uppfattat dubbla budskap. Å ena sidan har han till exempel avskaffat det ökända kinesiska arbetslägersystemet och rensat ut ett stort antal av partistatens mest brutala och korrupta tjänstemän i sin antikorruptionskampanj. Å andra sidan har han samlat all makt hos sig själv på ett sätt som inte skådats sedan Maos dagar och ökat repressionen mot det fria ordet och civilsamhället i allmänhet.

En och en halv miljon kineser kan ha dödats av staten för sina organs skull

Vad som ligger bakom hans agerande är så klart föremål för omfattande spekulationer. Flera böcker har redan skrivits i ämnet. Börje Ljunggren, före detta svensk ambassadör i Kina och författare till en av dem, betonade under Kinadagen det nymaoistiska draget hos Xi, inklusive den personkult som uppstått kring honom (vars källa och verkliga avsikt dock har ifrågasatts). Xi har också förvisso själv sagt att han tackar Mao för att han ens finns till, eftersom Maos personliga ingripande ska ha räddat hans fars liv under olika utrensningar.

Man-Yan Ng däremot är inte lika säker på att den unge Xi Jinping, som sett sin far Xi Zhongxun förnedras av rödgardister, bara satt med tacksamhet mot Mao i sinnet under sina hårda år på landsbygden i Shaanxi, dit han skickats för att ”uppfostras av bönderna” under kulturrevolutionens vansinne. Kanske föddes redan där en insikt om att kommunistpartiets styre inte skulle vara för evigt?

”Om en maffialedare skulle vilja avveckla den brottsliga verksamheten så skulle det allra viktigaste för honom vara att hålla sina ambitioner hemliga tills han var så mäktig att ingen kunde hota honom. ”

Beroende på vad man tror om hur Xi egentligen påverkades av sin uppväxt, och av sin fars öde och åsikter (Xi Zhongxun rehabiliterades senare och tillhörde partiets reformsinnade under Deng Xiaopings tid) skulle man kunna landa i en av två slutsatser: Endera samlar Xi all makt hos sig själv för att rensa upp i och stärka partistaten, eller så gör han det för att bli mäktig nog att på allvar kunna reformera eller rentav avveckla den utan att själv förlora huvudet.

Scanias Kinadirektör Mats Harborn presenterade under Kinadagen perspektivet att Xis antikorruptionskampanj i mångt och mycket handlar om att rensa ut inkompetens inom systemet. Det Kina som Xi tog över, präglat av enorma skulder, överkapacitet, miljökollaps och skenande korruption var, och är, ett ”korthus som kan rasa i morgon” – att skapa en kompetentare förvaltning är en ren överlevnadsfråga. Att Xi skulle vara demokratiskt sinnad bakom masken tror han dock inte på. När folkrepubliken firar sin hundraårsdag 2049 kommer den inte att vara mer demokratisk än idag, var Harborns dystra budskap.

Man-Yan Ng håller dock dörren öppen för att Xi ändå skulle kunna vara den ”Kinas Gorbatjov” som så många i väst hoppats på, men som många saker på ytan tycks motsäga. Han erbjöd en tankeväckande analogi: om en maffialedare skulle vilja avveckla den brottsliga verksamheten så skulle det allra viktigaste för honom vara att hålla sina ambitioner hemliga tills han var så mäktig att ingen kunde hota honom. Minsta aning om vad han egentligen höll på med skulle vara tillräckligt för att svetsa samman både hans vänner och fiender inom maffiaorganisationen mot honom.

Och i den kinesiska politikens notoriskt svårtydda värld av små tecken och mångbottnade agendor kanske det scenariot inte är mer osannolikt än något annat – särskilt för en så gåtfull figur som Xi Jinping.

”Om det stämmer skulle en utrensning av Jiang Zemin själv kunna utgöra den punkt då Xi Jinping mer öppet kan börja visa sitt rätta ansikte.”

För även om partiets officiella linje varit att Sovjetunionens upplösning är ett varnande exempel, så publicerades nyligen en artikel i tidskriften Caixin, där Yu Keping (som satt med i en tankesmedja under Kinas förre ledare Hu Jintao) tvärtom berömde Rysslands väg till demokrati. Caixin drivs av Hu Shuli, som står Wang Qishan nära. Wang, som driver Xi Jinpings antikorruptionskampanj, ses allmänt som Xis högra hand och möjliga efterträdare. Även om det är svårt att säga exakt vad en sådan artikel betyder, så brukar experter på kinesisk politik mena att sådana här artiklar inte dyker upp av en slump.

En person vars namn aldrig nämndes under Kinadagarna var Jiang Zemin, den gudfaderliknande före detta partiledaren som till stor del styrde Kina bakom kulisserna ända fram till att Xi tillträdde 2012. Man-Yan Ng uttryckte dock i sitt föredrag att bevisen vid det här laget är överväldigande på att Xis antikorruptionskampanj är riktad mot just Jiang och dennes maktnätverk inom regimen. Den som följt Epoch Times rapportering vet att även denna tidning utgår från den analysen. Om det stämmer skulle en utrensning av Jiang Zemin själv kunna utgöra den punkt då Xi Jinping mer öppet kan börja visa sitt rätta ansikte.

Jiang Zemin sägs ha förts bort av polis

På senare tid har vi kunnat rapportera trovärdiga insideruppgifter om att såväl Jiang som hans söner på olika sätt kontrolleras och har fått sin rörelsefrihet begränsad. Om det stämmer kanske den dagen inte är så långt borta.