Samma vecka som starten på den stora kulturrevolutionen i Kina fyllde 50 år kom en studie om Kinesiska kommunistpartiets betalda internettroll ut. Det kan se ut som saker från två helt olika tidsåldrar, två olika Kina, men faktum är att det senare fenomenet, liksom så mycket annat i dagens Kina, bär tydliga spår av det förra.

Mycket har skrivits om kulturrevolutionen från olika vinklar denna vecka, och mycket av det har utgått från det faktum att Kina aldrig har gjort upp med den här perioden. Förutom det djupa trauma som det innebär på den personliga nivån så är det så klart ett trauma för Kina som land, kineserna som folk – och för Kinesiska kommunistpartiet.

”Kulturrevolutionen verkar har lett till en djup skräck för kaos och oordning hos kommunistpartiet, och svaret på detta kaos stavas ‘stabilitet’.”

Ett utmärkande drag för kulturrevolutionen tycks ha varit kaos – inte minst politiskt kaos. Partimedlemmar som ena dagen var uppburna kunde nästa dag utmålas som kontrarevolutionärer och rensas ut – bara för att senare återupprättas. Ibland kunde det hända flera gånger om, som för pragmatikern Deng Xiaoping, som sedermera tog över efter Mao.

VIDEO: Grattis på 50-årsdagen kulturrevolutionen! – China Uncensored

Det här verkar har lett till en djup skräck för kaos och oordning hos kommunistpartiet, och svaret på detta kaos stavas ”stabilitet”. Detta, det Kinesiska kommunistpartiets ledord, tolkas gärna enkelt, som att man bara vill förtrycka allt och alla som hotar dess styre, och det ligger säkert mycket i det. Men lika mycket får man förmoda att personer som varit med om något så ohyggligt och kaotiskt som kulturrevolutionen blir märkta av det på ett personligt plan, och att detta spiller över i den politik de för.

Det kan ses som absurt för oss i dag att Deng Xiaoping skulle ha beslutat sig för att ställa till med blodbadet på Himmelska fridens torg 1989 för att han fruktade en ny kulturrevolution, men, som det konstateras i The Economist:

”För västerlänningar kan studenterna på Himmelska fridens torg 1989 synas vara en miljon mil bort från rödgardisterna som samlades där två årtionden tidigare för att skrika maoistiska slagord. Men för Kinas ledare har det alltid funnits en koppling: att kulturrevolutionen var ett slags ’stor demokrati’ (som Mao kallade det) där vanliga människor fick makten att störta befattningshavare som de hatade. Studenterna 1989 må inte ha varit Mao-dyrkare, men om de hade fått chansen hade de betett sig precis som rödgardisterna, enligt de kinesiska ledarnas logik – med kaotisk, hämndlysten vrede.”

”Sex av de sju medlemmarna i politbyråns ständiga utskott tillhörde de ungdomar som med olika grader av tvång eller frivillighet skickades ut på landet för att arbeta som bönder. Bland dem finns partiledaren och presidenten Xi Jinping.”

Dessutom, som konstaterades i en artikel i Straits Times, så har även dagens kinesiska ledare kulturrevolutionen in på skinnet; sex av de sju medlemmarna i politbyråns ständiga utskott, partiets högsta ledning, tillhörde ”zhiqing”, de ungdomar som med olika grader av tvång eller frivillighet skickades ut på landet för att arbeta som bönder. Bland dem finns partiledaren och presidenten Xi Jinping.

Det är alltså knappast en tillfällighet att den sällsynta officiella kommentaren på 50-årsdagen från kommunistpartiets tidning Global Times betonade just Kinas (som här betyder kommunistpartiets) ”vaksamhet mot faran av alla sorters oordning” som en viktig läxa från kulturrevolutionens årtionde. ”Ingen fruktar kaos, och eftersträvar stabilitet, mer än vi”, skriver tidningen.

Kina vill styra internet i resten av världen också

Hur hänger då detta ihop med studien av kommunistpartiets betalda internetkommentatorer? Jo, dels fann man att dessa professionella troll i betydligt mindre grad bråkar och argumenterar med folk än man trott. I stället föredrar man att försöka ”byta ämne” genom att bomba med massor av inlägg som bara hyllar partiet på olika sätt.

Dessutom har tidigare forskning funnit att de diskussioner man främst ger sig på, endera genom den här sortens distraktion, eller i sista hand genom direkt censur, är de som ser ut att ha potential för att leda till att folk sluter sig samman och faktiskt gör något.

”Sålunda hemsöks fortfarande kommunistpartiet – och därmed hela Kina – av den avgrundsande som man själva släppte lös för 50 år sedan.”

Med andra ord: Kommunistpartiet vill inte reta upp folk mer än nödvändigt genom direkt censur, och man föredrar att gjuta olja på vågorna genom att distrahera framför att argumentera, då det sistnämnda ju kan leda till att den andre bara blir mer upprörd. Men icke desto mindre: vid minsta tecken på att massorna faktiskt överväger att skrida till handling slår man till.

Återigen lyser skräcken för kaos och viljan till ”stabilitet” igenom, precis som den gör i så mycket annat av kommunistpartiets auktoritära politik. Men lika mycket som det handlar om att bara säkra kommunistpartiets makt (och därmed de egna privilegierna) kan det säkert handla om en verklig skräck, grundad i personlig erfarenhet, för vad som händer om man öppnar dörren för större politisk dynamik.

Sålunda hemsöks fortfarande kommunistpartiet – och därmed hela Kina – av den avgrundsande som man själva släppte lös för 50 år sedan.