I dagarna kunde SvD rapportera att Kina i höst öppnar ett kulturcenter i Kungsträdgården, i hjärtat av Stockholm. Frågan tycks hittills inte engagera särskilt många, och kanske inte kommer att göra det heller, åtminstone så länge som vi vet så lite om planerna för centret.
SvD:s Ola Wong ser i princip tre scenarion, där det endera blir ett traditionellt propagandatillhåll, ett väldigt inaktivt traditionellt propagandatillhåll (som centret i Köpenhamn har blivit) eller möjligen något bra, en ”genuin mötesplats”.
Som Epoch Times rapporterade när det begav sig, var självaste Liu Yunshan på plats när centret i Köpenhamn invigdes. Liu sitter i politbyråns ständiga utskott, ett litet elitorgan på sju man, lett av Xi Jinping, som i praktiken utgör Kinas högsta ledning. Liu har ansvar för propaganda och ideologi.
”Hittills har ju Kinas försök till så kallad mjuk makt i Norden varit ganska ’begränsade i omfattning’, som Hellström skriver. Man frestas att tillägga ’halvbakade’, åtminstone för Sverige.”
Ändå tycks det inte ha blivit mycket mer än en tummetott av kulturcentret i Danmark, i alla fall inte hittills. Vad ska det bli av det svenska kulturcentret? Som Jerker Hellström, säkerhetspolitisk analytiker på FOI, skriver i en artikel som också refereras av Wong, ses de nordiska länderna främst som ett slags dörröppnare och testverkstad av Kinesiska kommunistpartiet. Kinas primära strategiska intressen ligger så klart gentemot de världsledande, stora länderna och närområdet.
Halvbakade försök
Det här avspeglas väl också i det ljumma intresset för, och den ofta ganska naiva förståelsen av, Folkrepubliken Kina i Sverige. Här skulle man kunna tänka sig potential för ett farligt vakuum: eftersom vi har så dålig koll på Kina är vi kanske också ett lättare ”mål” om Kina skulle få för sig att verkligen göra en kulturell framstöt. Icke desto mindre är det lite svårt att se hur en sådan framstöt exakt skulle se ut.
Hittills har ju Kinas försök till så kallad mjuk makt i Norden varit ganska ”begränsade i omfattning”, som Hellström skriver. Man frestas att tillägga ”halvbakade”, åtminstone för Sverige. Konfuciusinstituten, som Epoch Times rapporterat om, har mest uppmärksammats i negativa sammanhang. Man har inte haft vett att anpassa upplägget till det samhälle man verkar i, och lärarna har öppet tvingats erkänna de för svenskar oacceptabla politiska begränsningar de arbetar under. I slutänden har man – med all rätt – framstått som något slags mullvadar för kommunistpartiet. De institut som finns kvar tycks nu föra en relativt tynande tillvaro; de är åtminstone knappast på offensiven.
”Somliga analytiker menar till och med att Kina inte riktigt förstått vad mjuk makt är, eller åtminstone inte hur man skaffar den.”
Somliga analytiker menar till och med att Kina inte riktigt förstått vad mjuk makt är, eller åtminstone inte hur man skaffar den. USA, som får sägas ha enorm mjuk makt i Sverige, har det inte via diplomati, statliga program eller kulturcenter, och inte heller genom några försök att aktivt manipulera mediabilden av landet; det kommer via en mångfald av amerikansk kultur, film, tv, musik och massmedia.
Alla som vet någonting alls om dagens Kina inser snabbt hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är för kommunistpartiet att etablera den här sortens mjuka makt. Partiets modell går ju ut på att centralstyra bilden av Kina – med järnhand eller silkesvantar beroende på omständigheterna, men ändå. Dessutom är sådana grundläggande saker som att ytterst få svenskar talar kinesiska så klart också ett fundamentalt hinder.
Den mjuka makten smyger sig på
60-talets glansdagar avlägsna
Dessutom: det som västerlänningar ändå dras till och gillar med Kina är ju det traditionella, exotiska Kina som fanns innan kommunistpartiet, och som kommunistpartiet bitvis ägnat rätt stor kraft åt att försöka förstöra och begrava. 60- och 70-talets glansdagar, då till och med Kungen uttryckte beundran för Mao, känns oerhört avlägsna. Kinesiska kommunistpartiet har lyckligtvis inte så många uttalade vänner kvar i Sverige i dag, och återväxten torde vara rätt skral.
”Det som västerlänningar ändå dras till och gillar med Kina är ju det traditionella, exotiska Kina som fanns innan kommunistpartiet, och som kommunistpartiet bitvis ägnat rätt stor kraft åt att försöka förstöra och begrava.”
Och när svenskar ändå tar till sig av kinesisk samtidskultur handlar det främst om en mindre grupp specialintresserade som gillar charmiga dissidentkosmopoliter som Ai Weiwei, just för att de går i närkamp med partiet. Det tycks vara ett nästan hopplöst uppdrag att väcka den sortens oreflekterade och naiva kulturella sympati som man antar att kommunistpartiet skulle vilja se om de fick önska.
Så frågan är vad ett kinesiskt kulturcentrum i Sverige skulle kunna åstadkomma. Jerker Hellström betonar att Kinesiska kommunistpartiet anser – och uppskattar – att de nordiska länderna är ”lätta att ha att göra med”. Med andra ord är vi ändå inte lika öppet kritiska och misstänksamma som många av de större västländerna. Det här är värt att ha i bakhuvudet den dag som det kinesiska kulturcentret slår upp sina portar.
