Av alla saker man kan vara oroad över när det gäller Kinas utveckling så är kommunistregimens informationskrig mot väst kanske det mest oroande just nu. För ju mer kommunistpartiet lyckas förvrida vår blick, desto mer riskerar alla andra problem med Kina att förvärras, för att vi inte ser, förstår eller bryr oss om dem. Det är därför vi fortsätter att ge den här frågan så stor uppmärksamhet på ledarplats.

Den svenske skribenten Jojje Olsson tillhör de ytterst få svenska röster i offentligheten som tar ett helhetsgrepp på Kina, och som inte lägger fingrarna emellan i analysen. Han skriver med både patos och trovärdighet, eftersom han bott och verkat i Kina i ett årtionde. Nyligen fick han för första gången inte förnyat visum, och fick mer eller mindre lämna hela sitt liv bakom sig i Peking för att bosätta sig i Taiwan. Orsaken: han skriver för kritiskt om Kinas regim. Det hjälpte inte att han huvudsakligen skriver på pyttespråket svenska, för den i Kinafrågor rätt så ointresserade svenska allmänheten.

Demokratin krossad i Kina… Igen – China Uncensored

Den relativt stora uppmärksamhet Olssons situation fått i svenska medier står i skarp kontrast till det ointresse och brist på analys som annars vanligen omger Kina. Dessutom dök snabbt en bisarr anklagelseskrift (kombinerad med ett nästan ännu mer bisarrt försvarstal för Kinesiska kommunistpartiets mediepolitik) upp på nätet, som på haltande svenska försökte misskreditera honom med diverse falska påståenden. Kommunistpartiets internationella trollfabrik tyckte alltså att även den här glimten av negativ uppmärksamhet var såpass illa att det krävde personlig smutskastning.

Den bekvämt postmoderna tanken att ”det är bra att höra alla sidor” luftades i debatten kring SvD:s olyckliga beslut att låta Kinesiska kommunistpartiet köpa propagandaplats i tidningen tidigare i år. Olsson, med sin förståelse av den kinesiska regimen, var en av få röster som faktiskt reagerade på det här med den bestörtning det förtjänade, medan andra avfärdade det med just det argumentet att informationsklimatet bara mår bra av att ”alla sidor” får höras.

Det finns några enkla punkter om Kina under kommunistpartiet som behöver slås fast för att den här diskussionen ska börja i rätt ände. De går samtliga ut på att, nej, Kina är inte vilket land som helst, och därför kan vi inte behandla det som vilket land som helst när det gäller medie- och informationsfrågor.

• Kina är världens folkrikaste land. Det är dragloket i den internationella ekonomin. Det är på väg att nå ikapp och aktersegla USA ekonomiskt, och (om än klart långsammare) militärt. Det har enorma ekonomiska tumskruvar monterade på nästan hela resten av världen. Det är alltså en stormakt, med tydligt sikte på att ta över rollen som ledande supermakt.
• Kina styrs sedan 1949 av något som bäst kan liknas vid en korsning mellan en sluten, extrem sekt och ett gangstergäng. Kommunistpartiet förfogar över enorma resurser, och dess allt överskuggande mål är att behålla makten. Det finns sedan Sovjets fall ingen annan regim av global betydelse som har en så extrem, blodig och internt obearbetad nutidshistoria, och som styrs av så djupt människofientliga doktriner. På ytan har regimen med tidens gång och ökade resurser blivit mycket sofistikerad, och den agerar på många sätt ytterst pragmatiskt och slugt.
• På ett lite djupare plan styrs partiet fortfarande av ett svårbegripligt, dogmatiskt marxistiskt tänkande. Det har muterat rejält under årtiondena: utrensningar, maktkamper, politiska kampanjer, reformer, och till sist rå kumpankapitalism har alla behövt pressas in i ett allt rangligare tankebygge som ska legitimera partiets eviga makt såsom varande i ”folkets” intresse. I stället för att anpassa språket efter verkligheten har man ändrat på ordens innebörd, så att till och med till synes enkla begrepp som ”fakta”, ”historia” och ”sanning” i kommunistpartiets vokabulär faktiskt betyder något helt annat än vad vi är vana vid i resten av världen (åtminstone utanför de mest extrema diktaturerna). Detta ideologiska lager är troligen en delförklaring till att Kinas regim ibland agerar till synes irrationellt och kontraproduktivt i mötet med väst, men det ska inte förväxlas med dumhet eller naivitet. På det allra djupaste planet handlar allt som sagt om partiets överlevnad och makt.
• Kommunistpartiet styr Kinas medier med järnhand, och de har – per definition – rakt motsatt uppgift mot västerländska medier: de ska inte granska makten, de ska förhärliga och hjälpa till att upprätthålla den. Det här är inga lösa åsikter, det är fakta, och inget som kommunistpartiet hymlar det minsta med. Därför går det inte att förhålla sig till kinesiska statsmedier som om de bara vore ”ännu en röst”, eller ens som om det vore en användbar källa för att försöka förstå regimens tänkesätt eller avsikter; kremlologer av den kaliber som klarar detta har vi troligen ytterst få av i Sverige. Inte heller säger de oss något särskilt matnyttigt om vad som faktiskt händer i Kina, och man kan aldrig fullt ut lita på att det som står där faktiskt är sant, eftersom sanning i vår mening är irrelevant för kommunistpartiet.
• Slutligen: Kommunistpartiet kastar ofantliga summor på att förvrida blicken och tänkandet hos resten av världen, samtidigt som man på hemmaplan allt hårdare förtrycker inte bara inhemska avvikande röster utan alla former av informationsspridning från västerländska källor. Om man är så naiv att man inte tror att det här har några risker för oss i väst, kan man åtminstone förhålla sig solidariskt till det kinesiska folket och inte legitimera partiets förtryck genom att låtsas att dess propagandavapen är vanliga medier.

Om vi i väst inte är medvetna om – eller väljer att inte låtsas om – de här sakerna, riskerar vårt förhållande till Kina faktiskt att förfalla till ett rent självskadebeteende. Och då spelar det liksom ingen roll om vårt agerande motiverats av snöd vinning, postmodern upplysthet eller rentav genuin storsinthet. Resultatet blir detsamma.