”Filippinerna lämnar USA för Kina. Och kanske Ryssland litegrann”. Så kan man enkelt sammanfatta det som hänt i veckan. Filippinernas president Rodrigo Duterte har ju till och med själv sagt det, tämligen bokstavligt. Hans vid det här laget ökända rättframhet har inte lämnat mycket till kommentatorerna att idissla.
Det vi bevittnar nu är väl närmast den perfekta illustrationen av teorin om hur länder riskerar att vända sig från väst och söka sig till Kina av två mycket enkla skäl.
Filippinerna dumpar USA och blir ihop med Kina – China Uncensored
Ett: Kinas regim erbjuder frikostiga ekonomiska incitament, ofta i form av investeringar och infrastrukturprojekt, som på kort sikt fortsätter att fluffa upp deras BNP, och på lång sikt ger dem alla möjliga sorters ekonomiska och strategiska fördelar.
Två: Om du inte kritiserar den kinesiska regimens människorättskränkningar – förlåt ”inre angelägenheter” – så kritiserar den kinesiska regimen sannerligen inte dina.
Duterte måste vara så nära den kinesiska regimens drömallierade man kan komma: Ett populistiskt råskinn som säger precis vad som faller honom in. Han blev vald på att han mer eller mindre uttryckligen lovade att döda alla Filippinernas narkotikahandlare OCH narkomaner, och han är redan i full gång med det. När Obama kritiserade att tusentals människor verkar ha dödats utomrättsligt i Dutertes drogkrig kallade Duterte honom för ”horunge” och bad honom ”dra åt helvete”.
Sedan åkte han till Kina och förklarade att USA minsann bara är en gammal kolonialmakt som aldrig gjort något bra för Filippinerna, och att han struntade i att Filippinerna vunnit tvisten om Sydkinesiska havet i Permanenta skiljedomstolen – Äh, vem bryr sig om några öar och lite fiskevatten? Det kan vi prata om senare någon gång. Hade ni lust att investera lite hos oss, sade ni?
Det som är uppfriskande med Duterte är att han inte hymlar det minsta med någonting av det här. Läs rapporteringen så ser ni att jag i stort sett bara sammanfattat hans egna ord när jag raljerar lite här ovan. Jag har knappt ens spetsat till dem.
Men mest av allt förskräcker det hela, så klart.
Filippinernas helomvändning är ett iskallt kvitto på att länder som länge varit USA:s allierade – i Sydostasien och annorstädes – faktiskt bara kan vara ett presidentval ifrån att bokstavligen be sin förra bundsförvant dra åt helvete och gå raka vägen i famnen på Kinesiska kommunistpartiet. Och kanske Ryssland litegrann också.
För Kinas regim är det här så klart mumma. Geopolitiskt och ekonomiskt, visst, men framför allt en rungande narrativ- och propagandaseger. Dutertes långfinger till USA utgör dessutom ett intressant exempel för andra länder i regionen, vare sig de redan mer smygande gått Kina till mötes (som Thailand under militärjuntan) eller om de står och tvekar på vilken sida de ska välja. Det är nog en och annan som just nu tittar på Duterte och tänker ”men…kan man verkligen göra så där…?”
Svaret tycks vara: Ja, jag tror banne mig att han just gjorde det.
I och med att Duterte nu så pass spektakulärt bränt sina skepp med USA är det väl föga troligt, hur yvig han än är, att han kommer be även sin nya gudfader dra åt helvete vid minsta fnurra. Han lär nog odla sitt förhållande till Kina noggrant, och Kina är så klart mer än villigt att göra detsamma. En rimlig gissning är väl att vi får vänta på ett regeringsbyte i Filippinerna innan USA möjligen kan börja hoppas på en omsvängning.
Oavsett hur det blir mellan USA och Filippinerna i framtiden känns det dock som om ekot av den här veckans händelser kan hänga kvar länge, och klinga långt bortom bara en bilateral relation.
