Tar man bara del av svenska medier skulle man kunna få känslan av att det som pågår i Sydkinesiska sjön bara är något lokalt bråk om territorialvatten. Men följer man med i internationella medier så inser man hur mångas ögon som är oroligt riktade mot den här situationen. Kan det rentav vara platsen där en liten gnista sätter världen i brand?
I grunden handlar det hela om att Kinesiska kommunistpartiet gör vad de flesta andra länder anser vara helt orimliga anspråk på i stort sett hela Sydkinesiska sjön, ett område rikt på naturresurser. Det finns ett antal parallella dispyter, och alla inkluderar inte Kina, men det är Kinas anspråk, och Kinas aggressiva beteende, som ligger bakom den internationella oron.
Mot Kinas ambition att kontrollera hela området står en allians av berörda länder, backade av supermakten USA. Upprördast har hittills Filippinerna, Japan och Vietnam varit, men situationen ger ringar på vattnet som även påverkar Kinas relationer till exempelvis jätteländerna Indonesien och Indien.
”Analytiker har på senare år börjat nämna Sydkinesiska sjön som en av de mest sannolika platserna för starten på ett eventuellt tredje världskrig.”
Än så länge har själva våldet inte gått över nivån av kustbevakningsingripanden mot fiskebåtar och en och annan ramning, vilket kan verka rätt harmlöst. Men i bakgrunden genomför Kina ett slags lågfrekvent, långsam invasion, med sina konstgjorda öar som man av allt att döma håller på att militarisera.
Dessutom är det den underliggande spänningen och irritationen mellan de inblandade som skrämmer. Även små tecken och gester – som när Kina enligt utsago hämtade skadade arbetare från nämnda konstgjorda öar med militärplan häromveckan – skapar nu diplomatiska vågrörelser.
En liten gnista kan räcka
Frågan är förstås om den här situationen verkligen skulle kunna utlösa en storkonflikt. Analytiker har på senare år börjat nämna Sydkinesiska sjön som en av de mest sannolika platserna för starten på ett eventuellt tredje världskrig.
Det kan verka alarmistiskt att ens väcka frågan – samtliga inblandade länder är ju så starkt ekonomiskt sammankopplade att krig skulle verka fullständigt irrationellt, trots vapenskrammel och höga tonlägen.
Men då bör man minnas att situationen såg ganska likartad ut inför första världskriget. Det fanns gott om analytiker som såg tecknen på storkrig, men också många som avfärdade tanken, just utifrån det irrationella i det – Europas stormakter bedrev handel med varandra och bidrog till varandras ekonomiska utveckling och välstånd. Varför riskera detta för ett krig?
”Politiska skeenden styrs inte alltid av de inblandades rationella, övergripande intressen. Händelseförlopp kan utveckla sin egen dynamik.”
Ändå: vid en viss punkt räckte det med en liten tändande gnista – skotten i Sarajevo – för att världens då ledande stormakter skulle ge sig in i ett absurt och ohyggligt krig, där man bokstavligen kastade ner en hel generation unga män i köttkvarnen.
Politiska skeenden styrs inte alltid av de inblandades rationella, övergripande intressen. Händelseförlopp kan utveckla sin egen dynamik. Något som uppenbart tycks irrationellt när man efteråt sitter med makroperspektivet, kan mycket väl ha framstått som det enda rationella agerandet för en given individ eller grupp i stunden. Och så leder det ena till det andra.
Faran med det okända
Efter kalla krigets slut har en känsla växt fram att ett nytt storkrig mellan mäktiga, utvecklade nationalstater nästan skulle vara otänkbart. Men den tanken levde även i det tidiga 1900-talets Europa. Det är inte heller någon exakt upprepning av historien man bör oroa sig för – det lär inte hända. Det är just i det okända som faran ligger.
Ingen kunde ha räknat ut hur första världskriget skulle utvecklas innan det faktiskt bröt ut. Den snabba teknikutvecklingen och andra faktorer gjorde det till ett helt nytt krig, olikt allt som kommit innan. Tänker man på hur mycket världen utvecklats sedan andra världskriget, så inser man att våra möjligheter att förstå hur ett eventuellt nytt storkrig skulle utspela sig inte nödvändigtvis är så mycket större än vad de var för 1914 års analytiker.
Ingen kan säkert veta vad som skulle hända om någon liten men allvarlig händelse skulle råka brisera på precis fel plats, vid precis fel tillfälle, i Sydkinesiska sjön.
”Ingen kan garantera att Xi Jinping, hur mäktig och pragmatisk han än är, under alla omständigheter skulle kunna kontrollera situationen.”
Instabila element
Även om den nuvarande ordningen kan tyckas stabil, så finns det element som mycket väl kan sätta den i gungning. Xi Jinping tycks i nuläget ha ett mycket fast grepp om Kina, inte minst militären. Men man bör inte glömma att han är inbegripen i en dödlig maktkamp inom partiet, där hans allt mer trängda fiende nu på senare tid börjat försöka bita tillbaks. Ingen vet exakt vad förre partiledaren Jiang Zemins partifraktion är kapabel till när de nu tycks stå inför totalt nederlag. De har tidigare planerat rena kuppförsök, och enligt vissa uppgifter rentav mordförsök mot Xi.
Dessutom leker den kinesiska regimen sedan många år medvetet med elden genom att på olika sätt spela på nationalistiska stämningar inom landet. Det finns gott om bullriga hökar, både bland generaler och ledarskribenter. Ingen kan garantera att Xi, hur mäktig och pragmatisk han än är, under alla omständigheter skulle kunna kontrollera situationen. Kina är så klart inte heller det enda land där nationalistiska stämningar förstärks av – och förstärker – situationen i Sydkinesiska sjön.
Det finns alltså all anledning även för oss i Sverige att hålla ögonen på vad som sker i Sydkinesiska sjön, hur långt borta den än verkar ligga. I maj eller juni väntas till exempel en internationell dom i dispyten mellan Kina och Filippinerna – en dom som Kina redan sagt att man tänker strunta i. Storbritannien, som annars på senare tid setts närma sig Kina, gick nyligen ut och trampade Kina på tårna i frågan, med ett uttalande om att man förväntade sig att Kina följer domen.
Kanske skruvas temperaturen upp några hack redan då?
