Den 13 juni antog den amerikanska kongressens representanthus enhälligt en resolution som erkänner och fördömer statligt sanktionerade organstölder från samvetsfångar i Kina. Resolutionen, som har nummer 323, ses av dem som är engagerade i frågan som en stor framgång när det gäller möjligheten att väcka uppmärksamhet och sätta hårdare press på den kinesiska regimen.
Resolutionen kom strax innan publikationen av en ny rapport om organstölderna, som presenteras som en uppdatering av den första rapporten i ämnet, ”Bloody Harvest” (David Matas/David Kilgour) från 2006, och den undersökande reportageboken ”The Slaughter” (Ethan Gutmann) från 2014. Rapporten ”Bloody Harvest/The Slaughter – An Update” släpptes den 22 juni och finns fritt tillgänglig på engelska på www.chinaorganharvest.org.
En och en halv miljon kineser kan ha dödats av staten för sina organs skull
De tre författarnas slutsatser är djupt chockerande även för oss som följt frågan länge. Antalet utförda organtransplantationer i Kina tycks vara extremt mycket högre än de runt 10 000 per år som kommunistpartiet numera hävdar. Bara antalet njur- och levertransplantationer de senaste 15 åren i Kina tycks ligga på mellan 1,5 miljoner och 3 miljoner, utifrån olika typer av tillgänglig data från individuella sjukhus och andra helt officiella källor.
”Om resolutionen i USA:s representanthus gick obemärkt förbi i Sverige är det kanske inte så konstigt. Frågan har sällan nått ut i de stora medierna under det årtionde som den varit känd.”
Hela levrar kan inte doneras utan att donatorn dör. Det innebär att antalet organtransplantationer som kräver att någon dör, vars källa är helt okänd – men där ett växande berg av bevis pekar mot slakt på samvetsfångar – räknas i hundratusental. Kanske miljoner.
Når inte ut i svenska medier
Men om resolutionen i USA:s representanthus gick obemärkt förbi i Sverige är det kanske inte så konstigt. Frågan har sällan nått ut i de stora medierna under det årtionde som den varit känd, och få politiker på riksnivå har visat sig intresserade av att ta i den, trots ett icke oävet lobbyarbete från personer engagerade i människorättsfrågor.
När riksdagsledamoten Lotta Johnsson Fornarve (V) ändå nämnde frågan i sitt anförande i debatten om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik den 9 juni var det lika välkommet som ovanligt. Det har dock inte satt några som helst avtryck i något beslut, dit verkar vägen ännu lång.
Kontrasten till tongångarna i debatten som föregick antagandet av resolution 323 i det amerikanska representanthuset är minst sagt slående: Ledamoten Ileana Ros-Lehtinen, som lade fram resolutionen sade att den ”fördömer Kinas pågående ohyggliga organskörd från samvetsfångar, religiösa och etniska minoriteter som inte givit sitt samtycke… en avskyvärd och oetisk hantering [som] måste upphöra”. En annan ledamot kallade förföljelsen av falungong, som ses som den mest utsatta gruppen vad gäller organstölderna, för ”ett av de kanske största brotten under 21:a århundradet”. Resolutionen uppmanar till att organstölderna ska upphöra och att den kinesiska regimen ska tillåta en oberoende utredning.
”Man får hoppas att de svenska EU-parlamentarikerna tar den här chansen att ta tydlig ställning. Det är hög tid nu.”
EU-resolution
Man brukar tala om att Sverige gör anspråk på att vara en ”humanitär supermakt”, även om den imagen blivit kantstött då och då. Vår nuvarande regering har dock gått ganska långt före i andra frågor, som till exempel Palestina och Västsahara, och på senare tid gjort sig osams med till exempel både Saudiarabien och Israel i människorättsfrågor. Man frågar sig varför det är så bedövande tyst i just den här frågan, som gäller möjligheten att ett så extremt stort och allvarligt brott mot mänskligheten har utförts – och fortfarande utförs – av ett land som Sverige har så omfattande kontakter med.
Dödad för organ – Kinas hemliga transplantationsindustri
Det ges dock andra möjligheter för svenska politiker att driva frågan än i Sveriges riksdag. En skarpt formulerad resolution, en så kallad ”written declaration”, föreligger även i Europaparlamentet. Där krävs åtgärder för att stoppa organstölderna, och att en utredning ska tillsättas. Dessutom krävs att kommissionen och ministerrådet agerar utifrån den tidigare resolutionen i frågan som kom redan 2013. Om fler än hälften av parlamentsledamöterna skriver under den innan slutet av juli kommer den att antas av parlamentet.
Man får hoppas att de svenska EU-parlamentarikerna tar den här chansen att ta tydlig ställning. Det är hög tid nu.
