Året som gått har utmålats i rätt dystra färger här i västvärlden.

Besvikelse över den politiska utvecklingen i Kina var säkert en ingrediens för somliga, även om den lär ha överskuggats av sådant som USA-valet, Brexit, krig och älskade artisters död.

Men de kineser som tror på Xi Jinpings nationalistiskt färgade ”kinesiska dröm” kanske däremot upplevde 2016 som ganska trevligt – om de hörde till vinnarna, och lyckades undvika att krossas mellan partistatens kugghjul. Kanske kommer 2016 rentav kommas ihåg som lugnet före de stormar som man redan kan ana på horisonten inför 2017.

I händelsernas centrum stod Kinas numera helt obestridlige ledare Xi Jinping. 2016 var året då han befäste sin makt genom att låta kröna sig till ”kärnledare” – ett epitet som uppfanns av Maos efterträdare Deng Xiaoping, och tillämpades på dennes efterträdare Jiang Zemin, men inte på Xis föregångare Hu Jintao. Tidigare hade Xi också hunnit utse sig själv till bland annat överbefälhavare för Kinas militärmakt.

Blir han Kinas förste postkommunistiske ledare? – China Uncensored

Och Kina under Xi verkade utåt sett smått ostoppbart under 2016, trots ekonomiska, sociala och politiska konvulsioner. Många västerländska observatörer har med stigande förfäran sett hur greppet om det fria ordet och det kinesiska civilsamhället blivit hårdare, övervakningen och den ideologiska styrningen ökat, liksom repressionen mot advokater och aktivister. Men sådan dålig PR i väst verkar inte ha kastat något betydande grus i det kinesiska framgångsmaskineriet, som tycktes platta till alla motgångar under den nya sidenvägens hastigt utlagda asfalt och betong.

Somliga som till exempel upprörts av Kinas aggressiva beteende och militarisering av Sydkinesiska havet gladdes kanske först åt näsknäppen i Permanenta skiljedomstolen. Men snabbt förbyttes glädjen i förstämning när ”vinnaren” Filippinernas nye president, Rodrigo Duterte, bokstavligen bad USA dra åt helvete, öppet lierade sig med Kina och sa att de där gamla reven var väl inte så mycket att bry sig om. Och det var bara den kanske mest uppmärksammade av flera symboliska eller verkliga utrikespolitiska framgångar för Kina under året. Nu senast kröp Norge till korset under förödmjukande former i ett försök att reparera den havererade relationen efter 2010 års Nobelbråk.

LEDARE: Dutertes helomvändning förskräcker

Kinas utrikespolitiska poserande – kräva allt, tolerera inget, hålla för öronen och skrika – har nästan börjat likna ett framgångsrecept, sett till utfallet. Den enda som det här beteendet inte alls tycks ha bitit på är symptomatiskt nog den tillträdande amerikanske presidenten Donald Trump, som är det kanske mest svårbedömda orosmolnet på den kinesiska drömmens himmel.

Hans protektionistiska utspel och (beroende på vem man frågar) endera totala tondövhet eller sluga manövrerande i den känsliga Taiwan-frågan har fått barometern att skälva långt innan han ens tillträtt. Han har blandat stenhårda handelshökar med personliga vänner till Xi Jinping i sitt tänkta team, och medan han hotat med tullar har vissa av hans policymakare kommit med rätt ogenerade antydningar om att hans administration kommer se mellan fingrarna på Kinas människorättskränkningar i utbyte mot en mer avspänd global säkerhetsmiljö.

Det tycks alltså bäddat för maximal oförutsägbarhet i världens just nu viktigaste bilaterala relation. Men den allmänna känslan är väl knappast att det internt stukade och splittrade USA, under ledning av en unikt oprövad och oberäknelig ny president, kommer att sätta Kina på plats under 2017.

LEDARE: President Trump och Kina – mycket prat men lite visshet

Till Kinas segrar under 2016 får väl också räknas det faktum att den kinesiska ekonomin hölls flytande, trots börskrascher, kapitalutflöden och ett betänkligt växande skuldberg. En del av de värsta undergångsstämningarna kring en snar kinesisk hårdlandning tycks ha lagt sig, även om den långsiktigare oron består hos många. Dessutom fick Kina, tack vare Trumps minst sagt tveksamma signaler, plötsligt ökade internationella förväntningar på sig om att vara den drivande positiva kraften i den globala klimatkampen, trots att smoggen hängde tyngre än någonsin över Peking. Kanske ett område där man kan skörda segrar även av det ”mjukare” slaget?

Men ovanstående till trots: själva kärnan i den auktoritära enpartistaten Kina är kommunistpartiet. Inte så konstigt då att Xis formidabla räfst med sina politiska motståndare tilldragit sig allt större uppmärksamhet ju högre landets internationella stjärna stigit.

Alla seriösa bedömare tycks vid det här laget ense om att Xi korsat Rubicon – han har gjort sig till bitter fiende med så många inom partiet med sina hårda utrensningar att hans enda alternativ är att ånga på, tills dess att han fyllt stats- och partiapparaten med så många lojalister att han inte längre kan störtas. Alla officiella signaler från partiledningen talar också om fortsatt full fart framåt i kampen mot korruptionen.

Men sedan då? Det är här som bilden kompliceras.

Epoch Times har länge betraktat Xis agerande i ljuset av förre partiledaren Jiang Zemins korrupta maktsfär, som definierades av Kinas största och mest brutala politiska kampanj de senaste årtiondena – förföljelsen av falungong. Detta perspektiv bygger på att det pågår en faktisk maktkamp på liv och död inom partiet, som ju har ”kollektivt ledarskap”, och där åtminstone tre av sju i den högsta ledningen tillhör Jiang Zemins falang.

En och en halv miljon kineser kan ha dödats av staten för sina organs skull

Det innebär också att vi till skillnad från många andra bedömare inte utgår från att allt som händer på ytan i Kina just nu är ett sant utslag av Xis verkliga intentioner – vilka de nu må vara – eller att han ens har full kontroll över skeendet. Det leder också till att vi tolkar vissa signaler lite annorlunda, tar fasta på lite andra saker, och kanske har en mer nyanserad bild än att Xi med nödvändighet bara är en envåldshärskare som driver Kina tillbaka till Maos dagar.

Ett är i alla fall säkert: Kommunistpartiets inre liv är den svartaste av svarta lådor, och att läsa av de extremt subtila och motsägelsefulla gesterna utåt är inte lätt. Vad som verkar vara ett personligt diktatorprojekt skulle lika gärna kunna vara förspelet till en radikal omdaning av hela systemet. Allt beror på hur man tolkar tecknen.

Kinesisk partiveteran: Xi Jinping är missförstådd

Det slutliga beviset för att Epoch Times analys av situationen stämmer skulle förstås vara om den nu 90-årige Jiang Zemin faktiskt greps och ställdes inför rätta, och vissa tecken på att detta skulle kunna bli verklighet har faktiskt visat sig under året.

Något som nästan alldeles säkert kommer att inträffa under 2017 är dock partiets 19:e kongress i höst. Då, om inte förr, kommer Xi på något sätt att tvingas visa världen sin hand: Gör han sig av med alla sina motståndare inom ständiga utskottet? Behåller han sin vapendragare, antikorruptionsgeneralen Wang Qishan, eller ger han honom kanske en ny, än mäktigare roll? Gör han några antydningar om sin eventuella efterträdare, eller kommer han att förstärka bilden av han inte tänker traditionsenligt stiga åt sidan efter nästa mandatperiod? Kanske händer rentav något ännu mer dramatiskt, som ett avskaffande av ständiga utskottet?

Vem vinner Kinas ”Game of Thrones”? – China Uncensored

Och på vägen dit saknas inte andra högintressanta punkter i almanackan, som exempelvis valet i mars av ny Chief Executive i Hongkong. Den lilla specialregionen har av Epoch Times källor – liksom av en förment Pekingtrogen tidning – under den senare delen av året pekats ut som ett centrum för maktkampen inom partiet.

Det känns mycket svårt att gissa hur mycket mer vi kommer att veta om Xi Jinpings verkliga planer för Kina i december 2017, men vissa fler konkreta detaljer kring HUR han tänker styra landet de kommande fem åren lär oundvikligen falla på plats. Detta, tillsammans med den stora globala osäkerheten kring bland annat ekonomin och relationen till USA, bäddar för ett 2017 som kanske inte blir trevligare än 2016, men garanterat intressant.