Det här är en förkortad översättning av Ma Guangyuans kinesiska artikel som han postade på WeChat. Ma är en välkänd oberoende kinesisk ekonom, som kommenterat i bland annat statliga CCTV, och publicerats i bland annat Financial Times kinesiska upplaga och Southern Weekly. Här reflekterar han över hur etikens försvinnande ur ekonomin lett till enorma klyftor, vilket bland annat förklarar Trumps oväntade valseger.
”Trumpchocken” sprider sig över världen. De stora medierna i Europa och USA reflekterar över varför opinionsundersökningarna och valresultatet skilde sig åt så enormt. Men det är tydligt att de inte har nått ner till själva grundfrågan.
Kapitalism med kinesiska särdrag: från socialism till kapitalism
Samhället förändras. Ekonomin utvecklas också mycket snabbt. Men vid alla större ekonomiska kriser har ekonomerna varit oförmögna att på förhand säga att de skulle inträffa, föreslå effektiva åtgärder för att hantera dem, och även att hindra de sociala klyftor som följer i krisernas spår från att uppstå.
Sedan finanskrisen 2008 har kvantitativa lättnader och stimulansåtgärder inte kunnat reparera den ekonomiska skadan, utan i stället orsakat ännu större klassklyftor. Det fundamentala skälet är att medan ekonomin rört sig framåt på en rent teknisk nivå så har grunden för ekonomin – och samhället – stått still.
Etisk ekonomi
Den tidiga ekonomins huvudfokus var att studera statens och individens uppdrag. Adam Smith, nationalekonomins fader, var professor i filosofi och etik. Smith höll inte en enda ekonomikurs under sin levnad. När han presenterade konceptet med den ”osynliga handen” så ägnade han mer uppmärksamhet till moralfaktorerna bakom marknaden. Han ansåg att marknaden är moralisk, eftersom alla genom att att kämpa för sina egna intressen samtidigt gynnade framsteg och utveckling i samhället i stort.
Keynes, som grundade makroekonomin, argumenterade för att ekonomi essentiellt sett handlar om etik, att det är en moralens vetenskap. Tidigare framstående ekonomer tog alla mänsklig utveckling, moraliska framsteg och utsatta gruppers öde som sitt uppdrag. Senare blev forskningsverktygen inom ekonomin allt mer imponerande, deras omfattning allt större och modellerna allt mer komplexa, men de rörde sig allt längre bort från moral och etik. Genom att ”maximering” blivit den dominerande tankemodellen har ekonomi degenererat till något effektivt och robotliknande.
Ekonomi reducerades till tom effektivitetsanalys. Den förlorade den starka betoningen på humanistiskt tänkande. När effektivitet är det ultimata målet är det omöjligt för ekonomin att ta hänsyn till utsatta gruppers behov, eller hantera frågor om rimlighet och rättvisa.
Penningpolitik
Under den senaste finanskrisen så var den största negativa effekten av den lösa penningpolitiken att den förvärrade det rådande mönstret när det gäller fördelningen av välstånd. I den globala återbalanseringsprocessen släpptes massor av pengar ut på kapitalmarknaden, fastighetsmarknaden och andra marknader, vilket skapade en prisbubbla.
Den välbeställda klassen löste problemet med det minskade välståndet genom en pengabubbla. På så vis gick de inte bara oskadda, utan blev rentav förmögnare genom att priserna på tillgångar steg. Medel- och låginkomsttagarna fick emellertid betala för de pengar som centralbankerna släppte ut genom att realekonomin reducerades. Deras inkomster krympte.
Det här hände världen över, inklusive i Kina. Sedan 2008 har Kina genomfört omfattande stimulansåtgärder, vilket skapat en tillgångsprisbubbla, särskilt på fastighetssidan. Medan realekonomin och tillverkningen stagnerat har fastighetsmarknaden upplevt stora, statligt drivna prisökningar, och därmed blivit de rikas bästa investeringsobjekt. I vissa städer ses fastigheter numera som en symbol för rikedom och status, snarare än ett sätt för folk att få tak över huvudet.
I Kinas större städer håller gradvis två motsatta klasser på att växa fram: den fastighetsägande klassen och den icke fastighetsägande. De fastighetsägande drar glatt nytta av fastighetsbubblan, medan de fastighetslösa bara kan sucka. Bostäder har blivit ett hinder för samhällelig vitalitet och jämlikhet i Kina. I processen med att hantera 2008-krisen blev fastigheter också en finansiell resurs för lokalregeringarna. Allt detta har påverkat samhällsmoralen.
I boken ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” undersöker den franske ekonomen Thomas Piketty de ekonomiska rötterna till mänsklig ojämlikhet. Den fick enorm respons i hela världen. Pikettys forskning tyder på att det faktum att kapitalinkomsterna blir större än arbetsinkomsterna är det största skälet till gapet mellan rika och fattiga.
Det här kan man finna gott om bevis för i Kina. Från 1997 till 2007 föll andelen av BNP som kom från arbetsinkomster från 53,4 procent till 39,7 procent. Kapitalinkomstandelen fortsatte att stiga, och andelen av BNP som utgjordes av företagens överskott steg från 21,2 procent till 31,3 procent. Kina har bland världens mest ojämlika inkomstfördelningar.
Den kinesiska politiken borde inte bara fokusera på tillväxt och effektivitet, utan även på rättvisa och bättre fördelning av välståndet. Jag har alltid känt att Kina inte tar itu med reformer vad gäller inkomstfördelningen. Vi borde vara medvetna om att skälet till att Kinas ekonomiska transformation är så svår att genomföra är just den ojämna inkomstfördelningen. Reformer gynnar allt färre människor via onormala kanaler, vilket kramar köpkraften ur den stora majoriteten. Det här leder till ytterligare ekonomisk stagnation och försämrad rättvisa och effektivitet.
Trumps seger säger oss att ett samhälle med enorma ekonomiska klyftor leder till stor osäkerhet. Ekonomer borde ta in etiken och rättvisan i bilden igen, annars kommer Trumps ”oförutsedda” triumf att bli en förutsägbar säkerhet.
